tisdag 1 maj 2007

Att sortera i skivhyllan

Här är en presentation av ett gäng plattor som jag har bytt bort eller sålt, bland de flera hundra jag under åren förvisat ur skivsamlingen. Ni har inte svag karaktär bara för att ni byter skivor på skivbörsen. Mitt tips är att gallra och rensa i skivsamlingen hela tiden. Då är det lättare att hitta de fina plattorna.

Crackers första skiva från 1992 är den enda skivan jag har köpt, sålt, köpt tillbaka och sålt igen. Gamle Camper Van Beethoven-sångaren David Lowery och hans band Cracker var fantastiska live de två gånger jag såg dem i Hultsfred och Lund i början av nittiotalet, men debutplattan var ohyggligt slätstruket producerad och lam.

Bang Tangos första och sista platta från 1989 eller 1990, The Front, Badlands och alla andra band som jag läste om i Kerrang. Jag och den engelska heavy metal-blaskan sökte med ljus och lykta efter något som påminde om pånyttfödda hårdrockande The Cult, som jag avgudade under gymnasietiden. Lyckligtvis botade detta mig från från att förirra mig djupare in i den musikaliska återvändsgränd som hårdrocken var för mig.

Tim Buckleys självbetitlade debut från 1966 och den andra plattan Goodbye And Hello från 1967. Lite grymt kanske, men jag har svårt för hans gälla manierade röst och allmänt pretentiösa tilltal. Männens motsvarighet till Joni Mitchell (som jag gillar när hon inte drillar och jollrar)? Jag har ganska svårt för hans son också. "Buzzin' Fly" från plattan "Happy/Sad" är dock kanon! Nästan lika kallsinnig är jag mot David Ackles, på samma grunder.

Camouflage "En förtjusande vän" från 1986 (liksom Tapirerna och tidiga Lolita Pop [innan "Att ha fritidsbåt"]). Innan grunge, indie och alternative rock dundrade in och blev ny mainstream ett par år in på nittiotalet, ansågs nästan all popmusik som bars fram på gitarrer som skum och otillgänglig av allmänheten, särskilt på landsbygden. Kommer ihåg när jag såg The Church på TV-programmet Casablanca som elvaåring och rös över hur mysko de var. Svårt att förstå i dag.

Spiritualizeds "Ladies And Gentlemen We're Floating In Space" från 1997. En jämntjock, trög, hypad gröt, som bara signalerar känslokyla och distans. Under det sena nittiotalet var ordet gospel ett av de mest missbrukade i den svenska rockjournalistiken.

The Flaming Lips påstådda mästerverk "The Soft Bulletin" från 1999. Tillsammans med bland annat Spiritualized fick den här skivan att bestämma mig för att det är inte lönt att försöka hänga med. Jag förstår inte storheten i det här. Ny rockmusik ger mig i princip ingen kick längre. Ska jag skämmas för att jag väljer att digga 60- och 70-tal? Jag kommer ihåg att jag samtidigt köpte Ronnie Lanes singelsamling som jag å andra sidan njöt av i fulla drag.

Felix Cavalieries självbetitlade debutplatta från 1974. The (Young) Rascals musikaliske ledargestalt och sångare gick efter att bandet tynat bort ihop med Todd Rundgren och gjorde en skiva. Dessa två män är personliga favoriter för mig och jag trodde benhårt att plattan var en bortglömd underskattad pärla, vad Mojo kallar "Buried Treasure". Det visade sig vara en tämligen slätstruken historia av latinofärgad soulfunkpop med ett unket sound. Det känns svårt att göra sig av med svaga skivor med husgudar, men det måste göras.

Sen finns det mycket annat som har kommit och gått: en samling med Simple Minds tidiga singlar, Yes "Close To The Edge", Def Leppard "Hysteria", Rush "2112", The Stranglers "Rattus Norvegicus", Magnapop "Hot Boxing", U2 "Rattle & Hum", Bruce Springsteen "Nebraska" etc. etc.

Massiva hälsningar, Magnus

5 kommentarer:

Tomas Jonsson sa...

Jag såg också Cracker i Hultsfred då för femton år sedan. Och jag har skivan kvar som dammsamlare i hyllan. Var den inte ganska bred, som jag minns!?

spengo.magnus sa...

Välkommen till Spengo, Tomas! Är du en av Conans Oskarshamnsvänner månne?

Crackers debut är, som jag minns det, en varierad historia. Melodierna är fina, men produktionen är ack så lam. Bandet verkade heller inte tända till i studion, som de annars gjorde live.

The Vince!!!! sa...

Har en hel kartong med cd-skivor uppe på vinden med sådant jag drog på mig i slutet av 80-talet och början av 90-talet, det mesta i kartongen är typ hårband som Poison, Winger , Warrant m fl, usch blir riktig mörkrädd när jag tänker på den kartongen. Tur att man fick barn i början av 90-talet och började prioritera annat än att ha störst skivsamling i umgängeskretsen, annars kunde det ha slutat riktigt illa *-)

Tomas Jonsson sa...

Nja, jag har blivit vuxen och vet inte vad Conan är för nåt. Men uppvuxen i Oskarshamns kommun är jag!

Och precis som the vince så har jag fyra papperskassar fyllda med cd-skivor i källarförrådet. Shoegazers, typ. Tänk vad kul man kunde haft för de pengarna.

spengo.magnus sa...

Jag gissade bara att möjligen var en vän till en vän, Tomas. Som nybliven bloggare blir jag helt exalterad över det faktum över att jag redan efter ett par veckor har läsare som jag inte känner.

All tråkig indie har jag bytt bort på skivbörsar mot andra mer spännande skivor.