Del 7: Tio goda skäl att gilla Michael Nesmith!

Intresset för countryrock känns ofta svalt och halvhjärtat bland pop- och rockpubliken. Kanske är det Gram Parsons fel? Missförstå mig rätt, jag gillar verkligen Grams musik. Men jag kan tycka att han är en så pass dominerande portalfigur för countryrocken, att han också blockerar ingången till den. Många nöjer sig helt enkelt med att köpa CDn med hans två soloalbum eller den med de två första plattorna med The Flying Burrito Brothers. Varför är det så?

Hade det varit annorlunda om de flesta hade fått sin introduktion till genren genom Michael Nesmith? Varför är inte Michael Nesmith en lika stor ikon som Gram Parsons? Jo, det kan jag raskt svara på:

1. Han var inte först med countryrock.
2. Han var inte ökänd för sitt supande och knarkande.
3. Han dog inte ung på grund av sitt självförbrännande leverne.
4. Han är inte död överhuvudtaget.
5. Hans texter är kanske lite för ”smarta” och ibland väl humoristiska för denna musikgenre.
6. Han hade varit med i (den av televisionen skapade) popgruppen The Monkees, dessutom ofta med en löjlig yllemössa på huvudet.

Före The Monkees hade denne Texas-kille varit en folksångare. Ganska snabbt efter den hejdundrande succén med TV-serien och de första singlarna och albumen, blev Nesmith ett så kallat ”pain in the ass” för produktionsbolaget. Anförda av honom, krävde medlemmarna i The Monkees att de själva skulle spela sina egna låtar på de kommande plattorna. Bandet slog in på en märklig och spännande väg mot kommersiellt självmord. Michael Nesmith växte snabbt som låtskrivare och tryfferade gruppens skivor med sina countrypoplåtar.

Efter att ha köpt sig själv fri från kontraktet, bildade han raskt ett annat band – The First National Band. I det ingick också pedal steel-fantomen O J ”Red” Rhodes, som sedan skulle spela på det mesta Nesmith gav ut. På tre år släppte Michael Nesmith i rask takt sex fina album. Föga förvånande är han den ende Monkees-medlemmen med en solokarriär att tala om.

Han var inte bara en mästerlig låtskrivare, utan i lika hög grad en fantastisk sångare med en varm röst och ett nära personligt tilltal. Han hade tidigt en sådan stämma som gav intrycket av mognad. Inte så konstigt att han fick smeknamnet ”Papa Nez” redan före trettio års ålder. Utan att använda manér eller någon speciell teknik, ägde han en fin countryröst (vet inte hur han låter idag).

Ofta vilade ett romantiskt skimmer kring Michael Nesmiths låtar. De lät ibland lite gammaldags, kärleksfullt förvaltande av den countrymusik han växte upp med. Men i nästa ögonblick blandade han obesvärat in helt andra influenser i denna rotmusik. Sedan utvidgade han den också under mer experimentella utflykter. Om det är något som förtjänar beteckningen ”cosmic American music”, så är det Michael Nesmiths.

Slutligen tio favoriter:

Calico Girlfriend [från albumet ”Magnetic South” från 1970]
The Crippled Lion [också från ”Magnetic South”]
I Fall To Pieces [“Loose Salute” från 1970]

Lady Of The Valley [också från “Loose Salute”]
Propinquity (I’ve Just Begun To Care) [ “Nevada Fighter” från 1971]

Texas Morning [också från “Nevada Fighter”]
Wax Minute [ “Tantamount To Treason. Volume 1” från 1972]
Tomorrow & Me [ “And The Hits Just Keep On Comin’” från 1972]
Continuing [ “Pretty Much Your Standard Ranch Stash” från 1973]
Some Of Shelly’s Blues [också från “Pretty Much Your Standard Ranch Stash”]