Bass strings pt 4: Scott Walker – The Old Man’s Back Again (Dedicated To The Neo-Stalinist Regime)

En sagolik tid i mitt liv var julen 1996. Jag hade i början av december flyttat in i min första egna lägenhet på Möllevången (bohemernas tummelplats) i Malmö. Nästan inga möbler hade jag, efter fem år i färdigmöblerade studentrum. Jag hade en ständigt pågående picknick på parkettgolvet på en filt, där jag satt och pimplade Vodka Russian och käkade cashewnötter. I det stora fönstret stod en par levande ljus och fladdrade i vinddraget. I övrigt saknades nästa lampor helt. I stereon spelades Dusty Springfield, Dionne Warwick och mest av allt Scott Walker. Jag hade i rask följd under 1996 köpt Scott Walkers fyra första soloalbum på CD. Jag minns att "Scott 3" lämpade sig särskilt väl för att lyfta julstämningen till himmelska höjder.

Jag tog med skivorna till föräldrahemmet i Sankt Olof över julhelgen. Efter en blöt julmiddag hos några grannar, satt jag berusad i mitt gamla pojkrum och spelade dessa gudomliga plattor. Jag ringde min gode vän Sebastian [mannen som hjälpte mig att starta Spengo] mitt i natten och berättade för honom, uppluckrad av tårar, hur jävla bra Scott Walker var. Det var för ovanlighetens skull en jul med snö i Skåne.

Efter att man har börjat lyssna på Scott Walker blir man inte riktigt densamma som förut.

Min absoluta favoritlåt med ”the God-like genius” är och förblir “The Old Man’s Back Again” från det mästerliga albumet “Scott 4” från 1969. Jag älskar den låten minst lika mycket för elbasens framträdande roll som för Scotts mäktiga barytonröst, som annars alltid fullständigt står i centrum.


Scott Walker – The Old Man’s Back Again (Dedicated To The Neo-Stalinist Regime)

Egentligen skiter jag i vad låten handlar om. Jag bryr mig inte så mycket om texter. Men i korta drag reagerade den öppet vänsterradikale artisten (som lustigt nog egentligen heter Engel i efternamn) här på Sovjetunionens militära intåg och förintande av den s k Pragvågen, som inneburit en rad liberala reformer i det socialistiska Tjeckoslovakien under våren och sommaren 1968. Scott Walker liknade det totalitära tilltaget vid att Stalin spökade igen.

Det finns en otrolig rymd och ett djup i soundet i “The Old Man’s Back Again”. Stråksektioner byter skepnad som stora molnformationer. Ibland tornar de upp sig som väldiga svarta hotfulla moln ovanför en flödande ackustisk gitarr och Walkers mäktiga mässande röst och hans knivskarpa uttal. I refrängen väller något som låter som ryska manskörer upp underifrån ur underjorden.

Som en märkligt väl fungerande kontrast jobbar basen på oavbrutet längst fram i mixen. Här får man för en gångs skull ett tillfälle att höra en hur en elbas låter. Den liksom lockar, pockar och buffar melodin (som annars skulle vara tämligen stillastående) framför sig. Som en vårbäck hittar basgången hela tiden nya vägar att bryta fram när den stöter på hinder. Det är en tidstypisk basstil från sextiotalets sista två år som jag talar om. Man kan säga att det råder ett avspänt acid jazz-groove över den spöklikt mörka och avgrundsdjupa stämningen i “The Old Man’s Back Again”! Just den här typen av "groovebas" kan man förresten också kan njuta av i många av Serge Gainsbourgs låtar.

När jag försökte ta reda på vem som trakterade basen i “The Old Man’s Back Again”, visade det sig att Scott Walker själv hade en bakgrund som basist! Redan i slutet av 50-talet hade Walker anammat elbasen, när de flesta rock ’n’ roll-grupper fortfarande körde med ståbas. Innan han blev sångare i The Walker Brothers, hade han varit med i en rad surf- och instrumentalband i Los Angeles som basist. Han hade till och med försörjt sig som studiomusiker med detta instrument, bland annat för den legendariske producenten och arrangören Jack Nitzsche.

Jag har inte alla fakta på bordet än, men kanske var det Scott Walker själv som lade den överjordiska basgången på “The Old Man’s Back Again”?