När musik är som mäktigast

Jag befann mig nånstans inne i tunneln mellan T-centralen och Östermalmstorg på tunnelbanetåget i riktning mot jobbet. Klockan var åtta minuter över åtta i morgonrusningen.

I hörlurarna var jag åtta minuter in i låten "Marquee Moon" med Television. Stämningen hade byggts upp successivt under flera minuter. Jag hade nått crescendot (tum-tum-tum, tum-tum-tum etc), strax innan det verkar som om gryningens första solstrålar glittrar i vattnet utanför Manhattan.

Det knöt sig i halsen. Jag kände gråten bryta fram nerifrån. Det slog mig hur mäktig och stor musiken var och jag var så liten i jämförelse. Då har jag ändå redan lyssnat på den här låten hundra gånger. Jag fick kämpa för att hålla ihop ansiktet. Jag ville inte att mina medpassagerare så tidigt på dagen skulle plågas av att se en stor vuxen man gråta.

Det kvittar hur många rockjournalisters topp 100-listor detta album hamnar på. Det spelar ingen roll att Televisions debutplatta obligatoriskt och nästan lite slentrianmässigt hyllas. Den här skivan är nämligen oförstörbar!