If you’re looking for the magic?
Dwight Twilley Band - Looking For The Magic, 1977:
Idag fick jag för första gången se rörliga bilder på Dwight Twilley Band i ett TV-framträdande som räddats åt eftervärlden. Jag blev alldeles varm i hjärtat av Twilleys naturbarnsutstrålning (som minner om en ung Ted Gärdestad) med sin oförställda glädje och bredvid honom vid trummorna hans stencoole vapendragare, Phil Seymour. Som grädde på moset stod en ung Tom Petty bakom dom och strödde magiskt jingel-jangel med sin Rickenbacker över denna perfekta poplåt. Bättre än så här blir det inte, gott folk!
Jag återkommer snart med en powerpop-special.
7 kommentarer:
Spelade just denna låt och enbart denna i tisdags. Just av den anledningen att jag bara var tvungen. Det är en av de bästa poplåtarna någonsin och även om Twilley gjort en hel del bra annat också så är det nästan bara den jag spelar.
Har förresten äntligen fått bredband hemma och hoppas komma igång och skriva i det snaraste.
Chrille
Lustigt, för det gjorde även jag i förrgår! Sen var jag tvungen att kolla efter Twilley på YouTube. Du och jag har känt varandra och delat musikintresset så länge att vi måste ha utvecklat en telepatisk kontakt.
Det var på ett blandband (Here We Go Again... This Is Pop), som jag fick av dig vintern 91/92, då du introducerade Dwight Twilley och den här underbara låten. Tack!
Sebastian hjälper förresten mig att lägga upp dig som skribent på Spengo, hoppas jag. Jag är än så länge en gröngöling. Jag har frågat honom.
Herregud, Magnus, hur kan du jämföra detta med Ted Gärdestad????
Obegripligt. Det här är ju en fullständigt lysande poplåt.
Ted var säker en snäll kille och så, ... men han är fanimig det mest överskattade man kan finna i svenskt sjuttiotal.
Det var han och Staffan Westerberg vi blev indoktrinerade av. På olika sätt och med olika motiv. Men likafullt.
Sanningen är att Ted Gärdestad nästan aldrig lät bättre än en taskig svensk variant av TOTO.
Nej, nej, nej, min jämförelse med Ted Gärdestad handlade inte alls om musiken, utan om Dwight Twilleys speciella utstrålning - chosefri, oskuldsfull och sprudlande.
Jättekul att en kräsen kille som du gillar den här låten. Av alla mina vänner har det alltid varit svårast att frälsa dig - särskilt med pop.
Sedan får du tycka vad du vill om Ted Gärdestad...
Ok, det gör jag också. :-)
Jag hittade ett gammalt inlägg jag skrev hösten 2003 när jag var med i e-gruppen HiFive om Dwight Twilley:
"För 13 år sedan steg popnördsarketypen Hans Olofsson ut ur skuggorna. Redan vid ingången i den stora inomhusarenan Olympen i Lund stod han på skivmässan och krängde det alldeles färska första numret av sitt fanzine Now & Then. Jag köpte ett nummer och min popfebrige vän Chrille tecknade genast en prenumeration. Vi ivriga nittonåringar läste varenda rad i tidningen noggrant och gav oss ut på skivjaktsäventyr.
I Now & Then hade Hans en omfattande genomgång av amerikansk pop från åren 1976-79. Chrille använde artikelserien som en ren inköpslista när han dammsög skivbörsarna i Malmö och Lund. Han levde bekymmerslöst på popcorn och popmusik i sin lägenhet bakom höghuset Kronprinsen i Malmö. Ibland destillerade han ned sina upplevelser till mig på kassettband. Jag tyckte att det sena sjuttiotalets powerpop på sin höjd var småtrevligt, men generellt lite daterat och töntigt (förutom The Flamin' Groovies som jag avgudade från början). Med ynglingens iver att dela upp allt i svart och vitt – för eller emot – hade jag redan bestämt att punk och new wave var det enda som var värt att gilla från sjuttiotalet.
I dag hyllar jag Hans Olofssons store pophjälte Dwight Twilley. För ett par helger sen köpte jag två mäktiga plattor med honom – "Twilley Don’t Mind" från 1977 samt "Twilley" från 1979. Jag har återupptäckt ett par spår som Chrille hade spelat in till mig för länge sedan. Framför allt slås jag över hur fantastisk låten "Looking For The Magic" är. Twilley når zenit, samtidigt som kollegan Tom Petty gör ett gästspel med sin Rickenbacker, fortfarande varm efter "American Girl". Nu kan jag äntligen också uppskatta Twilleys lätt femtiotalsinspirerade emotionella sångstil som ekar, hickar och kvider.
Jag har spenderat de senaste tio åren att grundligt undersöka inspirationskällorna från 1960- och det tidiga 1970-talet. Först nu är jag mogen för den powerpop jag tidigare ratade. Och plattorna står lika övergivna och billiga i skivaffärerna, nu som då."
Skicka en kommentar