En sjätte nyans av brunt
Jag vill foga ytterligare en platta till de fem bruna:
The Kinks – Muswell Hillbillies (1971)
Min gamla vinylgåva går rätt mycket i brunt. Omslagsbilden är tagen i en typisk engelsk pub, kanske i förorten där The Kinks växte upp. Engelska pubar är ganska dominerade av denna färg. Det enda som bryter av det murriga är mannen i röd tröja (som misstänksamt granskar den vildvuxna rockgruppen) och trummisen Mick Avorys gula halsduk. Musiken på skivan är också det närmaste rotmusik som bröderna Davies & Co. har kommit och dessutom var det mycket nostalgi i låtarnas texter. Dessutom var 1971 ett år då allt höll på att bli brunt, jag tänker närmast på kläderna, möblerna och tapeterna.
The Kinks – Muswell Hillbillies (1971)
Min gamla vinylgåva går rätt mycket i brunt. Omslagsbilden är tagen i en typisk engelsk pub, kanske i förorten där The Kinks växte upp. Engelska pubar är ganska dominerade av denna färg. Det enda som bryter av det murriga är mannen i röd tröja (som misstänksamt granskar den vildvuxna rockgruppen) och trummisen Mick Avorys gula halsduk. Musiken på skivan är också det närmaste rotmusik som bröderna Davies & Co. har kommit och dessutom var det mycket nostalgi i låtarnas texter. Dessutom var 1971 ett år då allt höll på att bli brunt, jag tänker närmast på kläderna, möblerna och tapeterna.
9 kommentarer:
När man blir äldre börjar man inte bara bli gubbig och gilla gubbrock, man får tyvärr alltför ofta problem med synen också. Är du redan där Magnus?
Att du tycker att din utgåva av den här plattan går i brunt beror förmodligen på att den legat i gulbrun plastback på någon skivbörs i 20 år och utsatts för skitiga fingrar och lysrörsbelysning samt en kedjerökande skivnasare.
Men, murrigt, visst!
Ooops, en av platta jag inte kan leva utan, brukar ha veckor då endast denna platta spelas, trots att att det inte är ett gitarralbum så åstadkommer Dave Davies det bästa gitarrliret någonsin i sin skivkarriär.
Och vem kan motstå Ray Davies berättande och stundtals melankoliska texter?
Fast om det är så brunt vet jag inte?
Snarare grått!
Here come the people in grey,
To take me away
Jag har visserligen haft problem med synen sedan tolv års ålder. Men visst fan är min "Muswell Hillbillies" lika brunmurrig som jag minns den vid en närgranskning. Bilden som du har lagt in är kraftigt uppljusad i jämförelse med mitt omslag.
Här hittar man alla möjliga varianter. Men ingen särskilt brun. Snarare rosa/grått. Jag har troligen rätt i min kommentar ovan.
;-)
Vet du Magnus, skivomslagskartong åldras. Precis som tidningspapper. Vitt blir brunaktigt.
Jag tycker ändå inte detta faktum på något sätt förtar din reflektion. Jag tror det är "murrigheten" du är ute efter.
Bytte förresten bilden till en "murrigare" variant.
Aha, jag har ju en gammal amerikansk pressning med tidstypisk sladdrig dynaflex-skiva (som ni vet att RCA Victor körde hårt med kring 1971). Sebastian, du är en mycket lyhörd briljant redaktör.
För övrigt är "Muswell Hillbillies" det första Kinks-album jag köpte för femton år sedan. Kanske inte den vanligaste ingången till detta mäktiga band. Trots att jag då var indieinfluerad, rosenkindad och ung, så gillade jag vad det hörde direkt.
Jag kan så här i efterhand tänka mig att plattan uppmuntrade Ronnie Lane att köra sitt eget race.
Joo, på den här plattan går verkligen The Kinks sin egen väg, efter att ha varit en relativt stabil hitmaskin under 8 år på PYE Records så hade Kinks nya skivbolag RCA väldigt stora förhoppningar på att bandet skulle producera nya hits, men som första album så fick dom Mushwell Hillbillies, som i stort sett är så långt ifrån allt vad hitlistor heter som man bara kan komma, och inte kom man närmare dom heller med de efterföljande Preservation Act-skivorna.
Och skall vi diskutera bruna skivomslag så har The Kinks andra riktigt stora stund på jorden The Village Green Preservation Society en rejäl nyans av brunt på omslaget.
MVH
Hjalle
Skicka en kommentar