Året då popen tynade bort, del 1

Året 1970 nåddes världen av nyheten att The Beatles skulle upplösas. Utarmad på peace, love and understanding dansade hippiekulturen sin sista sommar och ungdomarna ledsnade på psykedelia. Ordet groovy blev passé. Populärmusiken skulle nu antingen vara heavy, funky, rotbundet jordnära eller akustiskt spröd. Låtarna fick sträcka ut sig och instrumenten fick bära iväg på äventyr. Tvärflöjten var het. Detta var året då sextiotalspopen tynade bort. Men det fanns de som vägrade ta av kråsskjortorna trots att ett nytt decennium hade kommit.

The Fox från Brighton gjorde bara ett album - som med sin melodiösa psychpop skrek 1968 - men som alldeles försent kom två år senare. Skivan For Fox Sake är i mitt tycke ett pärlband av fina låtar, som i stort sett bara är förstatagningar, inspelade live i studion under en inspirerad adrenalinrusig dag.


I Uppsala på Far Out Records (som jag besökte nästan dagligen) var For Fox Sake ett internt skämt bland de som jobbade i affären. Under skivbörsens hela existens under 90-talet hängde den här skivan med i sortimentet och ingen lyckades ens med övertalning att sälja den, även om den till slut bara kostade 10 spänn. Ofattbart!


The Fox - Birthday Card

En av skivans höjdpunkter är Birthday Card som är ett stycke moloken och elegant barockpop kryddad med ett intimt växelspel mellan en snyggt Hendrix-färgad elgitarr och en sirlig hammondorgel. Rätt mycket påminde The Fox faktiskt om ett sent Spencer Davis Group (efter att Steve Winwood hade hoppat av) och Procul Harum. Man hör i vissa låtar också att gruppens medlemmar hade modsrötter och hade tidigare lirat i diverse sydengelska rhythm & blues-combon [läs mer om The Fox i en intervju med gitarristen Steve Brayne].

När skivan väl kommit ut tappade The Fox management snabbt intresset för gruppen, eftersom de också fått ett nytt band i sitt stall, nämligen Black Sabbath, som 1970 knockade rockvärlden med sin blytunga heavy metal. Samtidigt imploderade The Fox och den musik de spelade.