onsdag 28 januari 2009

Soundalikes pt. 1

Låt oss återkomma till det engelska bandet The Fox som jag skrev om i mitt förra inlägg. En av höjdpunkterna på deras enda album (med den putslustiga titeln For Fox Sake) är Mr. Blank, en låt som ansluter sig till den engelska poptraditionen att häckla etablissemanget - speciellt trångsynta och trista karriärister - en tradition som började med The Kinks Well Respected Man och den har förvaltats av arvtagare som The Jam i Mr. Clean och Blur i Charmless Man.


The Fox - Mr. Blank

Vid första lyssningen kände jag omedelbart igen det där marschtaktsfasta obevekliga gitarriffet som banade sig fram i ett och samma ackord. Detta riff satt sedan länge redan i min ryggmärg.


Senare köpte jag amerikanska Clear Lights fullödiga enda platta från 1967, som särskilt är att rekommendera för er som redan är inne på andra samtida band som West Coast Pop Art Experimental Band och Love. Trots att Clear Light gjorde bländande psychpoprock och hade dubbla trummisar som skulle göra det dubbelt så fett, blev det ingen kommersiell succé för detta kortlivade band.


Clear Light - Sand

I sinnesutvidgande Sand fanns det där ödesmättade staccatoartade riffet igen. Javisst, det är helt uppenbart att låten jag tänker på är...


The Clash - London Calling

Dels är det inte alls otroligt att Joe Strummer eller Mick Jones som musikintresserade tonåringar lyssnade på The Fox platta redan när den kom ut 1970.

Men jag har en intressant hypotes när det gäller Clear Light. Är man en artist eller ett band på väg upp, som har släppt en eller två plattor, måste man bara smygkolla i skivaffärer om ens egna skivor finns där till försäljning. I början av 1979 befann sig The Clash på sin första turné i USA. Till helt nyligen hade deras skivor inte haft ordentlig distribution i Staterna, utan bara funnits i en del affärer tack vare direktimport. Självklart stod Strummer och Jones och letade efter The Clash och särskilt efter senaste Give 'Em Enough Rope i skivbackarna.
I bokstavsordning följer Clear Light direkt efter The Clash (jag upptäckte att skivorna står bredvid varandra i min samling), och jag misstänker att Joe eller Mick fiskade upp Clear Light efter att belåtet ha konstaterat att Give 'Em Enough Rope fanns där. Ett halvår senare gick gruppen in i Wessex Studios hemma i London för att spela in London Calling.

8 kommentarer:

spengochrille sa...

Wow Magnus vilken väl underbyggd och intressant teori, och tre mycket bra låtar.
Hur var "cow bells" temat i helgen förresten?

Magnus S sa...

Jodå, det var stor skivspisarkväll hemma hos Anders H förra lördagen. Vi var nio musikskadade män (varav fem Spengo-skribenter). Vi var alla så in i helvete laddade och hade med oss en bunt plattor var (och lila påsar som skramlade förväntansfullt). Kvällen omfattade tre delteman:

1) Omedvetna sammanträffanden - lite svårt att definiera men ibland händer det att man stöter på musik som omedvetet råkar vara likt någon annan musik. De kan vara från helt olika tider men ändå råkat låta lika. Vi tänkte inte på band som uppenbarligen är influerade av ett annat band utan mer de överraskande likheterna. I detta första inlägg i serien "Soundalikes" illustrerar jag hur jag själv tänkte kring detta tema.

2) Varför var 1969 ett så bra musikår? Åren 1967-1972 och 1978-1980 brukar ju ligga bra till, men jag och andra undrar om inte 1969 ofta anses varit allra vassast (kanske mindre beroende av topparna som bredden av allt som kom ut detta år). Vi samlade ihop lite argument till varför det var så bra genom att spela ett par låtar och försökte fånga essensen av 1969. Ingen av oss opponerade sig mot att det var ett kanon musikår.

3) Cowbell. Jag inledde temat med att deklamera en fin text som jag hittat på nätet:

"Guitar, bass, drums, keys – the foundation of rock music. Occasionally strings are used to give a lush, orchestral feel. But we all know when a song needs that extra oomph, that extra push over the top, there's only one thing that will satisfy: the Cowbell.

It's the cymbal's evil third cousin. It's the dark ring that pounds in the back of your brain and lets you know, it's time to rock. The cowbell is an instrument that can't be overused. It should never be underused. Many great rock and roll songs are perfect because the cowbell is used just right.

Here you'll find some of the top cowbell songs ever. These are the songs that took this dark, clanging demon and pounded the essence of rock into your veins and left imprints of the dark master in your subconscious. The cowbell is, when used properly, is the perfect instrument."

Därefter visade Anders med sin projektor den klassiska Saturday Night Live-sketchen "More Cowbell" med Will Ferrell och Christoffer Walken om hur det "egentligen" gick till när Blue Öyster Cult spelade in "Don't Fear The Reaper". Jag skrattade läppen av mig.

Sedan matade vi på med en satans massa stabbig grabbig 70-talsrock - Rainbow, Mountain, Nazareth, Kiss, Hellacopters, Guns & Roses osv. Gusti ska ha heder för att han plockade fram E.L.O. och "Evil Woman". Det var som en frisk fläkt när Mattias bröt av mansdominansen med The Bangles underbara cover på Simon & Garfunkels "Hazy Shade Of Winter". Jag försökte också göra det lite mer dansant med Beastie Boys "Hey Ladies". Sedan korades världens bästa cowbell-låt till Kiss (Peter Criss) och "Love Her All I Can".

Vid det laget var det dags för utgång och då kände jag verkligen att vi lyckats peta i oss en massa udda ale och vodkagroggar. Stämningen var euforisk.

Tobbe sa...

Vill ni upptäcka en annan låt, från vilken The Clash kan ha lånat lite av sin ljudbild?

Roger McGuinn - Rock'n'Roll Times (från Jolly Roger 1976).

Scary...

Och inte mindre scary blir det när Kris Kristofferson är medkompositör.

Magnus S sa...

Tack Tobbe, för din Clash-koppling! Jo, jag har har "Rock 'n' Roll Time" på den enda soloplattan med Roger McGuinn som jag äger - "Cardiff Rose". Det är mycket "Should I Stay or Should I Go" över denna stabbiga låt. Förvånansvärt klen solokarriär McGuinn har gjort förresten.

Tobbe sa...

"Cardiff Rose" heter skivan naturligtvis, inte "Jolly Roger" som jag slarvigt skrev innan... (Även om låten Jolly Roger är med på skivan). Sorry.

Jo, öka tempot en hårsmån på McGuinn så är det Clash. Rakt av.

Håller med om att Roger Rickenbacker King Jim McGuinn har en tunn solo-karriär. Synd på den talangen. "Back From Rio" hade några snygga spår, annars håller jag nog just "Cardiff Rose" som den enda nödvändiga skivan.

Tobbe sa...

"Cardiff Rose" heter skivan naturligtvis, inte "Jolly Roger" som jag slarvigt skrev innan... (Även om låten Jolly Roger är med på skivan). Sorry.

Jo, öka tempot en hårsmån på McGuinn så är det Clash. Rakt av.

Håller med om att Roger Rickenbacker King Jim McGuinn har en tunn solo-karriär. Synd på den talangen. "Back From Rio" hade några snygga spår, annars håller jag nog just "Cardiff Rose" som den enda nödvändiga skivan.

Martin sa...

You Bowed Down från Back From Rio är en fantastisk låt med Roger men så är den ju också skriven av Elvis Costello. Minns att jag spelade den mycket på Östgötaslätten 1991.

Kul med Clash-kopplingarna.

spengochrille sa...

Hans problem är väl just det, låtskrivandet. I Byrds skrev han en hel del men oftast tillsammans med Crosby eller Hillman. Gruppens stora låtsmed var ju Gene Clark.
Har för dålig koll på hans soloplattor för att helt kunna behäftiga teorin, så det skulle vara intressant att höra vad ni andra tycker.