fredag 6 juni 2008

Listen Without Prejudice, Vol 1

LÅT: Crying Song
ARTIST:
Pink Floyd
ALBUM: Soundtrack From The Film "More"
ÅR: 1969
boomp3.com

LÅT: A Pillow Of Winds
ARTIST:
Pink Floyd
ALBUM: Meddle
ÅR: 1971
boomp3.com

LÅT: Wot's... Uh The Deal
ARTIST:
Pink Floyd
ALBUM: Obscured By Clouds
ÅR: 1972
boomp3.com

4 kommentarer:

Mattias sa...

Jo, jag hade ju tänkt skriva lite text också, om mitt förhållande till Pink Floyd. Men sommarvärmen gör mig matt. Ber att få återkomma inom kort med mer utförliga funderingar kring denna grupp. Tills vidare: håll till godo med några loja och drömska albumspår!

spengochrille sa...

Hej Mattias
Eftersom jag, baserat på några enstaka låtar från The Wall, förkastat Pink Floyd post Syd känns det bra att få möjligheten att fördjupa sig lite.
Tyvärr ändras inte min intällning. Visst är det bättre än tex The walls titelspår, men jag uppfattar det fortfarande som väldigt tyngfotat och det flyter på trögt. Visst är det drömskt men också som du själv skriver lojt och enligt mig oengagerat.
Crying song,(om det nu är den låten du verkar ju vara en slug bloggare)är väl den jag kan känna ett visst intresse för, med sin öppnare ljudbild och lättfångade melodi, men även den är för lös i sina konturer för att ge mig något större lyckorus.
Men tack ändå för att du gav mig chansen att lyssna, och jag ser framemot att få mina fördomar utmanade framöver.

Mattias sa...

Jo, jag förstår vad du menar... Delvis. Andra hade nog valt andra låtar kan jag säga.

Mycket handlar också om vad man själv har för temperament som lyssnare. För mig får det GÄRNA vara lojt, drömskt och "tråkigt", dock ej oengagerat. Men jag gissar att fyra av fem i min omgivning är betydligt mer rastlösa i sin lyssning och kanske tråkas ut snabbare än vad jag gör.

Detta blir ju ett väldigt förenklat resonemang, men jag tror ändå att många känner igen sig i endera typen. Eller i att de ibland växlar mellan de båda, beroende på sinnesstämning.

Jmfr förresten Wot's Uh The Deal som på ett teoretiskt plan kan liknas vid en Beatles-låt. Även om jag absolut kan gilla Beatles i vissa stunder så var de ju nästan ALDRIG avslappnade i sina låtar. Har ni tänkt på det? Det låter ofta lite stressat, lite uttänkt, lite ansträngt. Och aldrig så lojt att låten liksom kan få "spela sig själv" (om ni förstår vad jag menar).

Magnus S sa...

Ja, dessa Pink Floyd-låtar kräver ett upphöjt lugn som få besitter. Mattias, du beskriver musiklyssnares olika läggning väldigt väl.

Det är ohyggligt intressant när du sätter fingret på något genomgripande i The Beatles musik som jag aldrig har tänkt på men dock känt. Det var som om en inre konkurrens i bandet och ett yttre tryck från resten av världen låg över särskilt låtskrivarna, som aldrig riktigt kunde lita på deras låtars egna inneboende styrka. Möjligen bidrog faktumet att de alltid spelade på gränsen av sin förmåga. De tyckte att det var "kreativt" dödande med briljans och behärskning enligt Ian MacDonald i "En revolution i huvudet". Självklart finns det något tilltalande i närvaron och nerven hos The Beatles, men de kunde inte spänna av och bara följa med, inte ens i de "lugnare" låtarna. Paul McCartney lärde sig det på egen hand efter bandets upplösning. George Harrison hade nog lite lättare för det. Men fan vet om John Lennon nånsin gjorde det, tänker på LPn "John Lennon/Plastic Ono Band".