Varför i herrans namn älskade jag indie?
Bakvända popmelodier, ostämda elgitarrer, majackord, blodfattiga sångare och kryptiska introverta låttexter… Första halvan av nittiotalet handlade i mångt och mycket om indiepop och alternative [rock] för mig och mina polare. Allt annat kom i andra hand! Jag vet inte hur många hundra indieband jag såg spela på diverse rockföreningar, studentnationer, konsertlokaler och festivaler. Efter en spelning körde någon magerlagd kille (det var alltid grabbar då) de senaste kulthitsen som fick dansgolvet att spastiskt studsa. Vi dog nästan när Hey Princess drog fram över landet som en tromb. Jag försökte förgäves handleda en gubbfrisör i Kristianstad att skapa en frisyr åt mig så att den påminde om gitarristens i Stone Roses. Den heliga poptidningen från Norrköping – Sound Affects – berättade vilka skivor som borde inhandlas.
Då kunde man nästan tala om skivhets. Musiken var en färskvara. Det gällde att inte vänta med att köpa nysläppt skiva. Vi vallfärdade till välsorterade Jukebox vid Värnhemstorget i Malmö. Långa eftermiddagar av skivlyssnande förflöt hemma hos någon polare medan askfat fylldes och kaffekannor tömdes. Vi skickade då också en akustisk gitarr mellan oss, som vi tog lite försiktiga hemmagjorda ackord på och drömde att vi spelade i ett band med kultstatus. Nätterna igenom satt jag i studentkorridorens TV-hörna och kollade MTV som då körde 120 Minutes med programledaren Paul King. Med en brinnande iver att frälsa mina kompisar och andra korsade min väg spenderades oceaner av tid framför kassettdäcket – rec-stop-rew-play-ffw-play-rew-play-pause-rec-stop-rew etc etc…
I dag sitter jag och funderar varför jag fann frälsning i indie. Den musiken tilltalar mig inte ett dugg längre. Väldigt lite känns minnesvärt. Men här försöker jag hitta några förklaringar till varför jag dock som tjugoåring älskade den:
1. Frisyrerna, melodierna och soundet – ofta var den tidens indiepop direkt eller åtminstone indirekt inspirerad av sextiotalspop och psykedelia, särskilt den som The Beatles och The Byrds stod för. Sedan jag som sjuttonåring fick låna och spela av min fasters gamla Beatles-skivor, så har de varit mitt musikaliska fundament. Efter ett långt plastigt och digitaliserat 80-tal var det härligt att gitarrerna kom tillbaka.
2. Indiepopen signalerade en leda och ett slags utanförskap utan att närmare gå in på vad den stod utanför eller ställde sig utanför, vilket var perfekt att fylla med något man själv upplevde. En textrad från Reeperbahns Havet Ligger Blankt kommer till tankarna: han är missförstådd men tycker de’ är skönt.
3. Musiken var ofta skev och undanglidande och texterna var svårbegripliga. Såväl föräldragenerationen och ”idioterna” i ens egen ålder kunde varken begripa eller anamma den. Man kände sig lite smartare än de flesta för att man lyssnade på indiepop. Dessutom var den bortom hitlistorna och de stora massmediernas sökljus, så den var precis så exklusivt kultig som man ville ha den (till 1993 i alla fall).
4. Indiepopen var diffus och särskilt låttexterna skildrade ett svårgripbart känsloliv. Jag var som ung en gåta för mig själv och var inte intresserad av att lösa den. Jag ville bara bli fri på något sätt. Omedvetet kunde jag spegla mig i det oformulerade och dunkla.
5. Det fanns en sprödhet som appellerade till många unga killar. Vekheten i indiepopen gick inte alls i linje med de traditionella mansrollerna och allt som hörde till. Det var otroligt skönt att slippa sträva efter att bli en karlakarl.
Slutligen ett gäng låtar i någorlunda kronologisk ordning från den tiden, som ett slags bokslut. Klicka på dem och se videorna:
The Stone Roses - Elephant Stone
Pixies - Here Comes Your Man
The La's - There She Goes
The House Of Love - I Don't Know Why I Love You
Lush - Sweetness And Light
The Sundays - Here's Where The Story Ends
Teenage Fanclub - The Concept
Blur - There's No Other Way
Lemonheads - Rudderless
Sonic Youth - Sugar Kane
The Jesus And Mary Chain - Far Gone And Out
Eggstone - My Trumpets
Ride - Twisterella
Dinosaur Jr - Start Choppin'
The Breeders - Divine Hammer
The Posies - Solar Sister
The Auteurs - Lenny Valentino
Pavement - Gold Soundz
16 kommentarer:
Med den låtlistan kunde du ha blivit dj på Kalmar Nation i Uppsala vilken dag som helst Magnus!
Precis som med proggen – http://spengobloggen.blogspot.com/2007/10/skivdoktorn-skakar-p-rumpan-i-en-progg.html – är det mer lockande att läsa om musiken än att lyssna på den. Bra text.
Magnus, är du inte för hård nu? På listan finns en hel del intressant som säkert står sig. Men Blur är kanske för dig vad ett band som Eagles varit för mig...
Jag kände mig gammal redan på Led Zeppelins tid och Indie pop gör inte saken bättre. :-(
MVH
Hjalle
Martin, men du skötte ju redan det jobbet så bra!
Tusen tack, Gusti! Jag ser framemot ditt nästa inlägg.
Kära styrelsen, låtarna i listan tillhör den minnesvärda delen av indiepop och alternative. De flesta står sig faktiskt gott än idag. Låtarna kommer kanske gå varma på PRO-discon år 2045? Blur har min respekt, men jag slutade följa dem efter albumet "Modern Life Is Rubbish". Men nästan alla de andra mediokra banden som jag såg live och lyssna på är i stort sett utraderade i minnet.
Ja Vince, det är väl också en generationsfråga. Var man född före 1967-68 var man i allmänhet inte speciellt mottaglig för den här musiken. Redan när jag skriver detta kommer jag på flera lite äldre vänner...
Vid närmare eftertanke är kanske snarare U2 för mig vad Eagles är för dig.
Sonic Youth och Jesus Mary Chain följde jag någorlunda i realtid medan en sån grupp som Pixies (viktiga har jag förstått) missade jag helt, liksom Breeders. Minns bara Cannonball - det är dom, inte sant? Det slår mig att jag får stor lust att gräva i dagens motsvarighet till skivbackarna och återskapa det gyllene nittiotalet, som jag inte riktigt var med i, bara hörde lågt på nattradion då och då.
Sonic Youth och Jesus Mary Chain följde jag någorlunda i realtid medan en sån grupp som Pixies (viktiga har jag förstått) missade jag helt, liksom Breeders. Minns bara Cannonball - det är dom, inte sant? Det slår mig att jag får stor lust att gräva i dagens motsvarighet till skivbackarna och återskapa det gyllene nittiotalet, som jag inte riktigt var med i, bara hörde lågt på nattradion då och då.
Bra text! Typiskt nog känner jag igen mig själv alltför väl... Men det som är bra med din text, Magnus, är ändå att den är kärleksfull till musiken! Rubriken signalerade att du skulle hugga huvudet av all indiepop, men de fem argumenten du nämner är ju faktiskt viktiga argument. Jag skriver särskilt under på argument nr 5.
Jag har fryst ut hela 90-talet känns det som. Har gjort flera bokslut och avslut med 80-talet, men 90-talet har jag framför mig att sammanfatta/knyta ihop. Om det nu går och om jag nu vill...
Styrelsen, du som verkar ha ett mer neutralt förhållande till indiepopen kan kanske kan få ut något av att rekonstruera de gyllene indieåren 1989-94. Jovisst var det The Breeders (med den fd Pixies-basisten Kim Deal) som lyckades piska upp stämningen till extas med "Cannonball" när den kom 1993 och de följande åren på varenda indieklubb. Den var i det närmaste obligatorisk i dessa kretsar.
Tack Mattias, vad roligt att du kommenterade så uppskattande och engagerat. Och kul att du identifierade dig med mina erfarenheter.
Ja, det är lite tidigt att försöka betrakta den tiden med distans. Men det var så att jag hade egentligen tänkt skriva om Pavements "Crooked Rain Crooked Rain" för året 1994 i serien "Skivhyllan". Men behövde ge en bakgrundsfond med tidsandan i början av 90-talet och förklara vissa grejer om indie/alternative först i en slags ingress och så växte det till det här inlägget istället. Nu har jag bestämt mig för att inte skriva speciellt om Pavement, känns inte så angeläget.
Grunge, Indie samt trams som Aqua och Spice Girls, Och att Aerosmith blev en välpolerad hitmaskin, får 90-talet att kännas som en katastrof när man betraktar det så här i efterhand :-O
MVH
Hjalle
Indie, kanske mest splittrade och diffusa genrebeteckningen av dem alla, har det inte lätt just nu. Det är få över tjugo som glatt skulle bekänna att de mestadels lyssnar på indie. Den är för aktuell för att ha ett nostalgiskt skimmer kring sig och inte tillräckligt ny för att ge lyssnaren en känsla av att hänga med.
Jag kan dock i kommentarerna till Magnus inlägg läsa en vilja att sålla agnarna från vetet. Det kanske just är det som behövs för att genren ska kunna få en acceptans igen. Femtio, sextio- sjuttio, och åttiotalen har genomgått detta för länge sedan. Titta på en försäljningslista från något av dessa årtionden och en annan, mindre attraktiv bild tonar fram. Vi minns Electric Prunes, inte The Searchers, David Bowie och inte Gilbert O’ Sullivan (vars debut Himself var den Sveriges mest sålda skiva någonsin i mitten av 70-talet), Reeperbahn och inte Magnum Bonum. Om vi lyckas förtränga Meanswear och The Farm och istället minns Pixies och Bob hund kommer det genast att kännas bättre. Sedan kan det ju finnas ett visst mått av avståndstagande till musiken för att man känner sig generad över vem man en gång var. Men en dag kanske vi kan samlas kring Cannonball på ålderdomshemmet och kärleksfullt se tillbaka på vara liv som indiepoppare under det tidiga 90-talet.
Ja det var tider det Magnus. Alldeles för mycket del av studiemedlet lades på dessa artister och alldeles för mycket tid tog de från studierna. Men kul var det och på något sätt så är det ju avstampet för vad man lyssnar på nuförtiden.
Det har åldrats väldigt olika. Sämst tycker jag att de banden som varit aktiva ett tag och som skulle in i någon slags Nirvana fåra låter, Dinosaur JR, Sonic Youth och Jesus and Marychain har alla sin all time low under perioden. Medan jag fortfarande har stor behållning av det som verkligen var tidstypiskt Pixies åtminstone de 2 första plattorna, Stone Roses och Charlatans. Sen funkar de band som blickade lite mer bakåt typ LA´s modpop eller Teenage Fanclub.
Sen får vi inte glömma Sverige. Popsicles första lyssnade jag på i våras och slogs av hur bra den är. Easys Magic Seeds plockade jag fram nu och den har allt du beskriver och jag gillar det.
Väl skrivet Magnus! Äntligen en uppgörelse med indien som inte går in på defintioner utan på musiken. Din låtlista skulle kunnat vara min med ett par undantag. Skulle nog haft med både Field Mice och The Orchids, tweepoppare som jag var ;-)
Vince, oavsett om man kallar nåt för "indie" eller inte så gjordes det en mängd bra låtar i början av nittiotalet och som alltid är det endast ett fåtal fullängdare som står sig, men så är det alltid oavsett genre. Från punken, som jag kommer från, kan jag endast räkna upp en handfull LP-skivor som är klockrena från första spåret till det sista. Sen CD:en kom har antalet justa fullängdare blivit än färre av den enkla anledningen att väldigt få band har en dubbel-LP i sig, vilket en vanlig CD är idag.
Sånger från nedre botten: Håller med til fullo, de flesta artister har inte låtar för att få en fullängds cd att hålla från start till mål. De bästa plattorna är ju plattor som håller sig mellan 30-40 minter, precis som det var på LP-skivans tid. Fast inget slår en bra singel.
MVH
Hjalle
Skicka en kommentar