Concrete Jungle gånger tre
Jag har just gått ned mig fullständigt i den jamaicanska versionen av Bob Marley & The Wailers Catch a fire och eftersom jag dessutom snart ska flytta till ett hus av betong får ni inte en, inte två utan tre versioner av Concrete Jungle. Vissa dagar saknar jag ord för hur bra Bob Marley var. Vi kollar klippen istället.
2 kommentarer:
Det räcker så fint med klippen Martin, så fint. Galet stenhårda The Wailers var när de kom! Det finns ju åtskilliga historier om när de skulle spela in UK-versionen av Cathch A Fire i London någonstans.
Kulturkrocken blir väl inte tydligare än i den här: Vita rocksnubbar hade hyrts in för att "rocka" till soundet lite, enligt Chris Blackwells smarta taktik för att marknadsföra bandet i väst.
När de skulle lägga sina touch på musiken hittade de först inte takten. De trodde musiken var från Mars. När de sedan fick se dreadsen fick de en ännu större chock. Korvar i håret? Unheard of! Skröna eller ej, det är en fin historia.
Jag tar tillbaka vad jag sagt om Marley. Lite. Till skillnad från andra reggaeartister som kan vara så erbarmligt ojämna har han hög lägstanivå. Och rätt hög högstanivå ibland, som här.
Skicka en kommentar