Gott och blandat om blandat gott
C60. C90. Har man kommit en bit upp i åren så minns man utan tvekan fenomenet blandband. Jag har verkligen en kärleksfull minnesbild av denna smått antika företeelse. Kanske har det att göra med det enkla formatet och det hantverksmässiga, jordnära arbetssättet. Snart raderas nog banden ut bokstavligen ur folks medvetanden. Vet dagens sjuttonåringar överhuvudtaget vad man pratar om ifall man nämner ordet ”blandband” (eller ”blanneband” som det visst heter på skånska)?Ja, vi pratar ju om en avlägsen tid här. Ni vet, när man kunde sina skivor utantill: hela låtordningen, många av texterna, kanske till och med hur långa låtarna var. Ibland kunde man få ett album inspelat på band av en polare, eller snarare två album plus några extralåtar som rymdes inom de 2 x 45 minuterna. Jag minns att man fick kämpa rätt hårt för att få till nittio minuter helgjuten musik, i varje fall om man gjorde ett regelrätt blandband, alltså med en massa olika artister.
Nu skriver vi 2007 och nuförtiden bränner man med lätthet sina egna samlingsskivor på cd-r. Åtminstone är det hyfsat lätt rent tekniskt. Förr i tiden var det mer frustrerande: kände man sig nödgad att ändra låtordningen på en kassett så fick man helt enkelt göra om allt från början. Bara en sån redigeringsmässig sak är ju avsevärt lättare nu.
Hursomhelst: jag tänker här förmedla några av de erfarenheter som jag har gjort när det gäller konstruktionen av bland-cd:s. Se det som goda råd, se det som löjligt (nördigt) nonsens, se det som en normal människas väg mot vansinne.
Vi tar det från början:
Det är som med allt annat projekterande: tänk först, agera sedan. Den grundläggande idén, konceptet, temat bör man ha klart för sig innan man börjar. Kanske även bland-cd:ns ”interna” regler. Är det en artist/grupp vars karriär ska sammanfattas? Är det bara en viss del av artistens/gruppens karriär som ska sammanfattas? Är det en samlingsskiva med många artister jag ska göra? Får jag i så fall ha med samma artist två eller fler gånger? Är det en genre som jag har i fokus, är det en geografisk plats? De bästa idéerna är de som kommer av sig självt. Man ska inte göra en bland-cd som redan finns ute i handeln, man ska göra en bland-cd som världen behöver.
2. Urvalet
Var kräsen och hård mot dig själv! Själv har jag en gång väntat 7-8 månader innan jag kunde färdigställa en samling och känna mig nöjd, men det är ju kanske inte att rekommendera. Samtidigt måste man betona att det är just här som ditt subjektiva tyckande / tänkande / kunnande får blomma ut. Alla människor gör olika samlingar. Men även om det inte finns några rätt och fel, så kan ju slutresultatet lika gärna bli ”helt OK” som ”alldeles fantastiskt”…
Ännu en central punkt i detta sammanhang. Och en svår konst. Det är lätt att bränna allt krut i början, så att resten/slutet av skivan blir helt torrlagd. Många tror att första spåret är viktigast, men jag vill hävda att de tre första spåren tillsammans är de viktigaste. Första spåret sätter färg, stämning, tonläge. Andra spåret bör bibehålla samma färg, stämning och tonläge. Tredje spåret befäster färgen, stämningen, tonläget. Sedan kan kommande spår göra små utflykter utan att det gör något.
Även slutspåren är viktiga, särskilt det allra sista som får äran att klinga ut i tystnad. Här knyts säcken ihop, här lämnas det sista intrycket (som helst bör vara ”vilken bra skiva det här var!”). Tacksamma avslutningsspår bör i någon mening vara hypnotiska, smäktande, magiska, hudlösa, sentimentala, böljande, ja kanske rent av triumfatoriska.
Hur man löser detta med Ramones-blandskivor har jag dock inget svar på.
4. Det interna regelverket
Närbesläktad med låtordningen är följande punkt: regelverket. Här finns en oändligt antal variationer att tala om och alla följer de samma princip: har man satt upp regler för låtordningen så är de överordnade allt annat. Alltså: om skivan är kronologiskt upplagd så löser sig låtordningsfrågan av sig själv (oavsett om kronologin går ”framåt” eller ”bakåt”). Samma sak om låtarna, av någon outgrundlig anledning, bestäms komma i bokstavsordning. Kanske vill man ha med två låtar från varje album (i ordningsföljd) med ifrågavarande artist/grupp. Busenkelt! Man behöver inte ens fundera eller ägna låtordingen någon tid.
Någon gång emellanåt bör man dock göra en Panduro och ”skita i traditionerna”: skippa reglerna och känn dig som en fri fågel.
Nu har du kanske kommit så långt att du börjar känna dig ganska nöjd (var och en sin egen måttstock). Men något väsentligt fattas. Omslaget! En samlingsskiva utan omslag är ingen samlingsskiva, även om den är hemmagjord. Med omslaget signalerar du professionalitet och seriositet. Med omslaget lockar och frestar du lyssnaren. Med omslaget informerar du om det som det bör informeras om: titeln, låtordningen, eventuell övrig kuriosa. Med Google:s bildsök-funktion kan man hitta det mesta, ifall man behöver associerande bilder. Självklart sparar du dina tidigare omslag så att du har kvar dem som ”mallar” tills nästa gång det är dags.
Några bonustips:
Det här kanske låter new age-flummigt - och det är det också. En samlings-cd på ca 60-70 minuter har enligt min mening en inneboende energi, en kraft som driver den framåt. Känner man efter låt elva att det sackar och tappar fart, så är det helt enkelt denna energi som inte omhuldats. I ett idealfall, när allt faller på plats, så är energin konstant rakt igenom. Observera! Detta är mycket svårt att uppnå, endast ett fåtal belagda exempel finnes. Desto vanligare är att samlingsskivor faktiskt har en del svaga punkter. Detta får man leva med och inte ta personligt.
Korrekturläs!
Inget är så onödigt som slarvfel i arbetet. Kolla gärna en extra gång på omslaget så att låttitlar och artistnamn är rättstavade. Även den bästa bland-cd mister sin glans och värdighet om tryckfelsnisse varit framme igen. Kardinalfelet är om låtordningen på omslaget misstämmer med låtordningen på skivan (ifall det inte är avsiktligt och ingår i regelverket), då blir det rött kort på en gång.
Sunda avvägningar
Detta är en svårbemästrad och svårförklarad punkt med flera dimensioner. Häri ingår bland annat begreppet ”kill your darlings”, vilket innebär att man ibland får lov att göra saker mot sin inre vilja för att kunna uppnå det bästa resultatet. En annan central valsituation är när man avgör hur lång samlingsskivan ska bli. Ska skivan verkligen vara maximalt lång, kommer lyssnaren att kunna behålla koncentrationen hela tiden? Självklart får en samlingsskiva inte vara för kort heller, även om det är ett mindre problem. Jag lyssnar ju faktiskt hellre på (oförskämt korta) 24 minuter med ofelbart fantastisk musik än på likaledes fantasisk musik på 78 minuter, men inklusive toppar och bottnar. Det blir lätt för mastigt, om man säger så.
Slutligen har jag så en egen käpphäst, som jag tror att jag är ensam om i hela världen (är det bra eller dåligt för ens mentala hälsa?). Det handlar såklart om antalet spår på skivan. Enligt min enkla mening så finns det här ett antal ”förbjudna antal” som jag snart ska redovisa. För att harmoni ska uppstå i en bland-cd så bör man nämligen inte ha ett alltför udda antal spår på den. Tolv spår går bra, men inte tretton. Arton spår går bra, men inte nitton. Detta har också en estetisk aspekt: det ser inte snyggt ut helt enkelt!
Alltså: 2, 3, 4, 5, 6, 8, 10, 12, 15, 16, 18, 20, 24, 25 går bra. Möjligen 14 också. Men 1 går inte bra, för då är det ingen bland-cd eller samlingsskiva. 7 funkar inte, för det är på tok för udda, detsamma gäller 9 och 11. Följande antal låtar går alltså INTE bra: 1, 7, 9, 11, 13, (14), 17, 19, 21, 22, 23.
Handen på hjärtat: kan du ens i din vildaste fantasi tänka dig en The Best Of The Beach Boys som innehåller sjutton låtar???
7 kommentarer:
Mattias, du är besatt! Det värsta är att jag kan skriva under på åtminstone 4 av 5 av dina regler för ett lyckat blandband...
Yep, jag är rätt besatt. En skön känsla (trots allt). Och en positiv bieffekt är att den här texten var superenkel att skriva, den formligen rann ut ur fingrarna, vilket sannerligen inte är vanligt för mig nuförtiden. Kanske blir det så när man brinner för ämnet... ;-)
sen är det ju också extra kul att spä på nördigheten på sina ställen. och det säger jag inte bara för att framstå i bättre dager... ;-)
He, he nja spär du verkligen på? Har du verkligen avslöjat allt?
;-) En rolig grej med den moderna tekniken, är när man efter långt lyssnande på sin välkomponerade playlist, trycker igång random. Det kullkastar förvisso den välavvägda initiala låtordningen men ger samtidigt en helt ny dimension till låtarna. En remix, helt enkelt. DET var lite svårare att göra så på blandbandens tid...:-)
Mycket friskt. Hade faktiskt aldrig tänkt på hur viktig Leif Panduro är för blandningen. Vet att det i någon låda i källaren ruvar ett försvarligt antal blandband. Många av dem gick varma under mina år som fritidsledare och kan kanske rent av med lite tur ha influerat någon tonårings musikintresse. Jag har däremot ofta svårt att komma igång med bland-cd:s. Kanske är det för att jag nästan alltid vill ha med någon låt som jag bara har på vinyl och så faller det eftersom jag inte orkar föra över den till digitalt.
Blandband. Smaka på ordet. Blandband. Mm, det smakar gott. Jag kan räkna till tre typer av blandband som jag spelat in: De med mer eller mindre subtila budskap till dem jag varit förälskad i; De som handlar om att frälsa vänkretsen och sen de jag gjorde till min egen ghettoblaster. Fanns det fler? Är det nån som spelar in bland-cd idag?
Bland-CDs har inte samma lockelse som blandbanden, som var helgjutna konstverk i den betydelsen att man var mer eller mindre tvungen att lyssna på dem i sin helhet och på kuppen upptäcka ny musik. Det var för jobbigt att spola fram till speciella låtar som man fattat tycke för. På bland-CDs kan man bara trycka fram för att lyssna till sin eller sina favoritlåtar och lätt skita i resten. Jag har vid de få tillfälle jag skapat bland-CDs åt andra funderat på att slå samman alla låtar till ett enda spår (men det är kanske lite sadistiskt).
Sedan gillar jag det faktum att kassetter och vinylskivor bjuder på en musikupplevelse i två akter. En CD kan liksom rinna ut i sanden. Det känns inte som att den har ett mål. Jag gjorde själv de nybörjarfelen att späcka mina första bland-CDs med ca 78 minuter musik. Jag ska nästa gång vara återhållsam för att bevara energin/dynamiken och hålla lyssnaren uppmärksamhet vid liv. Som Mattias rekommenderar, 15 eller 18 låtar känns alldeles lagom. Femton-sexton låtar var vad jag brukade trycka in på en 45 minuters kassettsida.
Mattias, o blandningarnas mästare! Jag instämmer i alla dina budord och tänker ha dem som ledstjärna.
Skicka en kommentar