Skivhyllan: Link Wray (1971)

”He grew up white-man poor. I was growing up Shawnee poor.”

Trekvartsindianen Link Wray om eventuella likheter med Elvis uppväxt.

I dag, 5/11 2007, är det två år sedan Link Wray dog i Köpenhamn. Han blev 76. Det hävdas att han uppfann fuzzljudet genom att helt sonika sticka en penna genom gitarrhögtalarnas membran. Må så vara med det, men helt klart är att Link Wrays sätt att spela gitarr, med mycket rundgång och fuzz, revolutionerade rockmusiken.
Men långtifrån alla förmår att uppskatta den nyskapande musiken. I lördags beskrev en tjejkompis Link Wrays fuzzfest I’m So Glad, I’m So Pride som ”förfärligt tråkig skrängubbrock”. Är inte säker på att Spengo är rätt forum att diskutera manligt respektive kvinnligt, tycke och smak; däremot har hon helt rätt i att I’m So Glad, I’m So Pride är ”skrängubbrock”. Inte för att det på något sätt är fel att väsnas eller att vara gubbe, snarare tvärtom, utan för att Link Wray faktiskt var drygt 40 när han spelade in den.
Mest känd blev han för Rumble, Rawhide och Trail Of The Lonesome Pine, som i den här inspelningen från 1960. Och en mängd andra instrumentala treminutersrökare.

I mitten av 60-talet blev det allt längre mellan hitsen och Link Wray flyttade istället till Accokeek Maryland för att bli bonde. Gårdens hönshus byggde brorsan Vernon om till studio, Wray’s Three Track Shack. Där spelade Link Wray i rask takt, med bröderna Doug som trummis och Vernon som tekniker, in plattorna Link Wray, Beans And Fatback, samt Mordicai Jones, med bandets pianist Bobby Howard som sångare under pseudonymen Mordicai Jones. Producent var Steve Verroca, som också spelade in Brinsley Schwarz och Kevin Coyne.
boomp3.com
Alla tre albumen innehåller samma passionerade, ofta lågmälda, blandning av country, blues, gospel och folkmusik: opretentiös amerikana som motstått tidens tand förvånansvärt väl. Förvisso stundtals långt ifrån den garagerock som gjorde Link Wray till en musikalisk pionjär, men absolut inte sämre.
boomp3.com
Jag är min barndoms bibliotekarier ett stort tack skyldig för att de köpte in Link Wray, vilket rimligen borde ha varit ett obskyrt val för ett litet skånskt landsortsbibliotek. Skivan är inte enbart är en smärre klassiker, dessutom har den ett fantastiskt omslag – för att komma åt plattan tvingas man vika upp Wrays frilagda ansikte – som tydligt visar på skivkonstens förfall i den digitala eran. Oj, höll jag på att skriva att det var bättre förr?