Om popmusik: en riktig Cliff-hanger

Popmusik är i mångt och mycket gjord för nördar, alltså folk som är döförtjusta i detaljer. Och är det inte i detaljerna som allting avgörs? Jag brukar ibland jämföra musikrelaterade nördfaktorer med det inom fotografin intressanta begreppet The Decisive Moment (copyright Henri Cartier-Bresson), det vill säga det avgörande ögonblicket i ett skeende – den exakta millisekund när det avgörs som en sak/fotografi/låt har betydelse eller inte.

Popmusik har också kraften att ta med lyssnaren bort från vardagen. ”Travel With Your Mind” sjöng psykedeliska The Seeds på sextiotalet. Men att resa i sinnet behöver ingalunda handla om något ansvarslöst flummeri. Nej, egentligen handlar det om konstens möjlighet att i samklang med ens egen fantasi skapa något för stunden som tar en bort från vardagsångesten. Eller om man inte har någon vardagsångest, så kanske bort från vardagsstressen. Eller om man inte har någon vardagsstress, så kanske bort från vardagstristessen. Det viktiga är sinnets resa till okänd ort.

Popmusik kan också rädda musiknörden ur dess insnöade svårmod av besvikelser och ej uppfyllda förväntningar. Jag tror att många känner igen sig i en viss period av livet. Hey, jag har lyssnat på och letat musik i mer än tjugofem år nu, jag har avverkat synth och hårdrock och indie och punk och soul och jazz och country och reggae och klassiskt och folkmusik och singer-songwriters och nu-metal (nja, kanske inte) och hip-hop och världsmusik och tango och marschmusik och… ändå är det ingenting som berör mig i djupet längre och jag får ju plötsligt inga kickar av det jag som förut tyckte var så bra. (Och får man inte ut mer av att läsa en god bok, göra en god omelett och baka sitt eget morgonbröd om söndagarna?)

Som tur är kan popmusik också överraska. Personligen har jag (nuförtiden) knappast roligare än när jag kan hitta bra grejer hos artister som egentligen inte borde vara bra. Det kan också göra mig förundrad och lite – ursäkta uttrycket – pissed off; hur kommer det sig att ingen, under alla dessa år, berättat för mig (i muntlig eller skriftlig form) att en så ”medioker” artist som Cliff Richard faktiskt gjort en hel del lysande pop också? Eller är det mina egna skygglappar som stört det vidöppna seendet? Cliff Richard, en ganska töntig figur, med ett tidigt rocknroll-förflutet i skuggan av Elvis, med en kristen schlager-/smörsångarkarriär och en ständigt smilande tandrad. Kan han ha gjort nåt bra?

När jag tänker på Cliff Richard då tänker jag på tunnhåriga, 57-åriga gubbar som samlar Elvis-stenkakor och inte tycker att det gjorts någon värdig musik efter det att Beatles blev långhåriga. Vadå, typ våren 1963? Nä, tacka veta jag det goda omdömet hos tjugo år yngre, skäggiga (och avsevärt mindre konservativa) 37-åriga gubbar som inte tycker att det gjorts någon värdig musik efter typ våren 1983! Sådana snubbar har nämligen upptäckt att Cliff Richard bland all bråte också gjorde en hel del fin pop mellan 1965 och 1970. Visst handlar det om mainstream-pop, men oj så välarrangerat och ljuvligt det är. Här fanns tydligen budget för både stråkorkestrar, blåsarrangemang och eminenta studiomusiker. I sina bästa stunder pekar Cliffs sena sextiotal dels mot engelsk beat som The Hollies eller The Searchers, dels mot den stämningsfulla vuxenpop som The Walker Brothers och Scott Walker själv gjorde i slutet av sextiotalet.

En av mina (nyligen upptäckta) favoritlåtar med Cliff heter ”In The Country”. Det är en snabb, energisk poplåt som man verkligen vill knäppa i fingrarna till. Baa-Ba-Pa-Pa-Baa-körer, en flink trummis, bra sång och ett utsökt arrangemang. Och tamburinen är den skall vara, extremt långt fram i ljudbilden. Jag har testat att lyssna på den (tamburinen alltså) i bilstereo, det låter enastående. Man känner vinddraget och den nuddar nästan ansiktet. Och så: the decisive moment! Ett stick som stannar upp det höga tempot, som snärtar till vid 1:59 med en klockrent tillslag. Jag svimmar varje gång jag hör detta. Måste erkänna att jag ibland spolar tillbaka till exakt detta ställe bara för att få känna samma extas igen. Hey, där har vi nörden igen, rikligt belönad. Som kuriosa kan jag nämna att Belle & Sebastian tydligen fått lämna ifrån sig tjugo procent av alla royalties för deras låt ”Wrapped Up In Books” (som lånat mer än lovligt av ”In The Country”).

Nyfiken? Lyssna här och leta särskilt upp passagen vid 1 minut och 59 sekunder och lyssna just där på hög volym och känn dig som en lycklig nörd:

Cliff Richard - In The Country