Mikrohöjdpunkter i rockhistorien - Del 1
Under denna rubrik kommer jag då och då att skriva om korta delar av låtar. Partier då tiden står still och man får svårt att finna ord för vad det är som händer som känns så speciellt. Om ordet magi inte vore så utslitet i dessa sammanhang vore det användbart.
Först ut är det som händer under de första 20 sekunderna i Steeleye Spans The Blacksmith, hämtad från deras debut Hark ! The Village wait.
Ashley Hutchings hade i Fairport Convention varit med om att nära nog uppfinna den engelska folkrocken i och med 1969 års tre mästerliga skivor What we did on our holidays, Unhalfbricking och Liege and lief. 1970 hade han redan tröttnat och lämnat bandet. Samma år slog han sina påsar ihop med de två par, Maddy Prior och Tim Hart samt Gay och Terry Woods och bildade Steeleye Span. Förutom Hutchings bakgrund så var i alla fall Prior och Hart etablerade på den mer traditionella folkscenen i England så bandet bör ha haft en hel del press på sig inför debuten.
Skivan inleds med A-calling-on-song. Ett kort accapellastycke som verkar spela den roll titeln säger. Man börjar lyssna men låten är avvaktande så den fulla koncentrationen finns inte ännu. När låten tonar ut följs den av en minimal paus innan The Blacksmith tar vid. Samtliga instrument gör unisona markeringar för att följa av sången nästan direkt. Att alla instrument börjar på samma gång ger ett intryck av stark gruppkänsla men man kan också i det kaxiga anslaget ana en viss revanschlusta.
boomp3.com
För egen del tror jag inte bara det handlar om hur bra just det här stycket är utan också att Pavlovs effekt börjar att verka på mig. När jag hör denna inledning vattnas det i munnen på mig för jag vet att jag påbörjar en fantastisk resa som avslutas 40 minuter senare då One night as I lay on my bed avslutat skivan.
2 kommentarer:
Ja, "Hark! The Village Wait" är en av de mest fantastiska skivor jag har hört. Det tog tid innan jag förstod att Steeleye Span spelade med en helt vanlig rocksättning - gitarr, bas och trummor. Visserligen är en mandolin med, men ändå. Det låter ju så ålderdomligt. Det är kanske Maddy Priors röst?
I alla fall hoppar jag alltid till av de tre första sekunderna i "The Blacksmith". Det är så otroligt kraftfullt, i kontrast till det något slokörade sjungandet i "A-Calling-On-Song".
Jag tackar dig som spelade just "The Blacksmith" för oss för drygt fem år sedan (efter en rafflande popquiz-tävling som du så mästerligt satt samman). De andra stängde öronen och ville gå hem då du rotade fram den engelska folkrocken, som är svårsmält för många. Men jag spetsade öronen och älskade varje ton.
Jag minns att den delen av kvällen för fem år sedan som brukar benämnas folkrocktimmen hade en förlösande känsla för mig. Efter många år av totalt likgiltighet för denna musik bland mina vänner fanns det här plötsligt en ventil.
Jag har funderat på varför ''Hark ! the village wait'' är så mycket bättre än efterföljarna ''Please to see the king'' och ''Ten man mop or mr Reservoairs butler rides again''(Förmodligen min skivsamlings längsta LP-titel). En orsak kan vara att trummor används på Hark ! vilket Steeleye Span inte gjorde förrän 5 skivor senare. En annan kan vara att Gay and Terry Woods slutade i bandet efter denna skiva. Tror dock inte riktigt på någon av förklaringarna då jag inte brukar vara så beroende av trummor och eftersom paret Woods inte var speciellt drivande i bandet. Allt går ju inte att förklara utan det kanske bara var så att allt stämde just då för bandet.
Skicka en kommentar