lördag 3 november 2007

Amerikaniseringens skrämmande framsida


För nästan exakt elva år sen skrev jag en av mitt livs första artiklar, eller snarare: tillsammans med en fotograf gjorde jag en enkät. Frågan vi förväntade oss att få svar på var: Hur tänker du fira halloween?
Att påstå att fotografen var glad över uppdraget vore att fara med osanning. Hans reaktion fick snarast ättika att likna socker:
– Ta inte det personligt, förklarade han, men du ska veta att ett sånt här jobb förstör kreativiteten för en hel vecka.
– Jo, jag fattar, sa jag och tänkte: Jaha, och vad vill du egentligen att jag ska göra åt det? Dock var jag lite orolig över hur hans bilder skulle se ut de kommande dagarna, med tanke på hur kvaliteten var när han kände sig kreativ.
Naturligtvis tänkte absolut ingen i landsortsstaden fira halloween (möjligtvis bortsett från tidningens nyhetschef, som hade hört att halloween skulle bli ”svenskarnas nya, stora högtid”). Så önskar jag verkligen att det hade förblivit. Att ”trick or treat” fortsatt vara något som knattarna utsatte farbror Kalle för i Carl Barks Favorit i repris. Och ingenting annat. Men icke: senast i går önskade en på alla andra sätt hyvens skivmånglare mig förskräcklig helg.
Av enkäten lärde jag mig två saker:
1 jag skulle aldrig bli en bra journalist.
2 få företeelser är så outhärdliga som pretentiösa, i deras egna ögon kreativa, människor.
Tveksamt om halloween har vidare mycket med Link Wrays I’m So Glad, I’m So Proud från lp:n Beans And Fatback, 1973, att göra. Släpptes också som singel. Få inspelningar har oavsett era varit så obarmhärtigt råa; ja, smått skrämmande. Med en text utan någon som helst tillstymmelse till litterära ambitioner. Mycket bättre än så blir inte rock. Har bestämt för mig att det gjordes en svensk cover under 80-talets garagerockvåg …
boomp3.com
Mer om Link Wray i Skivhyllan på måndag. Tills dess: I’m So Glad, I’m So Proud att jag slipper ha med helgens elände att göra. Men eftersom Link Wray var en god amerikan är jag övertygad om att halloween faktiskt betydde något för honom.

3 kommentarer:

spengochrille sa...

Mycket bra låt. Har de 2 plattorna före Beans and fatback och blir rejält sugen på att skaffa den också. Ser framemot skivhyllan posten. Link är värd all uppmärksamhet, tycker nog att hans 70-tal är ganska underskattad.

mrdantefontana sa...

Ah. Kungen.
För övrigt är ALLA år UTAN Link Wray överskattade.

Gusti sa...

Gav bort Beans and fatback till en vän för något år sen så att han också skulle ha I’m So Glad, I’m So Proud i skivsamlingen; jag hade ju låten på singel också. Överlägset bästa, enligt mina öron, spåret på Beans and fatback. Mer Link Wray i morgon. Hoppas jag.