Oh I can't let go
Nej, jag kan inte släppa Kim Wilde.
Och hur skulle det vara möjligt. Där stod hon plötsligt innanför sitt flickrumsfönster och kikade ut mellan persiennerna på staden som låg där ute medan hon med flackande, lätt osäker blick och nästan nygråten röst sjunger ut sin förtvivlan och längtan till rytmen av ett sugande futuristiskt synthbeat.
"Looking out a dirty old window
Down below the cars in the
City go rushing by
I sit here alone
And I wonder why"
Som, alla kids. Tonårsångest och livsglädje.
Fan, hon längtade ut till livet, partyt, de spännande killarna med skinnjackor och ebenholtzfärgat hår. Men vågar man?
Men redan en bit in i "Kids In America" har hon tuffat till sig. Livet rufsade till henne fort. Hon hänger runt med grabbarna och dansar natten lång.
Men är allt en dröm? Händer allt i hennes huvud?
Men så kommer refrängen : "We're the kids in America - We're the kids in America"
Ja! Amerika! Lika kryptiskt geografisk som refrängen till The Sounds' "Living In America" lika självklar är den i sitt lockrop till en ung generation. Kim Wilde vill ut! Det är knappast till Tomelilla, Malmö eller ens ett smogfyllt London. Amerika!
Men, nej hon sätter sig ner igen tvekande. På sängkanten lutar hon sig fram mot nattduksbordet, sträcker ut sin hand för att dra ut nedersta hyllan som är fylld av veckotidningar, NME, ett par cerisefärgade diadem och tre hårspraysburkar. Hon lyfter på tidningshögen och drar fram sin dagbok. Som så många gånger förr. För tre veckor sen träffande hon en kille på diskot som hon fick gå på med sin bästa kompis om de lovade att vara hemma innan ett.
Det var första gången hon såg honom i något annat än skoluniformen. Han var så snygg. Svarta jeans; svart skjorta med metallknappar formade som stjärnor; på skjortryggen ett skitnyggt tryck med en kille som slog sönder en gitarr. De dansade. Men hon var så nervös. De rökte tillsammans vid garderoberna innan hon skulle gå. Hon hade inte rökt förut. Men det visade hon inte. Han gav henne en cigg och gav henne eld. Hon tog några bloss, men cigaretten blev hal av all läppglans och hennes darrande fingrar. Hon tappade den. Han log och sträckte sig för att ta upp den. Hans hår nuddade hennes västra knä. Hennes kinder blev röda.
---
Hemligheten med Kim Wilde i början av åttiotalet var väl just att det inte fanns någon hemlighet. Eller rättare sagt, ungdomen är fylld av hemligheter och Kim personifierade för många den där vanliga unga tjejen. Tjejerna gillade henne för att de kände igen sig i henne. Killarna gillade henne därför att om de hade tur kunde de hamna efter henne i kön till skolmatsalen eller stöta på henne på nästa helgdisko. Kanske skulle de få möjlighet att bjuda henne på en Gul Blend och en Stimorol i utbyte mot en tryckare.
Hon var inte sofistikerad eller egocentrisk som Debbie Harry. Hon var alls inte lika utmanande som Madonna.
Hon kunde inte dansa något vidare. Hon bara stod där och vickade på axlarna från sida till sida med ett ständigt brytt uttryck i ögonbrynen och ett annars ganska uttryckslöst ansikte. Visst, hon var snygg. Men hon var ju egentligen bara tjejen i huset brevid som stod och mimade framför spegeln. Hon var som andra. Fast ändå inte riktigt.
Musikaliskt sett var hennes två första plattor ett under i konsten att tillfredställa alla och ändå göra något som lät nytt och spännande. New Wave korsades med Disco och den Ska-revival som rådde vid den tiden med några utsökta och väl genomtänkta stänk av punk och synthpop. Ja, här fanns nått för nästan alla. Men det som lyser igenom allra mest är hitpotentialen på nästan var och varannan låt och det uppiskade tempot på de snabbare låtarna samt Kims genomträngande, aningen nasala och ljusa sångröst.
Tidiga Kim Wilde är för mig 80-talet. Med "Chequered Love" eller "View From A Bridge" i högtalarna förflyttas jag snabbt till Takano- och stålkammarnas förlovade land. Men jag hör också två av 80-talets bästa poplåtar. Låtar jag fortfarande kan sätta på och få lust att bara springa ut i natten för att leta upp ett disko. Låtar som får mig att sluta dra halsbloss. Jag blåser moln efter moln av bara rök. Fan va hivigt.
Oh I can't let go, Kim ...
Och hur skulle det vara möjligt. Där stod hon plötsligt innanför sitt flickrumsfönster och kikade ut mellan persiennerna på staden som låg där ute medan hon med flackande, lätt osäker blick och nästan nygråten röst sjunger ut sin förtvivlan och längtan till rytmen av ett sugande futuristiskt synthbeat.
"Looking out a dirty old window
Down below the cars in the
City go rushing by
I sit here alone
And I wonder why"
Som, alla kids. Tonårsångest och livsglädje.
Fan, hon längtade ut till livet, partyt, de spännande killarna med skinnjackor och ebenholtzfärgat hår. Men vågar man?
Men redan en bit in i "Kids In America" har hon tuffat till sig. Livet rufsade till henne fort. Hon hänger runt med grabbarna och dansar natten lång.
Men är allt en dröm? Händer allt i hennes huvud?
Men så kommer refrängen : "We're the kids in America - We're the kids in America"
Ja! Amerika! Lika kryptiskt geografisk som refrängen till The Sounds' "Living In America" lika självklar är den i sitt lockrop till en ung generation. Kim Wilde vill ut! Det är knappast till Tomelilla, Malmö eller ens ett smogfyllt London. Amerika!
Men, nej hon sätter sig ner igen tvekande. På sängkanten lutar hon sig fram mot nattduksbordet, sträcker ut sin hand för att dra ut nedersta hyllan som är fylld av veckotidningar, NME, ett par cerisefärgade diadem och tre hårspraysburkar. Hon lyfter på tidningshögen och drar fram sin dagbok. Som så många gånger förr. För tre veckor sen träffande hon en kille på diskot som hon fick gå på med sin bästa kompis om de lovade att vara hemma innan ett.
Det var första gången hon såg honom i något annat än skoluniformen. Han var så snygg. Svarta jeans; svart skjorta med metallknappar formade som stjärnor; på skjortryggen ett skitnyggt tryck med en kille som slog sönder en gitarr. De dansade. Men hon var så nervös. De rökte tillsammans vid garderoberna innan hon skulle gå. Hon hade inte rökt förut. Men det visade hon inte. Han gav henne en cigg och gav henne eld. Hon tog några bloss, men cigaretten blev hal av all läppglans och hennes darrande fingrar. Hon tappade den. Han log och sträckte sig för att ta upp den. Hans hår nuddade hennes västra knä. Hennes kinder blev röda.
---
Hemligheten med Kim Wilde i början av åttiotalet var väl just att det inte fanns någon hemlighet. Eller rättare sagt, ungdomen är fylld av hemligheter och Kim personifierade för många den där vanliga unga tjejen. Tjejerna gillade henne för att de kände igen sig i henne. Killarna gillade henne därför att om de hade tur kunde de hamna efter henne i kön till skolmatsalen eller stöta på henne på nästa helgdisko. Kanske skulle de få möjlighet att bjuda henne på en Gul Blend och en Stimorol i utbyte mot en tryckare.
Hon var inte sofistikerad eller egocentrisk som Debbie Harry. Hon var alls inte lika utmanande som Madonna.
Hon kunde inte dansa något vidare. Hon bara stod där och vickade på axlarna från sida till sida med ett ständigt brytt uttryck i ögonbrynen och ett annars ganska uttryckslöst ansikte. Visst, hon var snygg. Men hon var ju egentligen bara tjejen i huset brevid som stod och mimade framför spegeln. Hon var som andra. Fast ändå inte riktigt.
Musikaliskt sett var hennes två första plattor ett under i konsten att tillfredställa alla och ändå göra något som lät nytt och spännande. New Wave korsades med Disco och den Ska-revival som rådde vid den tiden med några utsökta och väl genomtänkta stänk av punk och synthpop. Ja, här fanns nått för nästan alla. Men det som lyser igenom allra mest är hitpotentialen på nästan var och varannan låt och det uppiskade tempot på de snabbare låtarna samt Kims genomträngande, aningen nasala och ljusa sångröst.
Tidiga Kim Wilde är för mig 80-talet. Med "Chequered Love" eller "View From A Bridge" i högtalarna förflyttas jag snabbt till Takano- och stålkammarnas förlovade land. Men jag hör också två av 80-talets bästa poplåtar. Låtar jag fortfarande kan sätta på och få lust att bara springa ut i natten för att leta upp ett disko. Låtar som får mig att sluta dra halsbloss. Jag blåser moln efter moln av bara rök. Fan va hivigt.
Oh I can't let go, Kim ...
/Sebastian, Wilde boy
7 kommentarer:
Herregud, vilken fin hyllning till Kim! Du skriver så mästerligt att jag vill ligga på ditt golv framför dina fötter, snusa på dina strumpor (efter en dags arbete i fabriken) och gny av beundran. Nu gäller det att leverera inlägg som har en liknande verkshöjd framöver.
Tack, Magnus! Men det där med mina strumpor bör du nog ta tillbaka. Har du redan glömt tågluffen?
;-)
Bra att vi inpirerar varandra.
För att vara lite petimeterviktig så spelade ju faktiskt Paul Simonon bas och således är det en bas han är på väg att slå sönder vilket man faktiskt kan se på bilden.
Men å andra sidan så kallas ju det instrumentet "basgitarr" i vissa sammanhang vilket samtidigt gör min kommentar rätt så överflödig.
Men vafan. Det är en skön bild, och texten du skrev likaså.
Tack och tjingeling!
Magnus - Du har så klart rätt i att det är Clashs bassist Paul Simenon som syns på fotot. Men nu var det inget foto som tjejen såg. Det var ett tygtryck på baksidan av skjortan. Dessutom kan man knappast vara petimäterviktig när man inte ens kan stava till det.
;-)
Men tack för faktaupplysningen. Jag vill inte vilseleda någon.
Förlåt, men vilken Magnus var det som gjorde baskommentaren? Vill bara göra det tydligt att det inte var jag.
magnus s - Klicka på namnet så kommer du till bloggen.
En mkt trevlig blogg gör övrigt den där.
Tänkte bara säga att det ramlade in lite blandat löst folk till den här bloggposten eftersom både Johnny och - hör och häpna - en norsk(!) blogg länkade till det här inlägget. Kim är stor i HELA skandinavien.
Dessutom kan jag tycka det är ganska lustigt att så många väljer att använda sina jättefina men supervanliga förnamn som användarnamn (magnus, martin, magnus s, martin, mfl.).
Det är ju upplagt för förvirring.
Skicka en kommentar