fredag 12 september 2008

Därför gillar jag det mjuka 70-talet, del 3

Skulle du komma hem till lägenheten och spela exempelvis No Sleep ’Til Hammersmith med Motörhead på manlig ljudvolym från högtalarna för att få igång blodcirkulationen och känna att du lever, efter att ha trängts på buss och tunnelbana i en timme på väg hem från en lång dag på jobbet? Skulle du verkligen vilja göra det när din sambo (som varken har någon bakgrund inom hårdrocken eller punken) håglöst står och steker fiskpinnar och barnen ligger på vardagsrumsgolvet och drar mekaniskt i sina BRIO-tåg, trötta och gnälliga efter en intensiv dag på dagis? Nej, det skulle nästan vara som att köra över resten av familjen med stridsvagn. Det skulle vara som att visa en barnförbjuden våldsam film för ungarna på DVDn, bara för att jag själv gärna vill se den. Hur min musiksmak har utvecklats har i mångt och mycket handlat om anpassning.

Inget aggressivt, tungt, skitigt, speedat, nervigt, skevt, monotont eller väldigt diskant känns lyckat att spela på stereon i en liten lägenhet hos en prövad småbarnsfamilj som vår. Det får jag spara till att lyssna på i hörlurarna när jag jobbpendlar, för jag är aldrig ensam hemma. För visst kan det vara förlösande att köra The Stooges Funhouse i morgonrusningen någon gång ibland. Men när stämningen hänger i en skör tråd hemma gäller det snarare att sträva efter sinnesro, om jag nu tvunget vill spela en skiva.

Och det är just där det mjuka 70-talet passar perfekt med sin mjukt inbäddade, fylliga och organiska ljudbild. Den lätt vemodiga stämningen är här behaglig, då musiken är mättad av melodier och harmonier. Den här musiken ger mig så mycket som möjligt och stör samtidigt omgivningen minimalt.


Clifford T Ward - Wherewithal (1973)

Min sambo tyckte verkligen att Wherewithal var en fin låt, men hon hörde lite fel och undrade varför Clifford T Ward i första raden sjöng:

I wish I had to wear a thong
To attract your attention


Wherewithal är mjuk Paul McCartney-influerad singer/songwriter-pop i dess mest engelska form. I övrigt var det förträffliga albumet Home Thoughts från 1973 till brädden fyllt av små berättelser om det lilla livet. Musiken var stillsam, pastoral och ibland beläst. Engelskläraren från den lilla byn Stourport utanför Birmingham, Clifford T Ward, bangade inte för att posera med frun, barnen och terriern i en rad bilder på uppslaget. I England fick han en stor hit med Gaye och albumet sålde också bra. Ovillig till att turnera och ge intervjuer, gled Clifford T Ward långsamt in i glömskans dimma igen. Detta att ha med barn och familj på skivomslagen var inte ovanligt då, men skulle vara otänkbart idag.


The Shadows hade varit det tongivande bandet i instrumentalrocken som dominerade populärmusiken i början av 60-talet, åren före The Beatles och The British Invasion. Deras hit Apache är en odödlig klassiker. År 1968 var gruppen emellertid helt passé och The Shadows lades på is.


Ett par år senare dök de två ledande Shadows-medlemmarna Hank Marvin och Bruce Welch upp igen tillsammans med australiensaren John Farrar (senare mest känd som superstjärnan Olivia Newton Johns producent och låtskrivare). Marvin, Welch & Farrar gjorde en akustiskt präglad poprock som var rik på stämsångsharmonier och hade ibland inslag av engelsk folk. Detta var ungefär den raka motsatsen till det som The Shadows gjort sig kända för tidigare. Trion gav ut två njutbara plattor i tät följd år 1971, Marvin, Welch and Farrar och Second Opinion. Musikaliskt knöt Marvin, Welch & Farrar an till en rad andra grupper som var kända för sin stämsång - Crosby, Stills & Nash, The Hollies, Bee Gees, The Beach Boys och inte minst The Beatles.


Marvin & Farrar - Music Makes My Day (1973)

I samband med en personlig kris hoppade Bruce Welch av och de andra två fortsatte ett litet tag själva innan The Shadows återförenades. Albumet Hank Marvin & John Farrar från 1973 är ett helgjutet album från det mjuka 70-talet. Det är därifrån jag har lyft undersköna Music Makes My Day, som har ett närmast sagoaktigt skimmer över sig.

Den skotska duon Gallagher & Lyle var begåvade spelemän som inte bara använde sig av akustiska gitarrer utan också av mandoliner, dobros, banjos, dragspel och munspel. På deras första plattor spelade de folkpop som var lantligt rustik och som samtidigt hade ett lätt anslag. De hade redan börjat utveckla sitt sound som medlemmar i gruppen McGuinness Flint på ett par av deras fina skivor vid 70-talets början. Parallellt med deras egna karriär som duo gick Benny Gallagher och Graham Lyle också med i Ronnie Lanes kompband Slim Chance och medverkade på hans första soloskivor. Tillsammans lät de som om de hade jord mellan tårna [titta och lyssna].


Gallagher & Lyle - David, Charlie and Ian (1972)

David, Charlie and Ian är ett hjärtskärande vackert ögonblick från den första skivan Benny Gallagher & Graham Lyle som kom ut 1972. Här släcker de ned allt runtomkring. I mörkret sitter de tätt tillsammans och spelar denna anspråkslösa visa. Och hemma i lägenheten känns det vilsamt och tryggt.

6 kommentarer:

Martin sa...

En väldigt bra beskrivning av musiksmaken som kompromiss Magnus. Jag må också älska Funhouse men det är inte ofta jag spelar den och att göra det i morgonrusningen känns främmande. Måste nog köpa första Gallagher & Lyle.

Mattias sa...

Fin genomgång som vanligt! Jag känner att jag måste skaffa duoplattan Hank Marvin & John Farrar...

Det slår mig också när jag läser din text att det egentligen är ganska onaturligt att bo i en lägenhet. Även om den är stor så blir den ändå trång till slut. Visst är det smidigt, praktiskt, enkelt - men, återigen, onaturligt på något vis.

Magnus S sa...

Stort tack gör gensvaret, Martin!

Du kanske till och med skulle vara betjänt av de tre första Gallagher & Lyle-skivorna (inte minst för kopplingen till din husgud Ronnie Lane). Det var en cool känsla att köpa tredje plattan "Weeds", mycket för att de hade en så skön anti-rock-utstrålning med sina ylletröjor och dragspelet på omslaget. Därtill lät det bra om dem.

Man gillar nog bara "Funhouse" på hög volym i hörlurarna i morgonrusningen om man går igenom en kris, tror jag.

Magnus S sa...

Mattias, jag visste att du skulle älska "Music Makes My Day". Den är mitt i prick på dig.

Ibland är det jävligt frustrerande att bo i lägenhet. Jag längtar så efter ett eget musikrum. I och för sig tror jag inte att jag skulle spela "No Sleep 'Til Hammersmith" då heller.

Conan sa...

Känner igen det där. Ibland kan det till och med vara skönt att (flämt!) inte ha nån musik på alls. Jag kör den hårda musiken i iPoden på promenad till jobbet - alltid en bra start på dan.

Det bästa med att bo i hus - föreställer jag mig - är att man kunde kräma på rätt så högt på stereon på övervåningen, så att musiken mjukt dalar ner till nedervåningen, där man står och steker fiskpinnar.

lukaskatt sa...

Gillade Clifford T Ward skarpt. Hela "Home Thoughts from Abroad" plattan är riktigt bra. Hamnade på din blogg för ett tag sen när jag skojsökte på eventuella svenskar som bloggat om Mike Batt ha ha.. skumt men vad gör man inte när man har tråkigt, Google is your friend in times of boredom.. Har redan fått en massa goa tips här, så tummen upp helt enkelt.. Jon Anderson´s "Days" var ett udda inslag som uppskattas eftersom den är en egen favorit av udda favoriter.. Jon har även gjort en rätt intressant soft-rock singel i slutet på 60-talet under synonymen Hans Christian Anderson :
http://www.youtube.com/watch?v=6Z6fGSkoqwE

Ha det. /Jens