söndag 7 september 2008

Det är väl aldrig för sent att ändra sig


Lloyd Cole - Margo´s waltz

Jag har alltid upplevt Lloyd Cole som lite "Stiff", och då menar jag inte skivbolaget. Det är smart och snyggt, men nerven som finns hos en så uppenbar referens som Television saknas. Tråkigt är ordet jag söker. Det är därför som endast debuten Rattlesnakes hittas i min skivhylla. En platta som känns obligatorisk om man har det minsta intresse av gitarrbaserad engelsk pop från 80-talet. Men man förändras och med åren har jag skaffat mig mer tålamod och lärt mig uppskatta eftertänksam vuxenpop.



Margo´s Waltz fick man höra en del i början på 90-talet i samband med att Lloyd släppte sin andra soloplatta Don´t get weird of me. Ett hyllat album som lät ok i mina öron utan att på något sätt träffa mig hårdare än en jabb från en flugviktare. Låten återupptäckte jag via soundtracket till Den där Mary, som jag skaffat för Jonathan Richmans medverkan. Den är fantastisk med sitt vardagsvemod och ljuva orkesterarrangemang, att nämna Burt Bacharach i sammanhanget känns onödigt. Känsligheten och vänheten i Margo´s waltz saknar jag på Rattlesnakes när jag lyssnar på den för att friska upp mitt minne inför denna post. Jag har fått ett intresse av att fortsätta lyssna in mig på Lloyd, men jag kommer att botanisera bland Lloyds lite senare alster och lämna Commotions tiden därhän.

11 kommentarer:

Magnus S sa...

Jag har inte ens "Rattlesnakes" kvar. Även den var precis trist, tyckte jag. Men detta är en överraskning av gigantiska mått! Fantastiskt känsligt och elegant! På ett ställe i Lloyd Coles karriär som man är minst benägen att leta i.

Martin sa...

Jag ser ju första sidan på Don't get weird on me babe som en gammal god vän och av de nya skivor jag spelat mest de senaste åren ligger både Music in a Foreign Language och Antidepressant högt på listan. Jag tror det kallas åldrande.

Martin sa...

Jag skulle dessutom vilja rekommendera plattan Love Story från 1995 om ni vill fördjupa er i den senare delen av Lloyds karriär.

Anders H sa...

Sidan 1 (det är väl en fejkad sida 1 och 2 i och med att skivan kom efter CD genombrott) är i mitt tycke det överlägset bästa han gjort och det enda i hans produktion jag regelbundet återkommer till. Synd att Cole inte följt upp denna croonerinriktning. Det är ju en genre han skulle kunna åldras väl i och sätta såna tråkmånsar som Tindersticks på plats.

Martin sa...

Plattan kom ju redan hösten 1991, oj vad jag spelade den på folkhögskolan på östgötaslätten, och då såldes det fortfarande en hel del vinyl så jodå den kom på bägge formaten. Att det tydligt rörde sig om en A- och en B-sida betonade skivbolaget också med cd-promon som var en dubbel-cd med A-sidans låtar på ena skivan och B-sidans på den andra. Jag kommer ihåg att de spelade promon på Musikörat i Uppsala innan skivan släppts och att jag var enormt sugen på att ha den.

mrdantefontana sa...

Jag minns plötsligt en jul för länge sedan. Jag hade köpt presenter till alla utom mamma. På julaftonsmorgonen var jag desperat. Jag tittade mig omkring i rummet länge och väl. Kunde jag ge bort något. Hm ... Nåväl. Den får duga i brist på annat. Jag bestämde mig snabbt för att detta var det bästa alternativet. De två bläckpennorna låg fortfarande kvar i sin omslagsask. Asken var obruten och såg i alla fall ut som något jag köpt nytt. Och det kändes viktigt. Jag tog bort prislappen. Kan tänka mig att det stod 7.95:- eller något liknande. Dena gåva var sannerligen alltför billig och simpel att ge bort i julklapp till sin älskade mor. Men nöden har ingen lag! Så småningom letade jag upp en fin men enkel träkartong som jag tror en gång innehållit kritor. Jag lade min gåva i kartongen och fyllde ut med färgglatt papper. Sedan gick jag runt i huset för att leta julklappspapper eller något tjusigt att slå in kartongen med. Min syster hade införskaffat silvrigt omslagspapper som jag stal en bra bit av. Jag ägnade stor möda med att slå in paketet, och avrundade mitt arbete med att smälta rödlack i eleganta plumpar över flikarna. Sedan klippte jag ut en cirkelrunt bit vitt papper och klistrade på paketet. Där skrev jag ett julklappsrim (som jag tyvärr inte minns - men som lades stor möda på) med en penna med guldfärg. Paketet såg magnifikt ut. Jag lade under julgranen bland de andra klapparna som ju redan låg där. Jag vill inte skryta - men nog var detta det paket som blickarna drogs till.
Julen var räddad.

klas sa...

grattis kompis du har en massa gött framför dig. Det bästa har i mitt tycke lloyd cole gjort på egen hand. Bäst är solodebuten "lloyd cole" från 1990, sjukt bra låtar och texter.
Sen är han extremt ojämn, men det finns nåt godis på varje platta. Ett hett tips är att skaffa samlingen.

forest fire har jag haft i huvet hela dan, men den är med commotions.

Magnus S sa...

Underbar satir mot Spengo, Sebastian! Jag är väl medveten om att vi ibland hänfaller åt nördig skivfetischism uppblandat med sentimental nostalgi. Jag vet att din mage inte tål det. Jag vet att du tycker att Lloyd Cole är bland det tråkigaste som finns.

mrdantefontana sa...

Magnus - Du skall alls inte uppfatta det som en satir på Spengo. Snarare är den satiriska udden riktad mot Herr Cole's tillsynes vackra låt.

Magnus S sa...

Att du bara orkar, Sebastian.

mrdantefontana sa...

Magnus - Jag ber uppriktigt om ursäkt Magnus (och Chrille och alla er andra popnördar)! Du har naturligtvis rätt. Jag sprider ingen glädje här genom att lägga in småkritiska satiriska kommentarer. Jag får spara dem till annat forum.
Jag har sett mig själv lite delaktig här eftersom jag hjälpte till att starta Spengo - därför har jag också trott att jag varit välkommen med mina kommentarer, måvara ofta lite kärvänligt syrliga. Jag tycker ni har en otrolig blogg här. Och jag hoppas ni fortsätter detta värv med stor framgång och ännu mer inspirerande artiklar. Ni glädjer många läsare redan. Så jag tackar för mig och bugar och bockar.