torsdag 6 september 2007

Ännu en CV i toner


Mitt första inlägg på bloggen var tänkt som en presentation om vem jag är och vad jag gillar för musik. När jag sedan läste Magnus presentation CV i toner, och inte i... blev jag väldigt inspirerad att göra en genomgång av de olika faser jag gått igenom i mitt musiklyssnande.

Jag skulle ha lätt för att sätta igång med en beskrivning om mitt musiklyssnande för varje år och leta fakta, bilder med mera. För att inte detta ska svälla (och för att ni ska orka läsa) så ska jag göra ett nedslag vart femte år fr.o.m. det år jag lämnade Djungelboksskivan och Gullan Bornemark för att aldrig återvända.


1973
Mot slutet av sommaren 1973 skulle jag fylla 10 år. Jag hade bott ett år i Motala efter att ha växt upp mina första år i Stockholm. Innan jag åkte iväg på den sedvanliga sommarvistelsen i Värmland så bestod min popkunskap i stort sett av att jag visste vilka Beatles var och att jag hade börjat titta på ett avsnitt av Clabbes popprogram från Gröna Lund, Upp och poppa. Det verkade rätt spännande med alla långhåriga typer men jag hade inget hållbart argument att framföra då mamma frågade om hon fick byta kanal. När sommaren led mot sitt slut hade jag, som det brukar heta, sett ljuset.

Jag och min två år äldre kusin började lyssna på Tio i topp och snabbt hade vi även letat upp tiderna då Kvällstoppen, Kavalkad och Upp till tretton gick. Fotbollsmatcherna och fiskandet fick abrupt avbrytas under en timme för att få en chans att höra popmusik. Även om det tidsmässigt låter som Trettioåriga kriget så hade faktiskt inte ens kassettbandspelaren slagit igenom ännu. Antingen fick du köpa skivan (vilket vi inte hade pengar till) eller så fick du vänta på nästa radiosändning.

Under sommarlovets 2½ månader hann jag gå från totalt ovetande till helt fascinerad av allt som hade med popmusik att göra. Utsvultenheten var t.o.m. så stor att jag plockade ned en stor affisch på dansbandet Christers för att de bar elgitarrer på affischen. Det finns vissa hits från den sommaren som förflyttar mig tillbaka i tiden på ett nästan skrämmande sätt.

Men låten som för mig symboliserade denna sommar var en låt som kom att bli närmast var mytologisk för mig de 30 år kommande åren: Giorgios låt Lonely lovers symphony. Jag letade efter den då och då genom åren men det var först i början av 2000-talet då internet även nådde mig som jag hittade låten. Den var rätt hemsk, pompös, stel och en snodd melodislinga från Mozarts Für Elise. Denne Giorgio är identisk med den som vi idag känner som Giorgio Mororder.

Hösten kom och jag bytte blockflöjten till gitarr och svarade rockstjärna när fröken frågade vad jag ville bli när jag blev stor.

5 Skivor jag gillade 1973 (nära nog synonymt med de skivor jag och min bror ägde):
I’m a writer not a fighter – Gilbert o’ Sullivan (LP)
Pin Ups – David Bowie (LP)
Greatest hits – Manfred mann (LP)
Carneval – Les Humpries singers (7:a)
Biggest hits – Sweet

5 låtar jag gillade 1973:
Waikiki man – Bonnie st Claire
Free electric band – Albert Hammond (även Lalla Hanssonssvenska version ’’Han gav upp alltihop’’ slank ned)
Cigarettes, woman and wine – Chicory tip
48 crash – Suzi Quatro
I Fought the law – Wild angels

Bildkommentar: Det finns inte en så värst mycket med bilder på mig från den här tiden (i motsats till dagens explosion av förevigande). Här är i alla fall en bild på mig och mina kusiner, jag längts till vänster, bilden kan eventuellt vara året efter.


1978
Året innan hade jag och en kompis bildat vårt första band. Övriga medlemmar var våra yngre bröder (7 och 11 år). Vi hade s.k. garagekonserter (den första en vecka efter införskaffandet av instrumenten) med spektakulära ingredienser som hängning (tagit från Alice Cooper) krossandet av min kompis mammas stenkakor (inspirerat av en bild på Iggy Pop där han poserade stående bland en massa sönderslagna skivor följande undertexten: ’’Jag gillar bara mina egna skivor’’. Iggy var på denna bild endast iklädd en dollarsedel vilket vi dock inte tog efter). Den direkta inspirationen att börja spela kom från punken men vi var långt ifrån renläriga. På samma gång som jag i och med punkens intåg tog avstånd från mina Kiss, Black Sabbath och Uriah Heep skivor genom att dumt nog sälja dem så började jag parallellt med punkintresset intressera mig för Genesis och Jethro Tulls produktion. Min första kontakt med folkrocken kom även i denna veva i och med införskaffandet av Steeleye Spans Rocket Cottage och samlingen Original masters.

5 Skivor jag gillade 1978:
Heavy Horses – Jethro Tull
This years model – Elvis Costello
Lionheart – Kate Bush
The Worlds of David Bowie – David Bowie
Fransk-brittiska punksamlingen ’’Streets’’ med bl.a. Slaughter and the dogs, Lurkers, Members, och ett Nosebleeds som innehöll Morrisey på sång, Vini Reilly (Durutti column) och Billy Duffy (The Cult) på gitarrer. Är dock osäker om samtliga dessa är med vid tiden för inspelningen av samlingens bidrag ’’Ain’t bin to no music school’’

Låtar jag gillade 1978:
Summer of 68 – Pink Floyd
In every dream home a heartache – Roxy Music
Piss factory – Patti Smith
Sonic reducer –Dead boys
Blackleg miner – Steeleye Span

Bildkommentar: Inte mycket hos mig som visar ett punken just tagit ett stadigt grepp hos yngre musikintresserade. Dock ett par träningsbyxor som hade suttit rätt i indiekretsar 1992.


1983
Jag fyller nu 20 år och det känns som om det ligger en halv livstid mellan det förra nedslaget 1978 och 1983. Mycket av den musik jag gillade 1983 ligger mig fortfarande varmt om hjärtat och 1979-1982 hade varit kvalitativt goda år vilket gav förutsättningar för att mitt musikintresse skulle fortsätta ligga på en närmast sjuklig nivå. Än värre skulle det bli då Smiths nästkommande skulle släppa sin debutskiva och för alltid förändra mitt sätt att se på poptexter.

Svensk musik kändes för första gången under mitt nu 10-åriga musiklyssnande som något väl så häftigt som de engelska förebilderna. Pugh Rogefelt och en tidig fabläs för Björn Skifs kring tiden för singeltrilogi Hooked on a feeling – Silly Milly - Halfbreed var nog det enda svenska jag intresserade mig för under 70-talet. Annat var det i början av 80-talet med band som Commando M Pigg, Cortex, Lustans lakejer, Brända barn, Ratata, Ebba grön/Imperiet och framför allt Reeperbahn. Varje ny skiva Reeperbahn släppte gav upphov till en bunt nyskrivna låtar i skivans anda till vårt band The Odds. Hur det lät kan ni höra om ni går in på följande länk: http://www.b-sound.com/odds.htm Bosses Sound var studion alla punk/postpunkband spelade in hos under några år i början av 80-talet. Finns en hel del av intresse om ni var med på den tiden, särskilt om ni har någon östgötsk anknytning.


5 Skivor jag gillade 1983:
The Dreaming – Kate Bush
Drums and wires - XTC
Samlingsskiva ’’Pillows and Prayers’’ från skivbolaget Cherry Red med bl.a Ben Watt, Eyless in gaza, felt, Monochrome set m.fl.
En Plats i solen – Lustans Lakejer
Forever now – Psycedelic Furs

5 låtar jag gillade 1983:
Tell me easters on friday – The Associates
Natt efter natt – Ratata
Harvest home – Big Country
Hand in glove – The Smiths
Älskling du är som en pistol - Reeperbahn

Bildkommentar: Jag bifogar även en väldigt tidstypisk gruppbild på The Odds tagen i Varamobaden i Motala. När jag tittat tillbaka på den bilden och de öriga som togs vid samma tillfälle så är det gemensamma draget att vi inte på någon bild agerar som en grupp med samma fokus. Alla poserar på olika sätt: En kastar sten med ryggen mot kameran, en står och pekar mot vattnet som en annan Karl 12:e, någon sitter på huk osv. Detta var några år då det inom kulturlivet var tillåtet att vara hur pretentiös som helst vilket säkert avspeglar sig i gruppbilder som togs på den tiden. Jag står längst till vänster.



1988
Jag har sedan ett par år lämnat Motala för Linköping. Läser på universitet på dagarna och går på mycket konserter på kvällarna. De två musikfestivalerna Roskilde och Hultsfred var vid denna tid en tradition lika god som någon julafton. Roskilde traditionen skulle komma att bli en väldigt livskraftig sådan med 17 raka besök.

Under två London besök över nyår 1986-1987 och 1987-1988 köpte jag så mycket skivor att jag i efterhand inte fattar hur jag hade råd med studielån och lite sommarjobbande som enda inkomst. Mycket av det jag köpte var brittisk folkrock och sorgsna singer-songwriter och intresset för denna musik slog nu ut i full blom. Många av de skivor som jag älskar allra mest köpte jag under denna period: Richard & Linda Thompsons ’’I Want to see the bright lights tonight, Tim Buckelys "Goodbye and hello", Steeleys spans debut "Hark ! The village wait", Fairport conventions "Liege and lief". Men det största av allt var att jag köpte Nick Drake samlingen "Heaven in a wild flower". Jag hade tidigare inte hört honom men läst att Tom Verlaine älskade brittisk folkrock från skarven 60-70-tal och störst av dessa artister var för honom denne Nick Drake. Kort efter köpte jag boxen "Fruit tree" och vem jag än spelade hans musik för, vilken musiksmak de än hade, så fastnade de omedelbart för Drakes musik. Jag kan säga att det inte var lika lätt att övertyga folk i min närhet om Tim Hardin, Richard Thompson, Fairport conventions m.fl. storhet.

Anledningen till att jag upptäckte så mycket gammal musik under denna period berodde nog till stor del på att jag fann att den samtida musiken var nere i en ordentlig svacka under andra halvan av 80-talet. Den s.k. shoegazervågen kändes inåtvänd och oförmögen att kommunicera, i alla fall med mig. Manchestervågen bestod egentligen av rätt få låtar som stod ut och många efterföljare som lät ganska lika. Jag skulle med lätthet kunna sammanfatta hela rörelsen med 10 låtar och jag tror att få skulle sakna så något mer.

Sedan var det ju under denna period som jag upptäckte Sandy Denny. Om The Smiths var bandet som fick mig att upptäcka vad det gick att göra med en låttext så var Sandy Denny sångerskan som fick mig att upptäcka vad man kunde göra men en röst. Inte alltid genom texterna eller melodin utan ofta genom hennes totala närvaro.

5 Skivor jag gillade 1988:
Rockin and romance – Jonathan Richman
Northstar and the grassman – Sandy Denny
Tender pervert - Momus
Tallulah – Go Betweens
Heaven in a wild flower – Nick Drake

5 låtar jag gillade 1988:
One way donkey ride – Sandy Denny
Vagabond holes – The Triffids
Shine on – House of love
Murderers, the hope of women - Momus
End of the rainbow – Richard & Linda Thompson


Bildkommentar: Andra halvan av 80-talet var väldigt lite rocken’roll. Även de som nog ansåg sig som väldigt rocken roll låter idag rätt tama. Lyssna t.ex. på valfri Leather nun låt (med Primeover undantagen). Däremot har nog aldrig klädstilen varit rockigare. Dr Martens kängor eller möjligen de s.k. bonntjuvsbootsen, knuttejackor, jeans med hål i, gärna t-shirts med tidig 70-tals hårdrock. Detta nästan oavsett vilken musik man ägnade sig åt. Primitives är ett bra exempel. Bandet Send No Flowers, som jag spelade vid på den här tiden, ett annat.Detta var från någon fotosession vi som tur var inte använde till något vad jag minns.



1993
Nu hade Nirvana i allmänhet och Smells like teen spirit i synnerhet ritat om hela den musikaliska kartan. Inte genom att grungen egentligen var så betydelsefull utan för att Smells like teen spirit hade ett sådant genomslag att folk vande sig vid att lyssna till musik med ett mindre tillrättalagt sound. Ända sedan cirka 1983 hade utvecklingen gått mot ett sound där alla kanter slipats av och ofta ersatts med effekter som fjärmade lyssnaren från det personliga i musiken.

På det personliga planet hade det hänt en del. Jag flyttade under hösten 1990 till Stockholm för att börja jobba. 1992-1993 hyrde jag och några kompisar en villa i Älta, Nacka vilket var kul för de mesta, framför allt festerna. En av festerna var min 30-årsdag. Jag hade väl inte någon 30-årskris direkt men jag kommer ihåg att jag fick en tankeställare då jag fick Bonniers rocklexicon i present med följande hälsning inskriven i: ’’Tim Buckley var 20 när han släppte Goodbye and hello, Nick Drake var 26 när han dog, Neil Young 26 när Harvest kom ut, Kate Bush 24 vid färdigställandet av The Dreaming och Anders Håkanson var 30 när han fick denna bok.’’

Under det tidiga 90-talet hade den svenska popmusikens sin andra stora glansperiod. Efter att det tidiga 80-talets storheter lagt av eller blivit alltför tillrättalagda så stod nu en ny generation och knackade på dörren. Popsicles debut var ju den centrala skivan i den svenska vågen och en sådan skiva alla jag kände (ja nästan då) älskade. Även This perfect day, Wannadies, Eggstone m.fl. gjorde skivor som många gånger kändes mer intressanta än deras utländska förebilder. Men störst för min del var Olle Ljungströms comeback efter nio års tystnad. Året innan såg jag honom spela några låtar på Hultsfred men trodde inte det skulle bli något mer av det. Olle Ljungström omgav sig ju vid den här tiden av många rykten och myter kring sin person. Många kretsade kring otrevliga saker han sagt och gjort under det alkoholrus han ryktades befinna sig i under en stor del av sin vakna tid. Jag och en kompis åkte ned till Linköping för att se honom i rockföreningen Skyltens lilla spellokal. Vi stod längst fram i en rätt gles publikskara och var nog en aning pinsamma i vårt nyfunna dyrkande. Fortfarande är Du & jag och Du gråter bland det mest hudlösa som spelats in i det här landet. Efter denna debut kunde det bara gå åt ett håll. Även om utförsbacken inte har varit helt rak så verkar den bedrövliga Syntesizer blivit en slutpunkt eller möjligen början på en ny lång paus.

Mitt nyvaknande intresse för ny musik gjorde att grävandet bland äldre musik avtog. Jag fortsatte att dyrka Sandy Denny, Tim Hardin, Richard Thompson m.fl. med oavbruten intensitet men de fick inte sällskap av så många nya.

5 Skivor jag gillade 1993:
Olle Ljungström – Olle Ljungström
Bob Hund – Bob Hund
Under the pink – Tori Amos
Laquer - Popsicle
Our time in eden – 10 000 Maniacs

5 låtar jag gillade 1993:
Du gråter – Olle Ljungström
Du och jag - Olle Ljungström
Metal Mickey - Suede
Tilted - Sugar
A house is not a motel - Love

Bildkommentar: Paisleyskjortan hängde med sedan 80-talet. Nu oftare kombinerad med jeans och chelseaboots än Dr Martens. Här är jag utanför ett sleazy hotel i Amsterdam.


1998
För varje nedslag som jag gjort så verkar det som det händer allt mindre. Det beror nog dels på att jag med åren blivit mindre benägen att ta till mig nya musikrörelser. Sedan beror det nog på att popvärlden snurrar betydligt saktar idag än vad den gjorde på 70-talet och i början på 80-talet. Även om det kommer fram nya intressanta artister fortfarande så är det mycket återanvändning som gäller. Det nya ligger ofta i vissa arrangemangsidéer eller utveckling av den mer tekniska sidan av produktionen.

Kring 1997-1998 upptäckte jag Ron Sexsmith vilket är en kärlek som fortfarande håller i sig. Jag tycker han en av de få som har en från första ögonblicket igenkänningsbar röst. Den melankloi han har känns inte tillkämpad utan finns där automatiskt i hans tonläget. Min passion för den ytterst brittiske Neil Hannon aka Divine Comedy kuliminerade också 1998 då hans mest besynnerliga epos Fin de sicele släpptes. Jag såg också det året två fantastiska konserter med honom: På Lollipopfestivalen cirka klockan 12.00 på förmiddagen i ett stekhett tält. Trots att han verkade vara mer bakis än jag så vände han tröttheten till en blasé min som överensstämde väl med hans dandyimage.

Av äldre artister var väl Scott Walker den största nyupptäckten. Hade i många år haft en konstig samling med mestadels Jaques Brel tolkningar. Men samlingen Boychild, föredömligt sammanställd av Marc Almond, var något helt annat.

Fick också äntligen tag i Al Stewarts orkestrerade debut Bedsitter images vilket fortfarande glädjer mig.

5 Skivor jag gillade 1998:
Boychild – Scott Walker
Fin de siecle – Divine Comedy
Other songs – Ron Sexsmith
The Boy with the arab strap – Belle and Sebastian
England – Amazing blondel

Låtar jag gillade 1998:
Helgen vecka 48 – Bob Hund
Christmas on earth - Momus
Where are they now ? - Gene
Heartless – The Walkabouts
Caught a lite sneeze – Tori Amos


2003
Av nya artister upptäckte jag 2003 Essex green och Finishing school. Hade avfärdat dem efter att ha sett Ladybug Transistor på Pop Dakar, och trott att dessa band skulle låta på samma sätt. Gillar dock fortfarande inte de två plattor jag har med bandet.

I den tillbakablickande avdelningen var Bert Jansch definitivt årets upptäckt. Jag hade mest sett på honom som gitarristen i Pentangle som kanske gjort någon soloskiva. Nu är det ju för mig tvärtom: Artisten som under några år var med i ett band.

I Internets tidevarv hypas ju det mesta av äldre musik någonstans. Nu hittade jag emellertid en artist som ingen annan verkar tycker om: Carol Hall. Hon gav ut två plattor på Elektra i början av 70-talet och särskilt den första ’’If I be your lady’’ är en helt egen guldklimp som jag får ro om alldeles själv.

5 Skivor jag gillade 2003:
If you saw through my eyes – Ian Mattews
Chutes to narrow – The Shins
I Travel the megaherz – Paddy Mcaloon
World is flat – Montgolfier brothers
Joys of life – Karen beth

5 låtar jag gillade 2003
Stargazer – Shelaig McDonald
Reno – Finishing school
Song against life – David & the Citizens
January man – Bert Jansch
If I’ll be your lady – Carol Hall

Tack för mig och tack till er som orkat läsa så här långt.

Anders H

5 kommentarer:

Magnus S sa...

Så otroligt generöst att dela med dig en stor del av ditt liv i text och bilder! Egentligen skulle jag vilja hedra dig med en lång engagerad kommentar, men så här omfångsrika fullödiga inlägg brukar lämna litet övrigt att tillägga. Välkommen ombord!

Farbror Sid sa...

Ännu en guldklimp till blogpost... En idé föddes... får se vad det blir av den...
En fråga, Bonnie st Claire och Will it help me, som jag tror den heter. Som jag letat genom decennierna... Har den bara på ett brusigt kassettband... hjälp, någon?

Skivdoktorn sa...

Will it help me var b-sidan på singeln Waikiki man. Finns även på samlingen Best of (Philips) från 1973. Men det blir nog till att luska reda på vinylen för mej veterligen finns inget tillgängligt nu för tiden.

Anders H sa...

Trodde knappt det var någon idé att nämna Bonnie st Claire för det är ju synd att säga att de upplevt någon revival på senare år. Kanske typiskt för denna blog att det var en b-sida som uppmärksammades. Jag har Will it help me på min vinylskiva Best of Bonnie st Claire så om jag fick till att föra över den till mp3 skulle jag kunna lägga upp den på bloggen.

RonnyBGoode sa...

Mycket intressant resa genom musikhistorien, Anders. Tack för det! Farbror Sid: när det gäller Bonnie St Claire så har jag ett snyggt ex av Waikiki man/Will it help me på singel som du kan få köpa om du vill. Det är en holländsk utgåva med tjusigt bildomslag med Bonnie och grabbarna i Unit Gloria. Massvis med ytterligare vinyl i de flesta kategorier finns på min hemsida www.rock.x.se

Rock on!