tisdag 25 september 2007

Kvalitetstapp

Det kan vara svårt att särskilja om en sviktande kvalité i musiken beror på att musikerna blivit gamla, mätta och ointresserade av att göra något annat att befästa sina tidigare positioner eller om det är en avhoppad medlem som påverkat musiken i hög grad. Det är överhuvudtaget få band/artister som idag är intressanta efter sin, låt säga, sjätte skiva. På 60-talet och tidiga 70-talet fanns det dock vissa exempel på detta då utgivningstakten var betydligt högre än idag.

De två mest katastrofala kvalitetstapp då medlemmar hoppat av som jag kommer på kan sägas vara tvåstegsraketer:

Fairport Convention gör 1969 tre formidabla mästerverk: What we did on our holiday, Unhalfbrickning och Liege & Lief. Sedan hoppar Sandy Denny av och bandet gör 1970 den trevliga (oftast ett skällsord för att beskriva musik men passar faktiskt bra här) Full house, dock saknas den riktiga nerven som kännetecknade föregångarna. Efter det att Richard Thompson hoppar av bandet 1971 fortsätter de att göra kompetenta men helt ointressanta folkrockskivor i drygt 30 år till. Det finns inte en skiva med samma uppsättning musiker på och 1979 finns heller ingen originalmedlem kvar. Dock finns här ett intressant undantag: 1975 blir Sandy Dennys man Trevor Lucas med i Fairport och lyckas locka sin hustru att återigen gå med i bandet. Det gör en skiva, Rising for the moon, innan Sandy återgår till sin solokarriär. Denna skiva är till hälften fantastisk och till hälften ointressant. De fantastiska låtarna är förstås de som Sandy skrivit och själv sjunger.

Genesis gör 5 klassiker i sin genre mellan 1970-1974. Sedan bestämmer sig Peter Gabriel att hoppa av. De två nästkommande skivorna Trick of a tail och Wind and wuthering är riktigt hyfsade även om Phil Collins inte matchar Peter Gabriels sång. Sedan hoppar den egentligen inte så inflytelserike gitarristen Steve Hackett av och då kommer det verkliga fallet. Nästa skiva är den otroligt såsiga och totalt sterila ..and then they were three. Det är något konstigt att fallet blir så stort. De kvarvarande medlemmarna Mike Rutherford och Tony Banks har under karriären stått för cirka 80 % av gruppens material och Phil Collins röst låter rätt lik Gabriels. Kanske hade Rutherford och Banks sneglat mot popen i flera år men stoppats av de mer ''konstnärliga'' musikerna Gabriel och Hackett. När de sedan slutat var det fritt fram. Kanske såg också Collins en möjlighet att blomma ut efter sin tidigare tillbakadragna roll i bandet.

Det tredje exemplet är kanske det mest klassiska. David Bowie väg utför efter Let’s dance skivan. Trots idoga försök att ändra sig genom att bli rockigare (Tin Machine), gå mot det experimentella (Outside), gå tillbaka till rötterna (Heaten) o.s.v. har det inte riktigt velat sig. Vägen fram till Let’s dance består av många tvära kast men få riktiga misslyckanden. Varför ska han vid 35 års ålder plötsligt sluta göra bra musik ? Här kan man inte skylla på avhoppade bandmedlemmar och ändrad bandkemi. Jag måste ändå säga att Bowie fortfarande är en artist med hedern i behåll. Förutom 80-talets Tonight och Never let med down är det få gånger han kört av banan riktigt ordentligt. Sedan kan han fortfarande vara en bra liveartist som handskas med sitt äldre material på ett spännande sätt. Jag minns med stor glädje hans maratonkonsert på Lollipopfestivalen någon gång i slutet av 1990-talet.

Har ni några andra exempel ? Vore intressant att höra om exempel inom genrers jag inte är så insatt i. Till exempel borde soulen ha en del exempel på kvalitetstapp då 70-talet gick mot sitt slut.

Hälsningar Anders H


7 kommentarer:

SKRIVKRAMP sa...

Vaddå "Bowies väg utför efter Let's dance"? Det är ju Let's dance som är själva katapulten för hans fall. Fram till Let's dance kunde han inte göra fel. Från och med den kunde han inte längre göra rätt.

Capiche?

Martin sa...

Själv minns jag att jag fann förmildrande omständigheter till och med på Never let me down. Titellåten och Zeroes har jag för mig. Vågar inte lyssna för att se om det stämmer.

Martin sa...

Och ja just ja. Han gjorde faktiskt Absolute Beginners efter Let's Dance. Den är fortfarande väldigt bra.

Farbror Sid sa...

Om Bowie... så helt rätt. Let's Dance var sista Bowie-plattan för mig!

Magnus S sa...

Jag är faktiskt inte speciellt förtjust i "Heroes"-albumet. Men det är väl som att svära i kyrkan, för Berlin-skivorna är det närmaste finkultur rock kan komma. Titelspåret är visserligen det absolut bästa han har gjort, men jag föredrar singelversionen och den tyskspråkiga versionen med framför albumets.

Sen har jag faktiskt inte hört följdskivan "Lodger". Jag har inte heller hört någon säga ett ord om den heller, vad jag kan minnas.

Anders H sa...

Jag minns att det kändes helt ok att Bowie gjorde något rätt slickt efter de ångestladdade Berlingåren. Han var värd att ha lite kul på något sätt. Jag har inte kunnat kollat hur väl den håller idag eftersom jag bara hade den på någon kassett men en skiva innehållande Cat People (putting out the fire), China girl, Let's dance och Modern love är helt ok i min bok.

Anders H

Pål Kanoli sa...

Kvalitetstapparna, och -topparna också för all del, gör soulmusikens (eller rättare "svart" musik i stort) 70- och 80-tal till en djungel! Här finns det ljuva upptäckter att göra, om man bara orkar hugga sig fram i vegetationen.

Vad gäller musikaliska kvalitetstappar i stort har det för min del ofta handlat om att jag har tröttnat på en artist/grupp. Artistens särpräglade vad det nu än är (costellos vibrato till exempel, eftersom han nu varit på tapeten här) som man alltid har tyckt var så fantastisk, börjar nu istället bara trötta ut en. För mig är det inte främst ett kvalitetstapp. Ett exempel ur mitt liv och min skivsamling är Lloyd Coles kvalitetstapp efter hans tre plattor (eller kanske vacklande redan efter den andra) med the Commotions. Hans sologärning framstod för mig som det värsta kvalitetstappet... ända fram tills att jag fick höra hela "don't get weird on me, babe" (som vid det laget redan hade några år på nacken.) hemma hos en god vän. Det var som en uppenbarelse, som att plötsligt återse en kär gammal vän. Vi tog igen vad vi (jag) missat under alla år genom att köpa upp mig på alla soloplattorna (ingen svår eller dyr affär, som tur? är) och lyssna, lyssna, lyssna... Nu har vi tappat kontakten igen, men det är inte hans fel utan min brist på tid och pengar.

Någon annan som jag också hade tappat kontakten med var dig, Magnus och ditt glada Spengogäng. Vad jag kan se borde jag passa in som stadgad familjefar och skivrum med oräknade skivor. Vi kanske ses och hörs, hoppas jag!