Upp till camp!

Det var i juli månad år 1984. Jag hade nyss fyllt tretton. Familjen befann sig i ett högsommarhett London. Detta var den enda charterresan under min uppväxt och därför oändligt spännande. En eftermiddag gick jag på en egen promenad från hotellet i kvarteren kring Piccadilly Circus. Jag stod och dagdrömde på Shaftesbury Avenue och hade precis avverkat mitt livs första kebab, när jag fick se något jag aldrig hade sett eller knappt ens hört talas om – homosexuella män.

Det var en stor demonstration för gay rights och det hann nog passera ett par tusen man innan det gick upp för mig vad det handlade om. Detta var mitt under den konservativa Thatcher-eran och tiden då AIDS-skräcken tog form. Det var gravallvarligt om man jämför med dagens Pridefestivaler. Men färgstarka personer i demonstrationståget fick ändå en pojke från den skånska landsbygden att tappa hakan.

Det var först tidigare under våren 1984 som jag hade blivit varse detta mänskliga fenomen i samband med de första nyheterna i Rapport om en farsot som drog fram bland män som hade sex med andra män i San Fransisco. Det dödliga viruset kallades HTLV-3. Man talade aldrig om bögar hemma i Sankt Olof. Det var tabu och stört omöjligt att det skulle finnas en homosexuell eller bisexuell man i byn, även om det rent statistisk borde bo ungefär femtio där. Man såg nog inte bara på det som en perversion, utan också uteslutande som ett dekadent storstadsfenomen.

Jag är djupt fascinerad över allt som är bögigt (kanske är jag inte tillräcklig hemtam för att svänga mig med termer som camp eller queer). Inte bara för att det ofta verkar vara fan så mycket roligare, utan också för att det utmanar den urtrista och djupt begränsande traditionella mansrollen. Många har också använt sig av den sexuellt gränsöverskridande hållningen, eftersom den är befriande men även laddad och rebellisk. Rock ’n’ roll-historien är proppfull av sådana exempel. Att räkna upp dem är som att rabbla rockjournalisternas egen motsvarighet till durch, für, gegen, ohne, um: Mick Jagger, David Bowie, Lou Reed, Iggy Pop, Kurt Cobain…

Däremot lever den naive lantisen i mig fortfarande. Jag har en urusel bögradar och är verkligen inte någon expert på det här. Ta till exempel Buzzcocks-frontfiguren Pete Shelleys oemotståndliga syntpopsingel Homosapien från 1981.



Det är minst tio år sedan jag föll för låten för första gången. Men först ifjol gick det upp för mig att den handlade om homosexualitet och tolerans. Otroligt att det gick mig förbi. Nu när man kan se videon genom YouTube klarnar bilden ytterligare. Troligen tog jag ändå till mig attityden eller hållningen i låten från början, fast omedvetet. Så funkar ju musik!