Skivhyllan: The Sutherland Brothers Band - s/t (1971)
Jag besökte min vän Claes i hans nya hemstad High Wycombe (halvvägs mellan London och Oxford) för två år sedan. Efter att han skjutsat mig från Heathrow och vi hade ätit pastasallad i hans hem, hoppade vi in i bilen igen för att köra ner till stan innan skivbörsen stängde. Vi njöt och bläddrade i de dignande backarna. Jag försökte i vanlig ordning pracka på honom en massa skivor. Plötsligt fiskade jag upp en platta och sa att med tanke på omslaget är den antingen fantastisk eller skitdålig, utan att veta ett dugg om Sutherland Brothers. Jag stoppade tillbaka den i skivbacken, eftersom jag redan hittat en hel del annat av namn som jag bättre kände till.
Men skivan med det lovande omslaget lämnade mig ingen ro. Väl hemma i Stockholm köpte jag den, bara ett par veckor senare. Och tur var det, eftersom både den och Sutherland Brothers är en av de senaste årens största musikaliska upptäckter i min värld.
Denna bortglömda brödraduos debutplatta kan väl närmast betecknas som anglicana. En slags ackustisk poprock med en lätt anstrykning av engelsk folk, ungefär som på Rod Stewarts fina tidiga soloalbum från samma era. Sångaren Iain Sutherlands röst påminner om Ronnie Lanes. Det är en mycket engelsk och vemodig, lite vek eller hängig stämma. George Harrison hade också den typen av röst.
Inledande The Pie tar fullständigt tar andan ur mig. Kombinationen av den självklara rakryggade melodin och sårbarheten i sången är oemotståndlig.
Balladerna är den största behållningen. Bara syskon kan skapa så tight stämsång, vilket förstås leder tankar tillbaka till The Everly Brothers. Visserligen är stämningen i musiken ofta folky, men brorsorna besitter obestridligen en stark popkänsla och även rockdrömmar. Det funkar faktiskt också de få gånger The Sutherland Brothers Band gör låtar i en rockigare stil. Då låter det inte oväntat lite grand som Faces, som både Rod Stewart och Ronnie Lane var med i vid den här tiden. The Sutherland Brothers Band är ett helgjutet album.
Det finns anledning för mig att återkomma till Sutherland Brothers på Spengo.
7 kommentarer:
Hej Magnus.
Ännu en omistlig låt på Spengo.
Men jag har fått för mig att plattan är från 72.
På själva skivan står det 1971. Men jag har också kollat runt om detta på nätet. Uppgifterna går isär beroende på var man hämtar sina fakta. På All Music Guide där dom jämt slarvar med uppgifter kring utgivningsår, står det 1972. På den mest ambitiösa diskografin jag hittade på en hängiven fans hemsida (http://www.mathie.demon.co.uk/sbq/). Där står det att den släpptes i England 1971, men i USA året därpå.
"The Pie" kom ut som singel och blev en smärre hit i hemlandet 1971. Och jag vill helst tro att "The Sutherland Brothers Band" kom ut just under det år då jag föddes.
årtalet på skivan måste ju vara det som gäller.
Jag tog uppgiften från din CD Vital, Vigrant, Vintage.
1971 var ett år som producerade mycket skönt.
Javisst var 1971 ett fantastisk år för musik! Jag skulle kunnat ha skrivit om en rad personliga favoriter (förutom de stora klassikerna från det året):
Colin Blunstone - One Year
The Flamin' Groovies - Teenage Head
Flying Burrito Bros. - s/t
Merit Hemmingson - Huvva!
Gordon Lightfoot - Summer Side Of Life
Ian Matthews - If You Saw Thro' My Eyes
Gerry Rafferty - Can I Have My Money Back?
Gil Scott Heron - Pieces Of A Man
Har för mig att jag haft allt dom gav ut på LP men det verkar som jag sålt dom ...
Ett par referenser till Roddan i inlägget. En av bröderna, Gavin?, skrev hans monsterhit Sailing (men det visste säkert alla :-)
Gillade du inte Sutherland Brothers eller fanns det andra anledningar att sälja av vinyl?
Jag tror inte att så värst många vet att Gavin Sutherland skrev en av de mest sönderspelade och slitna låtarna från sjuttiotalet - "Sailing". De allra flesta känner ju inte ens till The Sutherland Brothers. Jag hade tänkt använda kuriosan om "Sailing" som en clou i mitt nästa inlägg mina favoritbröder, även om jag inte är förtjust i deras originalversion heller.
Hmmm, med tiden undrar man ju varför man sålt så mycket bra men
antagligen var det väl bara den vanliga ångesten över hur mycket skivor man har som man aldrig lyssnar på ...
Lyssnade hur som helst mycket på punk/New Wave åren 77-82 så en del annat föll liksom bara bort. By the way så kollade jag på AMG och konstaterar att jag inte har haft allt trots allt. 5 av åtta var det.
Skicka en kommentar