tisdag 4 september 2007

Guilty Pleasures del 6: a-ha – Take On Me

Alla som har befunnit sig på ett dansgolv när den otroligt upplyftande syntslingan tar vid, arton sekunder in i Take On Me, vet också att stämningen når nya höjder genom ett trollslag. Ansiktena signalerar pur eufori och är inte längre sammanbitet slutna av koncentration över att dansa snyggt och coolt. Jag var med om just ett sådant ögonblick senast för bara en vecka sedan.


Min lillasyster köpte det norska popfenomenets debutalbum Hunting High And Low. Jag gillade att spela hennes platta, även om jag själv lagt min veckopeng på säkra kort som Dire Straits Brothers In Arms och ZZ Tops Afterburner. För a-ha var ju en popgrupp för tjejer.

I högstadiet var åttiotalshårdrock den enda tillåtna musiken bland grabbarna. Hade jag som åttondeklassare kommit till Jonebergsskolan i Simrishamn iförd en T-shirt med ett a-ha-tryck vet jag inte vad som skulle kunnat hända. Antagligen hade några niondeklassare (med emblem av Iron Maiden, Dio eller Accept fastsydda på jeansjackor och västar) släpat mig skrikande till någon av toaletterna vid pingisrummet i källaren, tvingat ner huvudet i toalettstolen och spolat. Eller så hade de satsat på förnedring av sexuell karaktär. Möjligen hade de hållit fast mig och dragit ner de stentvättade jeansen och kalsongerna med trasig resår för att blotta den lilla prepubertala pojksnoppen mitt framför de gapskrattande tjejerna vid de oranga elevskåpen.

Ännu har jag inte hört någon kille uttala sig positivt om a-ha.

Men varför blir många överlyckliga när de hör Take On Me? Att låten är en kolsyrebubblande pophit är inte hela sanningen. Den är en av pophistoriens mest genomarbetade och raffinerade låtar, syntpopens egen Good Vibrations om man så vill.



Redan i slutet av 70-talet dök grunderna till Take On Me upp som en instrumental på en demokassett med Bridges, det sextiotalsinfluerade gitarrband som föregick a-ha. När sångaren Morten Harket bildade a-ha år 1982 med Pål Waaktaar and Magne Furuholmen, gjorde han de andra uppmärksamma på detta undangömda instrumentalspår. Sedan följde tre år av filande och putsande, en lång rad demoversioner och ett par studioinspelningar av låten. De tre gutterne levde under knappa förhållanden i olika skyffen i London, för att vara nära musikindustrin. Vägen mot ett genombrott var smal, snårig och oviss. På hösten 1985 när de fick telefonsamtalet att de låg etta i USA, satt killarna på ett vandrarhem i London där de delade rum. De nådde andraplatsen i England och toppositionen i en lång rad andra europeiska länder.

Inbyggt i Take On Me finns ett spänningsfält mellan ljus och skuggor. Låten upplevs som ännu mer sprudlande och skälvande i kontrast mot det avvaktande introt eller det suggestiva instrumentala partiet mitt i. Refrängen leder som en Jakobs stege upp till änglabebodda himlasfärer. Den är också en uppvisning i Morten Harkets rösts spännvidd. Greppet att gå upp i falsett är ett gammalt beprövat knep att ge uttryck för känslomässig utlevelse. Det leder också tankarna tillbaka till de första åren under 1960-talet då popen var ganska kommersiell, men också ofta dramatisk och ibland med dödlig utgång, som exempelvis i Tell Laura I Love Her. Jag tänker på några av den tidens storheter, Del Shannon och Roy Orbison, som ofta var uppe bland de höga tonerna i registret. Det är inte särskilt förvånande att a-ha senare i sin karriär gjorde en cover av The Everly Brothers Crying In The Rain från 1962.

Den enda invändningen är att man uppfattar ganska lite av texten, som väl mest är stämningsskapande romantiskt nonsens. Och vad betyder take on me egentligen? Det var inget varken amerikaner eller engelsmän brydde sig om, då de skickade låten mot de högsta platserna på hitlistorna.

6 kommentarer:

Martin sa...

Shit Magnus ibland är jag glad att jag växte upp i Uppsala. Härligt med lite liv på Spengo igen även om a-ha nog inte riktigt är min grej. Inte ens som guilty pleasure.

Mats Larsson sa...

Haha, skitbra skrivet:) Känner exakt igen situationen. Jag gillade låten också och direkt när jag spelade den hemma var min VÄLDIGT hårdrockande bror framme direkt och pekade ut mesigheten. Jag tycker fortfarande det är en bra poplåt. Videon var också bra. Det enda jobbiga är att det får mig att tänka på syslöjdskärringen som inte gillade mig just på grund av min bror. Vi bodde i Höllviken och där var det annorlunda om man hade hårdrockskläder än i Simrishamn...

mrdantefontana sa...

Jag delar verkligen inte din entusiasm över denna överproducerade bagatell. A-Ha är i mina öron ett av åttiotalets sämsta och mest intetsägande band.
Men Take On Me var nog det mest folkliga de släppte ifrån. Som en sämre och fattigare version av formidabla Alphaville.

Det enda jag vill komma ihåg A-Ha för är den nydanande och påkostade animerade videon. Den var bättre än själva låten.

Men jag är ju man....

Men trots detta är jag fängslad av din text och överaskad över varthän du drar paralleller.
Väl skrivet.

mrdantefontana sa...

Dessutom är din snabba översiktsbild av vårt gamla högstadie och dess mörka inre inte bara bra, den är dessutom sann. Hujedamej!

Magnus S sa...

Martin:
Men i Simrishamn behövde man inte jämföra föräldrarnas akademiska meriter, få förväntningar på sig från dem eller bry sig om att ha rätt märkeskläder. Det gick bra att ha trätofflor tillsammans med jeansjacka i skolan och bete sig som en neanderthalare. Det var bra om man kunde spotta snus eller sega loskor ("dalkar") upp i det gråa innertaket i elevrummet. Spottloskorna torkade sedan och hängde ned som stalaktiter. Man rev ned applåder bland grabbarna om man pissade i bastuaggregatet efter gympan. Sen skrattade alla hjärtligt nära den heta stanken slog mot huden. Etc etc.

Mats:
Tusen tack för lovorden! Du är i övrigt den första andra killen som vågar berätta att du gillar "Take On Me". Hur var det förresten för en hårdrockare i det välmående Höllviken? Var inte hårdrock något för arbetarklass och bönder (mer Trelleborg om man säger så)?

Sebastian:
Tänk att jag brukade få lite obehagskänslor när jag hörde och särskilt när jag såg Alphaville. Men tack för berömmet kring skrivandet! Det betyder särskilt mycket när det kommer från dig.

Ibland känns som att vi är krigsveteraner från samma krig eller till och med samma fältslag. Jag hade skrivit en väldigt lång allvarlig kommentar om hur könsroller cementeras bland killar, särskilt i högstadiet. Men jag hejdade mig, eftersom jag vill värna om en positiv och lite nördig känsla på Spengo.

Mats Larsson sa...

På Näset uppskattades inte mycket avvikande vare sig det var hårdrock eller annat. Ingen skillnad där egentligen och på Simrishamninställningen du skrev om. Det är väl klassiskt flockdjursbeteende där allt som hotar gemenskapen stöts bort. Min bror fick väldigt mycket skit men han gick också på hårdrockskorståg. När jag klippte Brian Jonesfrisyr i 9:an sa flera: Är han bög? etc. Det fanns hårdrockare på Näset också, men få hade sån uppsyn som min bror. Det finns betydligt mer vanligt folk på näset än vad man tror. Alla har inte lyxbil, pool och spelar golf. Vi var ingen någon tät familj. Många av mina kompisar ogillade snobbar liksom jag. Det bästa var naturen/havet/stranden och att AC/DC spelade där 1976:) www.acdc.hagen.web.surftown.se