fredag 7 september 2007

Olika genres tidsmässiga höjdpunkter

Av någon anledning känns årtalet som en viktig uppgift då jag lyssnar på musik. Förmodligen gör året det lättare att sortera in musiken i ett sammanhang . Men det är också en bra uppgift att ha då man ska köpa skivor. Ofta är året och ibland t.o.m. månaden väldigt avgörande för hur bra en skiva är. Det enklaste svaret är att visionärerna går först och gör egensinnig och passionerad musik utan tanke på hur publiken kommer att reagera. Sedan kommer klåparna som hänger på tåget och som tillsammans med skivbolagen slätar ut alltihop för att de felaktigt tror att det ger en större vinst. Sedan är genren död och kan inte uppstå förrän de misslyckade försöken har glöms bort.

Jag funderade vidare på under vilka perioder vissa för mig bekanta genrer hade sin kvalitativa (enligt min högst subjektiva uppfattning förstås) höjdpunkt.

* Acidfolk (1967-1970) – Folkpopen fanns ju redan i början av 60-talet men 1966-1967 började de tidigare stränga reglerna för vad som var ok inom folkmusiken att luckras upp ordentlig och kreativiteten och korsbefruktningarna flödade. Entusiasmen och den yrvakna upptäckarglädjen försvann sedan i början av 70-talet. Även den charmiga naiviteten, som gjorde att man såg mellan fingrarna vad gällde vissa dumheter , försvann naturligt med ålder och erfarenhet .

Undantag: Det är väl först i dessa dagar som genren har börjat leverera igen. Devendra Banheart kan väl sägas vara ett modernt exempel.

Mästerverk: Goodbye and hello – Tim Buckley (1967)



* Hårdrock (1970-1973) – De stilbildande mästerverken inom genren som Deep Purple, Black Sabbath och Led Zeppelin släppte under perioden ( ja om man nu, hemska tanke, inte bekänner sig till 80-talets hårdrock med Maiden, Dio, Accept) finns fortfarande med som grundpelare inom genren. Samtliga dessa tre storheter började växla ned efter -73 även om de gjorde några habila skivor -74 och -75.

Undantag: Blue öyster cult debuterade något år senare än ovan nämnda band och slog till med sina två mästerverk ’’Secret treaties’’ och ’’Agents of fortune’’ först 1974 respektive 1975. Sedan kanske man ska nämna AC/DC som är en udda fågel i sammanhanget och som varken kan sägas tillhöra den äldre hårdrocken eller 1980-talets nya Heavy metalvåg. Deras mest klassikertäta album ’’Back in black’’ kom ju först 1980.

Mästerverk: Machine head – Deep Purple (1972)



* Singer-songwriter (1970-1972) – Många av de blomsterbarn som ägnade sig åt någon form av acid-folk 1967-1969 mognade och transformerades snabbt över till singer-songwriter’s. Carole Kings formidabla succé med Tapestry 1971 gjorde att genren fick ytterligare fart under hjulen vilket drog till sig en del klåpare som borde ha gjort något annat. Denna genre är nästan den som är lättast att köpa på årtal: En singersongwriter skiva från 1970 har med hög sannolikhet vissa kvalitéer. En skiva i samma genre från 1976 har det nästan aldrig.

Undantag: Brittiska artister följer inte denna tidsutveckling lika tydligt som amerikanska. T.ex. så kom John Martyns mest klassiska album några år efter nämnda höjdpunkt.

Mästerverk: Judee Sill –Judee Sill (1971)



* Progressivt (den anglosaxiska varianten) (1970-1973) – De flesta band i genren debuterade 1969-1970 och hann ofta med någon valpig psycedelicaplatta innan de fann sin form. Oftast brukar den 3:e eller 4:e med dessa band vara deras höjdpunkt.

Undantag: Jethro Tull följde inte den vanliga uppgång och fallkurvan utan varvade mästerliga skivor med mindre lyckade insatser mellan 1968-1978. Trots att Jethro Tull fått klä skott för i stort sett alla den progressiva musiken/symfonirockens mindre positiva sidor så skulle jag bara vilja räkna dem som ett progressivt band på temaskivorna ’’Thick a a brick’’ och ’’A Passions play’’. Innan dess kan de närmast betecknas som ett riffbaserat band med folky melodier för att i mitten av 70-talet närma sig folkmusiken. Om Ian Anderson bara kunde ha låtit bli att stå på ett ben så pass ofta hade nog saker och ting sett annorlunda ut.

Mästerverk: Selling England by the pound – Genesis (1973)



* Brittisk folkrock (1969-1975) – Förhållandevis lång period. Kanske för att genren hade många utövare som var trogna folkmusiken och inte så nyfikna att hoppa på varje nytt sound eller trend som dök upp. Även om folkmusik funnit som en del i mycket hippiemusik dessförinnan så var Fairport Conventions ’’Liege and liefe’’ startskottet för massor av band att närma sig den brittiska folktraditionen på ett nytt sätt.

Undantag: Incredible string band får väl närmast betecknas som ett acid folk band men det fanns tillräckligt mycket folk i dem för att räkna in deras själbettitlade debut från 1966 i detta sammanhang samt framför allt efterföljarna ’’500 spirits of the laywer of uinion’’ och Hangmans beautiful daughter’’.

Mästerverk: I want to see the bright lights tonight – Richard and Linda Thompson (1974)



* Glamrock (1972-1974) – Under mina första år i musikens underbara värld var det ju det här som var grejen: Sweet, Slade, David Bowie, Marc Bolan, Gary Glitter, Suzi Quatro, Sparks m.fl. Kanske mer fantastiska låtar än skivor men det här var ju gjort för att vara pop för stunden men en hel del av detta har visade sig vara odödlig musik.

Undantag: Queen väntade med sitt mästerstycke ’’A Night at the opera’’ till 1975. Sedan har vi ju Marc Bolans tjuvstart cirka 1970.

Mästerverk: Psycomondo - Cockney Rebel (1974)



* Punk (sent 1976-1977) – Egentligen gjordes allt det vi kallar klassiker idag under slutet av 1976 och 1977. Redan tidigt 1978 hade de mest begåvade gått vidare till olika former av mer mångfacetterad postpunk. De nya band som kom fanns mer inom de subgenrers som snabbt skapades inom punken. Sen var väl aldrig Discharge och Exploited något direkt fullgott alternativ till Ramones, Clash och Sex Pistols.

Undantag: Dead Kennedys var lite senare men kom också från ett annat håll, den amerikanska västkusten. Den tidigare amerikanska punken var nästan helt knuten till New York.

Mästerverk: Singles going steady – Buzzcocks (singelsamlingen från 1976-1978))



* New wawe (1979-1980) – Den larmiga men ändå melodistarka new wawen blev efter 1980 mer och mer anpassad och producerad. Här kan man nästan tala om månader då man ska försöka att lista ut hur en skiva låter. Tidigt 1979: larmigt med punkproduktion. Sent 1980: De distade gitarrerna är nästan helt borta och bas, trummor och sång dominerar ljudbilden.

Undantag: De flesta av New wawe banden kom från punken och behövde något år för att förfina sitt uttryck. Elvis Costello var däremot färdig redan från början och ’’This years model från 1978 är en milstolpe i genren.

Mästerverk: Yacht - Yacht



* Svartrock /Goth (1980-1984) – Började väl närmast som en utväxt från postpunken och band som Cure debuterade ju med ett typiskt postpunkalbum för att 1982 ta svartsynen så långt det gick på Pornograpy (bara det att skivan inleds med meningen ’’Does it matter if we all die’’ säger en del om den rådande stämningen på skivan). Det känns som att slutpunkten för genrens kreativa fas var när Sisters of Mercys 1984 LP-debuterade efter flera år av 12-tumssläpp (jag har nästan glömt hur häftiga de s.k. 12-orna kändes ett tag på 80-talet) med ’’First and last and always’’.

Undantag: Siouxie & the banshees gick aldrig vägen över punk och postpunk utan debuterade 1977 med den första gothplattan ’’The Scream’’.

Mästerverk: Within the realms of a dying sun – Dead can dance


Vi hörs

Anders H


2 kommentarer:

spengochrille sa...

Jättekul genomgång, uppmuntrar andra som är insatta i andra genrer att följa efter.
Men vill du förklara Yatch placering i new wave facket. De låtar jag hört har varit utmärkta poplåtar möjligtvis åt powerpop hållet. Enligt mig är new wave mer avigt typ Magazine, Costello är väl enligt mig också ett gränsfall.

Anders H sa...

Hårdrock och dansmusik är nog de två genrer som har flest och mest finmaskiga underavdelningar. Inom pop och rock är indelningarna mer svävande vilket Krilles inlägg visar. Under min uppväxt i Motala sorterade vi i alla fall på följande sätt: New wawe var sprungen ur punken men betydligt poppigare och arga texter om tjejer istället för arga texter om samhället. Klatschiga färger, smala slipsar, skivbörskavajer, riviga gitarrer, seriefigurer, farfisaorglar, 50-talsdesign och ganska raka texter var new wawe för mig. Mer ’’konstnärliga’’ band som t.ex. Magazine, Joy Division, tidiga Cure m.fl. betecknade vi mer som depprock eller möjligen postpunk. Typiska new wawe artister för mig är Costello, Joe Jackson, Rezillios, Blondie, och nämnda Yacht. Omslaget till Yacht första skiva är ett typexempel på vad som är new wawe för mig.

Vore kul att höra om jag och mina kompisars genreindelning är besynnerlig. Vi har ju faktiskt kvar den fortfarande.

Hälsningar Anders H