Dansbandsrötter

De få vinylskivor som mina föräldrar skaffade, efter att far köpt en Luxor-stereo åt familjen lagom till julen 1976, var dansbandskivor. Jag gick ibland ner till gillestugan i källaren och spelade exempelvis Flamingokvintetten 8 och orkesterns egen härliga version av Viva España, men framför allt drömde jag mig bort när jag tittade jag på omslaget med medlemmarna inklippta på vykort från olika spännande charterresmål
(t ex Mallorca, Gardasjön och Alperna). En annan uppskattad skiva var Vikingarnas Kramgoa låtar 6 från 1978 (den sista med Stefan Borsch som sångare), framför allt för medryckande Export om Volvos internationella framgångssaga. Året efter gjorde Christer Sjögren entré med den mäktiga Djingis Khan.

Jag lärde mig foxtrot vid nio års ålder på fars 40-årsgille i Medborgarhuset i Sankt Olof. Han hade hyrt in en budgetorkester, en duo på hemmaorgel och dragspel från Tomelilla. När jag sedan var i tolvårsåldern tog min mor med mig på gammeldanskurs och även en buggkurs, för att jag skulle bli en fullfjädrad dansör. För bara några år sedan berättade hon att hennes syfte med min dansutbildning var egentligen att jag inte skulle börja supa. Det vill säga att om jag var en populär danspartner på gillen (skånska för kalas), byafester, folkparker och dansrestauranger riskerade jag inte att ständigt fastna vid groggbordet eller i baren med ett glas i handen, såsom manlig panelhöna.

Som många andra unga människor, kom jag sedan självklart att sky dansbandsmusiken som pesten. Det handlande inte så mycket om dess uttryck och innehåll egentligen. Det hängde snarare intimt ihop med att vilja flytta till en större stad, plugga på universitet och skaffa sig en stil eller ansluta sig till en subkultur. Jag vände ryggen åt alla som var nöjda med att bo kvar i byn genom att hata dansband.

Numera kan jag väl bara invända mot dansbandsmusiken att den formar många människors syn på musik till något som bara har ett funktionellt värde - något man motionsdansar, skaffar en partner eller bara one night stands till.

Efter att ha flyttat till Stockholm år 2001 gick jag första måndagen varje månad till Bröderna Olsson på Folkungagatan för Klubb Sunkit. De sympatiska grabbarna som höll i kultklubben hade ägnat massor av tid på loppisar för att hitta de mest iöronfallande dansbandsskivorna från 70-talet. Jag vet inte om den musiken också hade varit en del av deras uppväxt eller om det bara vara kitsch för dem. Men jag insåg att jag fortfarande är svag för dansbandslåtar med exotism och chartertema. Att få höra exempelvis Schytts Hasta La Vista var som att komma hem till gillestugan igen.


Schytts - Hasta La Vista

I Love You (Listen to this)

Det är bara ett mörkt rum och Kevin som vrider ur sin själ vid mikrofonen. En av de bästa kärleksförklaringar som pressats på vinyl hade faktiskt en video som nästan matchade intensiteten i låten. Den borde ha blivit en världshit men världen, liksom kärleken, är ju inte alltid rättvis och Kevin var nog väldigt rädd för att bli älskad vid den här tiden.

Kvalitetstapp

Det kan vara svårt att särskilja om en sviktande kvalité i musiken beror på att musikerna blivit gamla, mätta och ointresserade av att göra något annat att befästa sina tidigare positioner eller om det är en avhoppad medlem som påverkat musiken i hög grad. Det är överhuvudtaget få band/artister som idag är intressanta efter sin, låt säga, sjätte skiva. På 60-talet och tidiga 70-talet fanns det dock vissa exempel på detta då utgivningstakten var betydligt högre än idag.

De två mest katastrofala kvalitetstapp då medlemmar hoppat av som jag kommer på kan sägas vara tvåstegsraketer:

Fairport Convention gör 1969 tre formidabla mästerverk: What we did on our holiday, Unhalfbrickning och Liege & Lief. Sedan hoppar Sandy Denny av och bandet gör 1970 den trevliga (oftast ett skällsord för att beskriva musik men passar faktiskt bra här) Full house, dock saknas den riktiga nerven som kännetecknade föregångarna. Efter det att Richard Thompson hoppar av bandet 1971 fortsätter de att göra kompetenta men helt ointressanta folkrockskivor i drygt 30 år till. Det finns inte en skiva med samma uppsättning musiker på och 1979 finns heller ingen originalmedlem kvar. Dock finns här ett intressant undantag: 1975 blir Sandy Dennys man Trevor Lucas med i Fairport och lyckas locka sin hustru att återigen gå med i bandet. Det gör en skiva, Rising for the moon, innan Sandy återgår till sin solokarriär. Denna skiva är till hälften fantastisk och till hälften ointressant. De fantastiska låtarna är förstås de som Sandy skrivit och själv sjunger.

Genesis gör 5 klassiker i sin genre mellan 1970-1974. Sedan bestämmer sig Peter Gabriel att hoppa av. De två nästkommande skivorna Trick of a tail och Wind and wuthering är riktigt hyfsade även om Phil Collins inte matchar Peter Gabriels sång. Sedan hoppar den egentligen inte så inflytelserike gitarristen Steve Hackett av och då kommer det verkliga fallet. Nästa skiva är den otroligt såsiga och totalt sterila ..and then they were three. Det är något konstigt att fallet blir så stort. De kvarvarande medlemmarna Mike Rutherford och Tony Banks har under karriären stått för cirka 80 % av gruppens material och Phil Collins röst låter rätt lik Gabriels. Kanske hade Rutherford och Banks sneglat mot popen i flera år men stoppats av de mer ''konstnärliga'' musikerna Gabriel och Hackett. När de sedan slutat var det fritt fram. Kanske såg också Collins en möjlighet att blomma ut efter sin tidigare tillbakadragna roll i bandet.

Det tredje exemplet är kanske det mest klassiska. David Bowie väg utför efter Let’s dance skivan. Trots idoga försök att ändra sig genom att bli rockigare (Tin Machine), gå mot det experimentella (Outside), gå tillbaka till rötterna (Heaten) o.s.v. har det inte riktigt velat sig. Vägen fram till Let’s dance består av många tvära kast men få riktiga misslyckanden. Varför ska han vid 35 års ålder plötsligt sluta göra bra musik ? Här kan man inte skylla på avhoppade bandmedlemmar och ändrad bandkemi. Jag måste ändå säga att Bowie fortfarande är en artist med hedern i behåll. Förutom 80-talets Tonight och Never let med down är det få gånger han kört av banan riktigt ordentligt. Sedan kan han fortfarande vara en bra liveartist som handskas med sitt äldre material på ett spännande sätt. Jag minns med stor glädje hans maratonkonsert på Lollipopfestivalen någon gång i slutet av 1990-talet.

Har ni några andra exempel ? Vore intressant att höra om exempel inom genrers jag inte är så insatt i. Till exempel borde soulen ha en del exempel på kvalitetstapp då 70-talet gick mot sitt slut.

Hälsningar Anders H

Skivhyllan 2003 King Creosote - Kenny and Beth´s musakal boat rides

Kenny Anderson är en produktiv herre som under namnet King Creosote, ett alter ego och inget bandnamn, släppt mer än 30 plattor sen 95. En del egna inspelningar har bara sålts lokalt i Skotska Fife med omnejd, medan andra släppts på bolaget Fence, hemmahörande i just Fife. Fence är ett intressant bolag som värnar om artister som i huvudsak ryms inom folkpop genren, t.ex James Yorkstone och U.N.P.O.C.

Kenny and Beth´s musakal boat rides distribuerades av Domino och var det första som den kommersiella vägen nådde utanför Stor Britannien. Men av det märker man inte särskilt mycket. Musiken är fortfarande lagom slirigt och inte alls anpassad för att blidka en större publik. Jag föll direkt för den lite udda instrumenteringen och de ofta hypnotiskt repetativa men också underbart lätt melankoliska melodierna. Tyvärr tycker jag att han tappat lite av sin säregenhet på de följande albumen Rocket DIY och KC rules ok. Hans senaste Bombshell, släppt i dagarna har jag inte hört.

Musiken är alltså i det stora hela nedtonad med akustisk instrumentering. Rytmsektionen ligger långt bak i ljudbilden och ofta är det en gitarr eller ett dragspel, hurra, som knuffas med Kennys röst om vem som skall ligga längst fram. Kennys röst är inte klassikt vacker men han sjunger varierat och vågar släppa iväg den så den brister sådär skönt ibland. För mig är kanske det den viktigaste egenskapen hos en sångare, att inte hålla tillbaka en ton som riskerar att spricka.

Plattan är mycket jämn och jag håller den som en av de fem bästa som släppt under 2000-talet. Tre spår vill jag ändå kommentera lite extra. Dels So Forlorn som ni kan lyssna på, så den omnämns bara så här. Lavender moon är skriven av Pip Dylan, ytterliggare en Fence artist. Denna vaggviseaktiga låt, som påminner en del om Judee Sill, ger mig gåshud varje gång. Återigen har det visat sig att det enkla ofta också är det bästa.

So Forlorn

Sen vill jag också nämna det 8 minuter långa sista spåret A Friday night in New York som är uppdelad i två sektioner. I den första sjunger Kenny om en flickvän, som är i New York medan han har en kall weekend hemma. Han hyser tvivel på att hon kommer att tänka på honom, utan istället överväldigas av allt som pågår i denna underbara stad. Den andra delen består av barnjoller till en skön melodi långt i bakgrunden. Som småbarnsförälder är man kanske lite tramsig, men det är underbart.

Kolla upp King Creosote om du är intresserad av akustisk folkrock eller singer-songwriters. Allt jag hört med honom är bra men denna platta tycker jag bäst om, och jag tror att det är en bra inkörsport till fortsatt King Creosote lyssnande.

Skivhyllan: The Sutherland Brothers Band - s/t (1971)

Jag besökte min vän Claes i hans nya hemstad High Wycombe (halvvägs mellan London och Oxford) för två år sedan. Efter att han skjutsat mig från Heathrow och vi hade ätit pastasallad i hans hem, hoppade vi in i bilen igen för att köra ner till stan innan skivbörsen stängde. Vi njöt och bläddrade i de dignande backarna. Jag försökte i vanlig ordning pracka på honom en massa skivor. Plötsligt fiskade jag upp en platta och sa att med tanke på omslaget är den antingen fantastisk eller skitdålig, utan att veta ett dugg om Sutherland Brothers. Jag stoppade tillbaka den i skivbacken, eftersom jag redan hittat en hel del annat av namn som jag bättre kände till.

Men skivan med det lovande omslaget lämnade mig ingen ro. Väl hemma i Stockholm köpte jag den, bara ett par veckor senare. Och tur var det, eftersom både den och Sutherland Brothers är en av de senaste årens största musikaliska upptäckter i min värld.

Denna bortglömda brödraduos debutplatta kan väl närmast betecknas som anglicana. En slags ackustisk poprock med en lätt anstrykning av engelsk folk, ungefär som på Rod Stewarts fina tidiga soloalbum från samma era. Sångaren Iain Sutherlands röst påminner om Ronnie Lanes. Det är en mycket engelsk och vemodig, lite vek eller hängig stämma. George Harrison hade också den typen av röst.

Inledande The Pie tar fullständigt tar andan ur mig. Kombinationen av den självklara rakryggade melodin och sårbarheten i sången är oemotståndlig.



Balladerna är den största behållningen. Bara syskon kan skapa så tight stämsång, vilket förstås leder tankar tillbaka till The Everly Brothers. Visserligen är stämningen i musiken ofta folky, men brorsorna besitter obestridligen en stark popkänsla och även rockdrömmar. Det funkar faktiskt också de få gånger The Sutherland Brothers Band gör låtar i en rockigare stil. Då låter det inte oväntat lite grand som Faces, som både Rod Stewart och Ronnie Lane var med i vid den här tiden. The Sutherland Brothers Band är ett helgjutet album.

Det finns anledning för mig att återkomma till Sutherland Brothers på Spengo.

Skivhyllan 1971 Denny Doherty - Watcha gonna do?

Under rubriken skivhyllan kommer jag framöver att lägga in texter om skivor som står i min skivhylla. Det kommer att vara en skiva vardera från året 1956 till i år. Jag kommer att föra fram mina personliga favoriter, sånt jag upplever är underskattat eller bortglömt. Om möjligt kommer jag att undvika skriva om skivor och artister som redan upptagit för mycket plats i tidningars och websiters outröttliga försök att skriva rockhistorien en gång för alla. Alltså även om jag älskar Pet Sounds, White light/White heat och Stand, så får de stå åt sidan.

Först ut är en soloplatta av en av tidigare The Mamas & Papas-medlem. Denny var kanske den mest välsjungande i denna vokalgrupp, ok i hård konkurrens med Mama Cass, men också den minst kända. Han står endast med som medkompositör på en låt på deras skivor, Got a feelin´ som också är med på denna platta. Denna låt som man utan att tveka kan använda som referens om man vill beskriva hur soft rock eller sunshine pop låter. Tyvärr gick Denny bort tidigt i år.

Plattan är ganska varierad förutom några lite softare låtar liknande den ovan beskrivna så finns det på A-sidan också några låtar som väl närmast kan beskrivas som countrypop, inga mästerverk och lite profillösa men klart lyssningsvärda. Han gör också ett Beatles covermedley med Here comes the sun och The two of us. Here comes the sun tillför inget nytt men The two of us är kul att höra. Den är av mig ganska förbisedd då den ligger på Let it be, som av mig rankas som den svagaste Beatles-plattan.

Mina två favoritlåtar är Neighbors, och The drummer´s song. Neighbors är en countrydoftande låt med en melodi som gungar fram i maklig takt. Härliga körer ger en familjär stämning, som förstärks av bilden på insidan av konvolutet med 22 personer och en fårhund, tankarna går till Ronnie Lanes 70-talsplattor. Och på konvolutets framsida ligger Denny och myser i ett rostigt badkar på stäppen någonstans. Kan bara komma på ett omslag till med personer i badkar och det är The Who sell out från 67, där Roger Daltrey ligger i några liter vita bönor.

The drummer´s song är bara den en anledning till att skaffa plattan. Jag älskar dragspelet som utan att bli för kaxigt ändå ger en extra dimension till den genialiskt enkla låten. Mina tankar går till en av mina nutida favoriter King Creosote som gärna använder sig av detta instrument utan att lämna popfacket.

The drummer´s song

Som helhet så når inte Watcha gonna do upp till John Phillips solodebut, men för de som är intresserade av 60-talets mjukare sida eller 70-talets singer/songwriter-scen så rekommenderar jag den varmt.

Jag skickade ett email...

För ett tag sedan - en mycket tidig Söndagmorgon - skickade jag iväg ett email.

Jag hade spenderat Lördagkvällen med att titta på film, lyssna på The Sonics och dricka Rom. Ja, sånt som man kan göra om man är ungkar som jag. Det blev ganska mycket Rom. Jag har fått intresse för drinkar. Själva processen alltså. Att blanda och mixtra. Självklart är det inte posenten som är det väsentliga. Men det kan bli en del under en helgkväll ändå.

Det tycker jag är underbart!

Jag är en sådan där som alltid haft mycket svårt för att inmundiga alkoholhaltig dryck endast i mitt eget sällskap. Jag är en flockmänniska när livet skall till att berusas.

Jag har fått lära mig.

Men denna kväll hade jag fått i mig en hel del dunderdroppar. Och jag mådde som en prins.
Men så slog jag på datorn och skulle kolla igenom mina bloggar, sajtstatistik mm som jag gör varje kväll. Och upptäckte att en stor blogg länkade till min blogg PCL LinkDump.
Det visade sig vara en av de större liberala amerikanska bloggarna Counterpunch.
Jaha. Inget ont om den bloggen eller så, men slarvig bloggning är det värsta jag vet. Efter att hållit på med detta så länge som jag har så ser jag inte med blida ögon då den professionella världen ger sig på att blogga och gör det med, som bäst, vänsterhanden.

De hade en länk som hette "Website of the Weekend: Jack Kerouac on the Steve Allen Show", och ja, den ledde till en post på PCL från November 2006 (För övrigt en av de populäraste posterna någonsin på PCL med runt 35.000 träffar).
Vän av ordning som jag är - och också jävligt trött på att alla möjliga och omöjliga bloggar och medier utnyttjar min blogg för att dra mer läsare. Counterpunch var ändå trots allt inte det mest flagrant lata jag sett. De länkade dock till min blogg. Men det var ju knappast en website de länkade till, utan det var ju ett inlägg/post på min website.

Ja, det här kan ju tyckas hur futtigt som helst att gå igång på... Men igång gick jag!!

Nu håller mitt "tal" på att sprida sig i tonsatt form över internet. Kanske kan man kalla det spoken word eller något sådant.
Någon har startat You Need To Get Things Right - the Art of the Rant, som är en slag online-utställning över min poetiska överreaktion till Counterpunch.
Här kan du lyssna på de inkomna musikaliska iscensättningarna.

Vad Counterpunch svarade?...
Jo, Jeffrey St. Clair tyckte att han gjort mig en tjänst. Men om jag kände mig förnärmad skulle han omedelbart ta bort länken.
Jag svarade: If you can't link correctly please remove it.

Länken är naturligtvis fortfarande kvar på deras site. Och den ser likadan ut.

Mr. Dante Fontana, det är Jag det.

David Axelrod, Electric Prunes &... PRIDE!

Ett av mina senaste skivinköp är en dubbel-cd med David Axelrod, kallad "The Warner/Reprise Sessions: The Electric Prunes & Pride". Den innehåller de två finfina Electric Prunes-albumen (läs: David Axelrod-albumen) "Mass in F Major" och "Release Of An Oath", men också en underbar obskyritet som Pride (beskrivning: se nedan!).

All-Music-Guide: The obscure self-titled 1970 LP by Pride might mostly be of interest to David Axelrod collectors, as he produced it and wrote all the material with his son Michael Axelrod. It's passable mild psychedelic pop with a baroque folk-rock slant, distinguished a little from other similar records of the time by the prominent use of a Spanish guitar. There are also numerous passages where a 12-string electric comes to the fore that sounds heavily influenced by the kind of jagged leads the Byrds' Roger McGuinn took on the instrument around 1966 and 1967, as well as some keyboards with a classical tinge. Although no musicians are credited on the sleeve, it's been reported that Noony Rickett (who briefly played with Love) is the singer, and while he has a pleasantly light and airy voice, the songs are rather trifling semi-mystical psychedelic observations. A pleasant period sound is crafted here, but it's one that pales in comparison to more heavyweight masters of who worked in the gutsier sectors of this general territory — like the Byrds and Love.

Upp till camp!

Det var i juli månad år 1984. Jag hade nyss fyllt tretton. Familjen befann sig i ett högsommarhett London. Detta var den enda charterresan under min uppväxt och därför oändligt spännande. En eftermiddag gick jag på en egen promenad från hotellet i kvarteren kring Piccadilly Circus. Jag stod och dagdrömde på Shaftesbury Avenue och hade precis avverkat mitt livs första kebab, när jag fick se något jag aldrig hade sett eller knappt ens hört talas om – homosexuella män.

Det var en stor demonstration för gay rights och det hann nog passera ett par tusen man innan det gick upp för mig vad det handlade om. Detta var mitt under den konservativa Thatcher-eran och tiden då AIDS-skräcken tog form. Det var gravallvarligt om man jämför med dagens Pridefestivaler. Men färgstarka personer i demonstrationståget fick ändå en pojke från den skånska landsbygden att tappa hakan.

Det var först tidigare under våren 1984 som jag hade blivit varse detta mänskliga fenomen i samband med de första nyheterna i Rapport om en farsot som drog fram bland män som hade sex med andra män i San Fransisco. Det dödliga viruset kallades HTLV-3. Man talade aldrig om bögar hemma i Sankt Olof. Det var tabu och stört omöjligt att det skulle finnas en homosexuell eller bisexuell man i byn, även om det rent statistisk borde bo ungefär femtio där. Man såg nog inte bara på det som en perversion, utan också uteslutande som ett dekadent storstadsfenomen.

Jag är djupt fascinerad över allt som är bögigt (kanske är jag inte tillräcklig hemtam för att svänga mig med termer som camp eller queer). Inte bara för att det ofta verkar vara fan så mycket roligare, utan också för att det utmanar den urtrista och djupt begränsande traditionella mansrollen. Många har också använt sig av den sexuellt gränsöverskridande hållningen, eftersom den är befriande men även laddad och rebellisk. Rock ’n’ roll-historien är proppfull av sådana exempel. Att räkna upp dem är som att rabbla rockjournalisternas egen motsvarighet till durch, für, gegen, ohne, um: Mick Jagger, David Bowie, Lou Reed, Iggy Pop, Kurt Cobain…

Däremot lever den naive lantisen i mig fortfarande. Jag har en urusel bögradar och är verkligen inte någon expert på det här. Ta till exempel Buzzcocks-frontfiguren Pete Shelleys oemotståndliga syntpopsingel Homosapien från 1981.



Det är minst tio år sedan jag föll för låten för första gången. Men först ifjol gick det upp för mig att den handlade om homosexualitet och tolerans. Otroligt att det gick mig förbi. Nu när man kan se videon genom YouTube klarnar bilden ytterligare. Troligen tog jag ändå till mig attityden eller hållningen i låten från början, fast omedvetet. Så funkar ju musik!

Smäktande regn

Ahh, tänk om regnet som föll över huvudstaden i helgen kunde vara lika ljuvligt som det regn som underbara sångtrion Love Unlimited sjöng om.

I den legendariska TV-showen Soul Train framför Love Unlimited "Walking in the Rain (With The One I Love)" - skriven, producerad och arrangerad av Barry White. Året är 1972.

Olika genres tidsmässiga höjdpunkter

Av någon anledning känns årtalet som en viktig uppgift då jag lyssnar på musik. Förmodligen gör året det lättare att sortera in musiken i ett sammanhang . Men det är också en bra uppgift att ha då man ska köpa skivor. Ofta är året och ibland t.o.m. månaden väldigt avgörande för hur bra en skiva är. Det enklaste svaret är att visionärerna går först och gör egensinnig och passionerad musik utan tanke på hur publiken kommer att reagera. Sedan kommer klåparna som hänger på tåget och som tillsammans med skivbolagen slätar ut alltihop för att de felaktigt tror att det ger en större vinst. Sedan är genren död och kan inte uppstå förrän de misslyckade försöken har glöms bort.

Jag funderade vidare på under vilka perioder vissa för mig bekanta genrer hade sin kvalitativa (enligt min högst subjektiva uppfattning förstås) höjdpunkt.

* Acidfolk (1967-1970) – Folkpopen fanns ju redan i början av 60-talet men 1966-1967 började de tidigare stränga reglerna för vad som var ok inom folkmusiken att luckras upp ordentlig och kreativiteten och korsbefruktningarna flödade. Entusiasmen och den yrvakna upptäckarglädjen försvann sedan i början av 70-talet. Även den charmiga naiviteten, som gjorde att man såg mellan fingrarna vad gällde vissa dumheter , försvann naturligt med ålder och erfarenhet .

Undantag: Det är väl först i dessa dagar som genren har börjat leverera igen. Devendra Banheart kan väl sägas vara ett modernt exempel.

Mästerverk: Goodbye and hello – Tim Buckley (1967)



* Hårdrock (1970-1973) – De stilbildande mästerverken inom genren som Deep Purple, Black Sabbath och Led Zeppelin släppte under perioden ( ja om man nu, hemska tanke, inte bekänner sig till 80-talets hårdrock med Maiden, Dio, Accept) finns fortfarande med som grundpelare inom genren. Samtliga dessa tre storheter började växla ned efter -73 även om de gjorde några habila skivor -74 och -75.

Undantag: Blue öyster cult debuterade något år senare än ovan nämnda band och slog till med sina två mästerverk ’’Secret treaties’’ och ’’Agents of fortune’’ först 1974 respektive 1975. Sedan kanske man ska nämna AC/DC som är en udda fågel i sammanhanget och som varken kan sägas tillhöra den äldre hårdrocken eller 1980-talets nya Heavy metalvåg. Deras mest klassikertäta album ’’Back in black’’ kom ju först 1980.

Mästerverk: Machine head – Deep Purple (1972)



* Singer-songwriter (1970-1972) – Många av de blomsterbarn som ägnade sig åt någon form av acid-folk 1967-1969 mognade och transformerades snabbt över till singer-songwriter’s. Carole Kings formidabla succé med Tapestry 1971 gjorde att genren fick ytterligare fart under hjulen vilket drog till sig en del klåpare som borde ha gjort något annat. Denna genre är nästan den som är lättast att köpa på årtal: En singersongwriter skiva från 1970 har med hög sannolikhet vissa kvalitéer. En skiva i samma genre från 1976 har det nästan aldrig.

Undantag: Brittiska artister följer inte denna tidsutveckling lika tydligt som amerikanska. T.ex. så kom John Martyns mest klassiska album några år efter nämnda höjdpunkt.

Mästerverk: Judee Sill –Judee Sill (1971)



* Progressivt (den anglosaxiska varianten) (1970-1973) – De flesta band i genren debuterade 1969-1970 och hann ofta med någon valpig psycedelicaplatta innan de fann sin form. Oftast brukar den 3:e eller 4:e med dessa band vara deras höjdpunkt.

Undantag: Jethro Tull följde inte den vanliga uppgång och fallkurvan utan varvade mästerliga skivor med mindre lyckade insatser mellan 1968-1978. Trots att Jethro Tull fått klä skott för i stort sett alla den progressiva musiken/symfonirockens mindre positiva sidor så skulle jag bara vilja räkna dem som ett progressivt band på temaskivorna ’’Thick a a brick’’ och ’’A Passions play’’. Innan dess kan de närmast betecknas som ett riffbaserat band med folky melodier för att i mitten av 70-talet närma sig folkmusiken. Om Ian Anderson bara kunde ha låtit bli att stå på ett ben så pass ofta hade nog saker och ting sett annorlunda ut.

Mästerverk: Selling England by the pound – Genesis (1973)



* Brittisk folkrock (1969-1975) – Förhållandevis lång period. Kanske för att genren hade många utövare som var trogna folkmusiken och inte så nyfikna att hoppa på varje nytt sound eller trend som dök upp. Även om folkmusik funnit som en del i mycket hippiemusik dessförinnan så var Fairport Conventions ’’Liege and liefe’’ startskottet för massor av band att närma sig den brittiska folktraditionen på ett nytt sätt.

Undantag: Incredible string band får väl närmast betecknas som ett acid folk band men det fanns tillräckligt mycket folk i dem för att räkna in deras själbettitlade debut från 1966 i detta sammanhang samt framför allt efterföljarna ’’500 spirits of the laywer of uinion’’ och Hangmans beautiful daughter’’.

Mästerverk: I want to see the bright lights tonight – Richard and Linda Thompson (1974)



* Glamrock (1972-1974) – Under mina första år i musikens underbara värld var det ju det här som var grejen: Sweet, Slade, David Bowie, Marc Bolan, Gary Glitter, Suzi Quatro, Sparks m.fl. Kanske mer fantastiska låtar än skivor men det här var ju gjort för att vara pop för stunden men en hel del av detta har visade sig vara odödlig musik.

Undantag: Queen väntade med sitt mästerstycke ’’A Night at the opera’’ till 1975. Sedan har vi ju Marc Bolans tjuvstart cirka 1970.

Mästerverk: Psycomondo - Cockney Rebel (1974)



* Punk (sent 1976-1977) – Egentligen gjordes allt det vi kallar klassiker idag under slutet av 1976 och 1977. Redan tidigt 1978 hade de mest begåvade gått vidare till olika former av mer mångfacetterad postpunk. De nya band som kom fanns mer inom de subgenrers som snabbt skapades inom punken. Sen var väl aldrig Discharge och Exploited något direkt fullgott alternativ till Ramones, Clash och Sex Pistols.

Undantag: Dead Kennedys var lite senare men kom också från ett annat håll, den amerikanska västkusten. Den tidigare amerikanska punken var nästan helt knuten till New York.

Mästerverk: Singles going steady – Buzzcocks (singelsamlingen från 1976-1978))



* New wawe (1979-1980) – Den larmiga men ändå melodistarka new wawen blev efter 1980 mer och mer anpassad och producerad. Här kan man nästan tala om månader då man ska försöka att lista ut hur en skiva låter. Tidigt 1979: larmigt med punkproduktion. Sent 1980: De distade gitarrerna är nästan helt borta och bas, trummor och sång dominerar ljudbilden.

Undantag: De flesta av New wawe banden kom från punken och behövde något år för att förfina sitt uttryck. Elvis Costello var däremot färdig redan från början och ’’This years model från 1978 är en milstolpe i genren.

Mästerverk: Yacht - Yacht



* Svartrock /Goth (1980-1984) – Började väl närmast som en utväxt från postpunken och band som Cure debuterade ju med ett typiskt postpunkalbum för att 1982 ta svartsynen så långt det gick på Pornograpy (bara det att skivan inleds med meningen ’’Does it matter if we all die’’ säger en del om den rådande stämningen på skivan). Det känns som att slutpunkten för genrens kreativa fas var när Sisters of Mercys 1984 LP-debuterade efter flera år av 12-tumssläpp (jag har nästan glömt hur häftiga de s.k. 12-orna kändes ett tag på 80-talet) med ’’First and last and always’’.

Undantag: Siouxie & the banshees gick aldrig vägen över punk och postpunk utan debuterade 1977 med den första gothplattan ’’The Scream’’.

Mästerverk: Within the realms of a dying sun – Dead can dance


Vi hörs

Anders H

Ännu en CV i toner

Mitt första inlägg på bloggen var tänkt som en presentation om vem jag är och vad jag gillar för musik. När jag sedan läste Magnus presentation CV i toner, och inte i... blev jag väldigt inspirerad att göra en genomgång av de olika faser jag gått igenom i mitt musiklyssnande.

Jag skulle ha lätt för att sätta igång med en beskrivning om mitt musiklyssnande för varje år och leta fakta, bilder med mera. För att inte detta ska svälla (och för att ni ska orka läsa) så ska jag göra ett nedslag vart femte år fr.o.m. det år jag lämnade Djungelboksskivan och Gullan Bornemark för att aldrig återvända.


1973
Mot slutet av sommaren 1973 skulle jag fylla 10 år. Jag hade bott ett år i Motala efter att ha växt upp mina första år i Stockholm. Innan jag åkte iväg på den sedvanliga sommarvistelsen i Värmland så bestod min popkunskap i stort sett av att jag visste vilka Beatles var och att jag hade börjat titta på ett avsnitt av Clabbes popprogram från Gröna Lund, Upp och poppa. Det verkade rätt spännande med alla långhåriga typer men jag hade inget hållbart argument att framföra då mamma frågade om hon fick byta kanal. När sommaren led mot sitt slut hade jag, som det brukar heta, sett ljuset.

Jag och min två år äldre kusin började lyssna på Tio i topp och snabbt hade vi även letat upp tiderna då Kvällstoppen, Kavalkad och Upp till tretton gick. Fotbollsmatcherna och fiskandet fick abrupt avbrytas under en timme för att få en chans att höra popmusik. Även om det tidsmässigt låter som Trettioåriga kriget så hade faktiskt inte ens kassettbandspelaren slagit igenom ännu. Antingen fick du köpa skivan (vilket vi inte hade pengar till) eller så fick du vänta på nästa radiosändning.

Under sommarlovets 2½ månader hann jag gå från totalt ovetande till helt fascinerad av allt som hade med popmusik att göra. Utsvultenheten var t.o.m. så stor att jag plockade ned en stor affisch på dansbandet Christers för att de bar elgitarrer på affischen. Det finns vissa hits från den sommaren som förflyttar mig tillbaka i tiden på ett nästan skrämmande sätt.

Men låten som för mig symboliserade denna sommar var en låt som kom att bli närmast var mytologisk för mig de 30 år kommande åren: Giorgios låt Lonely lovers symphony. Jag letade efter den då och då genom åren men det var först i början av 2000-talet då internet även nådde mig som jag hittade låten. Den var rätt hemsk, pompös, stel och en snodd melodislinga från Mozarts Für Elise. Denne Giorgio är identisk med den som vi idag känner som Giorgio Mororder.

Hösten kom och jag bytte blockflöjten till gitarr och svarade rockstjärna när fröken frågade vad jag ville bli när jag blev stor.

5 Skivor jag gillade 1973 (nära nog synonymt med de skivor jag och min bror ägde):
I’m a writer not a fighter – Gilbert o’ Sullivan (LP)
Pin Ups – David Bowie (LP)
Greatest hits – Manfred mann (LP)
Carneval – Les Humpries singers (7:a)
Biggest hits – Sweet

5 låtar jag gillade 1973:
Waikiki man – Bonnie st Claire
Free electric band – Albert Hammond (även Lalla Hanssonssvenska version ’’Han gav upp alltihop’’ slank ned)
Cigarettes, woman and wine – Chicory tip
48 crash – Suzi Quatro
I Fought the law – Wild angels

Bildkommentar: Det finns inte en så värst mycket med bilder på mig från den här tiden (i motsats till dagens explosion av förevigande). Här är i alla fall en bild på mig och mina kusiner, jag längts till vänster, bilden kan eventuellt vara året efter.


1978
Året innan hade jag och en kompis bildat vårt första band. Övriga medlemmar var våra yngre bröder (7 och 11 år). Vi hade s.k. garagekonserter (den första en vecka efter införskaffandet av instrumenten) med spektakulära ingredienser som hängning (tagit från Alice Cooper) krossandet av min kompis mammas stenkakor (inspirerat av en bild på Iggy Pop där han poserade stående bland en massa sönderslagna skivor följande undertexten: ’’Jag gillar bara mina egna skivor’’. Iggy var på denna bild endast iklädd en dollarsedel vilket vi dock inte tog efter). Den direkta inspirationen att börja spela kom från punken men vi var långt ifrån renläriga. På samma gång som jag i och med punkens intåg tog avstånd från mina Kiss, Black Sabbath och Uriah Heep skivor genom att dumt nog sälja dem så började jag parallellt med punkintresset intressera mig för Genesis och Jethro Tulls produktion. Min första kontakt med folkrocken kom även i denna veva i och med införskaffandet av Steeleye Spans Rocket Cottage och samlingen Original masters.

5 Skivor jag gillade 1978:
Heavy Horses – Jethro Tull
This years model – Elvis Costello
Lionheart – Kate Bush
The Worlds of David Bowie – David Bowie
Fransk-brittiska punksamlingen ’’Streets’’ med bl.a. Slaughter and the dogs, Lurkers, Members, och ett Nosebleeds som innehöll Morrisey på sång, Vini Reilly (Durutti column) och Billy Duffy (The Cult) på gitarrer. Är dock osäker om samtliga dessa är med vid tiden för inspelningen av samlingens bidrag ’’Ain’t bin to no music school’’

Låtar jag gillade 1978:
Summer of 68 – Pink Floyd
In every dream home a heartache – Roxy Music
Piss factory – Patti Smith
Sonic reducer –Dead boys
Blackleg miner – Steeleye Span

Bildkommentar: Inte mycket hos mig som visar ett punken just tagit ett stadigt grepp hos yngre musikintresserade. Dock ett par träningsbyxor som hade suttit rätt i indiekretsar 1992.


1983
Jag fyller nu 20 år och det känns som om det ligger en halv livstid mellan det förra nedslaget 1978 och 1983. Mycket av den musik jag gillade 1983 ligger mig fortfarande varmt om hjärtat och 1979-1982 hade varit kvalitativt goda år vilket gav förutsättningar för att mitt musikintresse skulle fortsätta ligga på en närmast sjuklig nivå. Än värre skulle det bli då Smiths nästkommande skulle släppa sin debutskiva och för alltid förändra mitt sätt att se på poptexter.

Svensk musik kändes för första gången under mitt nu 10-åriga musiklyssnande som något väl så häftigt som de engelska förebilderna. Pugh Rogefelt och en tidig fabläs för Björn Skifs kring tiden för singeltrilogi Hooked on a feeling – Silly Milly - Halfbreed var nog det enda svenska jag intresserade mig för under 70-talet. Annat var det i början av 80-talet med band som Commando M Pigg, Cortex, Lustans lakejer, Brända barn, Ratata, Ebba grön/Imperiet och framför allt Reeperbahn. Varje ny skiva Reeperbahn släppte gav upphov till en bunt nyskrivna låtar i skivans anda till vårt band The Odds. Hur det lät kan ni höra om ni går in på följande länk: http://www.b-sound.com/odds.htm Bosses Sound var studion alla punk/postpunkband spelade in hos under några år i början av 80-talet. Finns en hel del av intresse om ni var med på den tiden, särskilt om ni har någon östgötsk anknytning.


5 Skivor jag gillade 1983:
The Dreaming – Kate Bush
Drums and wires - XTC
Samlingsskiva ’’Pillows and Prayers’’ från skivbolaget Cherry Red med bl.a Ben Watt, Eyless in gaza, felt, Monochrome set m.fl.
En Plats i solen – Lustans Lakejer
Forever now – Psycedelic Furs

5 låtar jag gillade 1983:
Tell me easters on friday – The Associates
Natt efter natt – Ratata
Harvest home – Big Country
Hand in glove – The Smiths
Älskling du är som en pistol - Reeperbahn

Bildkommentar: Jag bifogar även en väldigt tidstypisk gruppbild på The Odds tagen i Varamobaden i Motala. När jag tittat tillbaka på den bilden och de öriga som togs vid samma tillfälle så är det gemensamma draget att vi inte på någon bild agerar som en grupp med samma fokus. Alla poserar på olika sätt: En kastar sten med ryggen mot kameran, en står och pekar mot vattnet som en annan Karl 12:e, någon sitter på huk osv. Detta var några år då det inom kulturlivet var tillåtet att vara hur pretentiös som helst vilket säkert avspeglar sig i gruppbilder som togs på den tiden. Jag står längst till vänster.

1988
Jag har sedan ett par år lämnat Motala för Linköping. Läser på universitet på dagarna och går på mycket konserter på kvällarna. De två musikfestivalerna Roskilde och Hultsfred var vid denna tid en tradition lika god som någon julafton. Roskilde traditionen skulle komma att bli en väldigt livskraftig sådan med 17 raka besök.

Under två London besök över nyår 1986-1987 och 1987-1988 köpte jag så mycket skivor att jag i efterhand inte fattar hur jag hade råd med studielån och lite sommarjobbande som enda inkomst. Mycket av det jag köpte var brittisk folkrock och sorgsna singer-songwriter och intresset för denna musik slog nu ut i full blom. Många av de skivor som jag älskar allra mest köpte jag under denna period: Richard & Linda Thompsons ’’I Want to see the bright lights tonight, Tim Buckelys "Goodbye and hello", Steeleys spans debut "Hark ! The village wait", Fairport conventions "Liege and lief". Men det största av allt var att jag köpte Nick Drake samlingen "Heaven in a wild flower". Jag hade tidigare inte hört honom men läst att Tom Verlaine älskade brittisk folkrock från skarven 60-70-tal och störst av dessa artister var för honom denne Nick Drake. Kort efter köpte jag boxen "Fruit tree" och vem jag än spelade hans musik för, vilken musiksmak de än hade, så fastnade de omedelbart för Drakes musik. Jag kan säga att det inte var lika lätt att övertyga folk i min närhet om Tim Hardin, Richard Thompson, Fairport conventions m.fl. storhet.

Anledningen till att jag upptäckte så mycket gammal musik under denna period berodde nog till stor del på att jag fann att den samtida musiken var nere i en ordentlig svacka under andra halvan av 80-talet. Den s.k. shoegazervågen kändes inåtvänd och oförmögen att kommunicera, i alla fall med mig. Manchestervågen bestod egentligen av rätt få låtar som stod ut och många efterföljare som lät ganska lika. Jag skulle med lätthet kunna sammanfatta hela rörelsen med 10 låtar och jag tror att få skulle sakna så något mer.

Sedan var det ju under denna period som jag upptäckte Sandy Denny. Om The Smiths var bandet som fick mig att upptäcka vad det gick att göra med en låttext så var Sandy Denny sångerskan som fick mig att upptäcka vad man kunde göra men en röst. Inte alltid genom texterna eller melodin utan ofta genom hennes totala närvaro.

5 Skivor jag gillade 1988:
Rockin and romance – Jonathan Richman
Northstar and the grassman – Sandy Denny
Tender pervert - Momus
Tallulah – Go Betweens
Heaven in a wild flower – Nick Drake

5 låtar jag gillade 1988:
One way donkey ride – Sandy Denny
Vagabond holes – The Triffids
Shine on – House of love
Murderers, the hope of women - Momus
End of the rainbow – Richard & Linda Thompson


Bildkommentar: Andra halvan av 80-talet var väldigt lite rocken’roll. Även de som nog ansåg sig som väldigt rocken roll låter idag rätt tama. Lyssna t.ex. på valfri Leather nun låt (med Primeover undantagen). Däremot har nog aldrig klädstilen varit rockigare. Dr Martens kängor eller möjligen de s.k. bonntjuvsbootsen, knuttejackor, jeans med hål i, gärna t-shirts med tidig 70-tals hårdrock. Detta nästan oavsett vilken musik man ägnade sig åt. Primitives är ett bra exempel. Bandet Send No Flowers, som jag spelade vid på den här tiden, ett annat.Detta var från någon fotosession vi som tur var inte använde till något vad jag minns.



1993
Nu hade Nirvana i allmänhet och Smells like teen spirit i synnerhet ritat om hela den musikaliska kartan. Inte genom att grungen egentligen var så betydelsefull utan för att Smells like teen spirit hade ett sådant genomslag att folk vande sig vid att lyssna till musik med ett mindre tillrättalagt sound. Ända sedan cirka 1983 hade utvecklingen gått mot ett sound där alla kanter slipats av och ofta ersatts med effekter som fjärmade lyssnaren från det personliga i musiken.

På det personliga planet hade det hänt en del. Jag flyttade under hösten 1990 till Stockholm för att börja jobba. 1992-1993 hyrde jag och några kompisar en villa i Älta, Nacka vilket var kul för de mesta, framför allt festerna. En av festerna var min 30-årsdag. Jag hade väl inte någon 30-årskris direkt men jag kommer ihåg att jag fick en tankeställare då jag fick Bonniers rocklexicon i present med följande hälsning inskriven i: ’’Tim Buckley var 20 när han släppte Goodbye and hello, Nick Drake var 26 när han dog, Neil Young 26 när Harvest kom ut, Kate Bush 24 vid färdigställandet av The Dreaming och Anders Håkanson var 30 när han fick denna bok.’’

Under det tidiga 90-talet hade den svenska popmusikens sin andra stora glansperiod. Efter att det tidiga 80-talets storheter lagt av eller blivit alltför tillrättalagda så stod nu en ny generation och knackade på dörren. Popsicles debut var ju den centrala skivan i den svenska vågen och en sådan skiva alla jag kände (ja nästan då) älskade. Även This perfect day, Wannadies, Eggstone m.fl. gjorde skivor som många gånger kändes mer intressanta än deras utländska förebilder. Men störst för min del var Olle Ljungströms comeback efter nio års tystnad. Året innan såg jag honom spela några låtar på Hultsfred men trodde inte det skulle bli något mer av det. Olle Ljungström omgav sig ju vid den här tiden av många rykten och myter kring sin person. Många kretsade kring otrevliga saker han sagt och gjort under det alkoholrus han ryktades befinna sig i under en stor del av sin vakna tid. Jag och en kompis åkte ned till Linköping för att se honom i rockföreningen Skyltens lilla spellokal. Vi stod längst fram i en rätt gles publikskara och var nog en aning pinsamma i vårt nyfunna dyrkande. Fortfarande är Du & jag och Du gråter bland det mest hudlösa som spelats in i det här landet. Efter denna debut kunde det bara gå åt ett håll. Även om utförsbacken inte har varit helt rak så verkar den bedrövliga Syntesizer blivit en slutpunkt eller möjligen början på en ny lång paus.

Mitt nyvaknande intresse för ny musik gjorde att grävandet bland äldre musik avtog. Jag fortsatte att dyrka Sandy Denny, Tim Hardin, Richard Thompson m.fl. med oavbruten intensitet men de fick inte sällskap av så många nya.

5 Skivor jag gillade 1993:
Olle Ljungström – Olle Ljungström
Bob Hund – Bob Hund
Under the pink – Tori Amos
Laquer - Popsicle
Our time in eden – 10 000 Maniacs

5 låtar jag gillade 1993:
Du gråter – Olle Ljungström
Du och jag - Olle Ljungström
Metal Mickey - Suede
Tilted - Sugar
A house is not a motel - Love

Bildkommentar: Paisleyskjortan hängde med sedan 80-talet. Nu oftare kombinerad med jeans och chelseaboots än Dr Martens. Här är jag utanför ett sleazy hotel i Amsterdam.


1998
För varje nedslag som jag gjort så verkar det som det händer allt mindre. Det beror nog dels på att jag med åren blivit mindre benägen att ta till mig nya musikrörelser. Sedan beror det nog på att popvärlden snurrar betydligt saktar idag än vad den gjorde på 70-talet och i början på 80-talet. Även om det kommer fram nya intressanta artister fortfarande så är det mycket återanvändning som gäller. Det nya ligger ofta i vissa arrangemangsidéer eller utveckling av den mer tekniska sidan av produktionen.

Kring 1997-1998 upptäckte jag Ron Sexsmith vilket är en kärlek som fortfarande håller i sig. Jag tycker han en av de få som har en från första ögonblicket igenkänningsbar röst. Den melankloi han har känns inte tillkämpad utan finns där automatiskt i hans tonläget. Min passion för den ytterst brittiske Neil Hannon aka Divine Comedy kuliminerade också 1998 då hans mest besynnerliga epos Fin de sicele släpptes. Jag såg också det året två fantastiska konserter med honom: På Lollipopfestivalen cirka klockan 12.00 på förmiddagen i ett stekhett tält. Trots att han verkade vara mer bakis än jag så vände han tröttheten till en blasé min som överensstämde väl med hans dandyimage.

Av äldre artister var väl Scott Walker den största nyupptäckten. Hade i många år haft en konstig samling med mestadels Jaques Brel tolkningar. Men samlingen Boychild, föredömligt sammanställd av Marc Almond, var något helt annat.

Fick också äntligen tag i Al Stewarts orkestrerade debut Bedsitter images vilket fortfarande glädjer mig.

5 Skivor jag gillade 1998:
Boychild – Scott Walker
Fin de siecle – Divine Comedy
Other songs – Ron Sexsmith
The Boy with the arab strap – Belle and Sebastian
England – Amazing blondel

Låtar jag gillade 1998:
Helgen vecka 48 – Bob Hund
Christmas on earth - Momus
Where are they now ? - Gene
Heartless – The Walkabouts
Caught a lite sneeze – Tori Amos


2003
Av nya artister upptäckte jag 2003 Essex green och Finishing school. Hade avfärdat dem efter att ha sett Ladybug Transistor på Pop Dakar, och trott att dessa band skulle låta på samma sätt. Gillar dock fortfarande inte de två plattor jag har med bandet.

I den tillbakablickande avdelningen var Bert Jansch definitivt årets upptäckt. Jag hade mest sett på honom som gitarristen i Pentangle som kanske gjort någon soloskiva. Nu är det ju för mig tvärtom: Artisten som under några år var med i ett band.

I Internets tidevarv hypas ju det mesta av äldre musik någonstans. Nu hittade jag emellertid en artist som ingen annan verkar tycker om: Carol Hall. Hon gav ut två plattor på Elektra i början av 70-talet och särskilt den första ’’If I be your lady’’ är en helt egen guldklimp som jag får ro om alldeles själv.

5 Skivor jag gillade 2003:
If you saw through my eyes – Ian Mattews
Chutes to narrow – The Shins
I Travel the megaherz – Paddy Mcaloon
World is flat – Montgolfier brothers
Joys of life – Karen beth

5 låtar jag gillade 2003
Stargazer – Shelaig McDonald
Reno – Finishing school
Song against life – David & the Citizens
January man – Bert Jansch
If I’ll be your lady – Carol Hall

Tack för mig och tack till er som orkat läsa så här långt.

Anders H

Fanscene, Fozzie och jag

Jag räddade några gamla dokument ur en dator som inte längre är för ett tag sedan. Den här texten om ett band som betytt mycket för få var en av texterna. Ursprungligen publicerades den i Pop-Saras fanzine Fozzie. Jag har redigerat några småsaker och strukit ett onödigt utdraget slut men annars är den intakt. Vill ni läsa orginalet får ni väl leta i skivbörsarnas tidningshögar. Texten handlar om mina kompisar i Fanscene. Den är också, fast det bara är tio år sedan, redan ett tidsdokument över en annan era. En tid där demokassetter, hemgjorda posters och begagnade skivor och blandband fortfarande regerade. Om någon hade berättat om en framtid med MySpace, YouTube, cd-brännare och mp3-bloggar hade vi nog bara skakat på huvudet.



Hemma vid datorn
Och jag vet inte alls vad jag skall skriva. Jag har gett mig in på vansinnesföretaget att försöka skriva en artikel om några av mina allra, allra, bästa vänner och jag vet inte vad jag skall skriva.

De här killarna är det närmaste barndomskamrater jag kommer. När jag gick ut nian bröt jag så gott som helt med det villa/radhus samhälle jag växte upp i, och med. Jag spelade aldrig blockflöjt i ettan, jag var aldrig med i fotbollslaget, jag hade aldrig någon skateboard eller moped och jag hängde aldrig utanför macken. Avslutningen i nian är fortfarande en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Aldrig mer. Nytt liv nu.

I ungefär samma veva, när jag gick i tvåan på gymnasiet 1986, lärde jag känna Jeppa och Johan och ja vad vill ni att jag ska säga, det var ett nytt liv. Med ett gemensamt kärleksförhållande till sextiotalsmusik, garagerock, new wave, och pop var vi som gjorde för varandra. Jag hade ju sett dem innan vi började umgås, försökt intala mig själv att Johan var lite löjlig för att han hade den parkas jag själv inte skulle ha vågat bära och så vidare. Hur som helst, vi gick på ungefär samma caféer, samma för-ett-Ungdomenshus-konserter och hade en del gemensamma vänner och en dag började jag och Jeppa att prata på bussen och sen gick allt ganska fort. I ett litet samhälle som Vilan/Nåntuna (5 km söder om Uppsala) är det nog ganska oundvikligt att de som är likasinnade finner varandra men inte desto mindre är det något jag är väldigt tacksam för.

Ändå vet jag inte riktigt vad jag skall skriva. Det är på något sätt alldeles för självklart. Det är som att alla andra redan borde veta allt, jag gör det ju. Första gången jag såg dem spela var i Tomtens källare. Jeppa på bas och sång, Johan på gitarr och Tomten på, ofrivilliga, baktaktstrummor. Jag förmodar att det var hemskt, Ändå var jag djupt imponerad av att några som jag kände kunde spela rock. De hette Dropping Bombs On The White House och när Johan undrade om jag inte skulle lära mig spela något instrument och bli medlem tackade jag nej. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna lära mig spela.

Tiden gick och Dropping Bombs blev Desert Snowmen med Tomten på orgel och den galne greken, Jugge, på trummor. Det var fritidsgårdsspelningar, skivköparresor till Stockholm, Café Linné och Café Genomfarten, Ungdomens Hus och Skivboden, krocket och schack hemma hos Jeppa och otroligt hög volym på stereon hemma hos Johans pappa. Festerna i Tomtens källare, ett gäng grabbar som hoppade upp och ner till My Generation och Going Underground, och det var allt färre resor till min tidigare tillflyktsort, Hamregården i Dalarna Det var en del av min uppväxt, min andra barndom. I nostalgins skimmer en otroligt lycklig sådan.

Efter att ha gått ut tvåan i gymnasiet åkte Jeppa till Amerika och Johan till England. Jeppa var borta ett helt år medan Johan kom hem någon gång på våren mumlandes om pennalism och vansinniga engelsmän. Hela den där våren jobbade jag och Johan på Akademiska sjukhusets städblock 3. Sista dagen gick vi direkt från sjukhuset till slottsbacken där vi lyssnade på Martha & the Vandellas och drack öl i duggregnet. Jag minns det med ett tårfyllt leende.



Konsert

Fanscene går på scenen på Sten Sture i Uppsala och är helt lysande. De har nästan inte gett en konsert på ett år men de är helt lysande. Jag är faktiskt lätt chockad över den energi och kraft som de uppträder med. De kör ett kort men intensivt set och det är faktiskt makalöst att inte det här bandet har ett skivkontrakt, för att inte tala om att stället inte är utsålt. För det är som liveattraktion Fanscene är som allra bäst. I nuläget kommer jag bara på en enda svensk grupp som är bättre i den här kategorin, och det är Blue. Stevepops, Wagon, Brainpool och alla andra popband får ursäkta men de står faktiskt i vägen för något som måste fram. Att det är mina vänner gör onekligen att det känns lite löjligt att behöva vara den som talar om det.

Samtidigt är det otroligt skönt att inte behöva ljuga när man talar om för några man tycker om att de är smått fantastiska. En liten parantes, på soundchecket spräcker trummisen Martin Sörbom skinnet på baskaggen. Ja, baskaggen. Han är det närmaste en Keith Moon det här landet kommer att komma, någonsin. Gå och se.

Tillbaka vid datorn

Vi är nu framme vid hösten 1989. Jeppa och Johan ska gå ut trean och hamnar i samma klass som Herr Bergström och en kamratkrets knyts lite tätare samman under förfesterna hemma hos artikelförfattaren.

Om Desert Snowmen kan man väl inte precis säga det samma. Den orgelpartyrock, med viss Creepsanstrykning, som varit gruppens kännetecken börjar delas i två läger. Tomten och Jugge drar åt blues och hårdrock, Jeppa och Johan åt mera klassisk rock och pop och kvar i mitten står nye gitarristen Daniel Östman och vet inte riktigt vart han ska. Efter en klassisk sista konsert på Rackis, där Dannes gitarr (han har under dagen muckat från lumpen) först inte är inpluggad och sedan neddragen i mixern, är sagan om Desert Snowmen all.



In från söder kommer dock Henrik ”Flempa” Aspeborg. Jeppa och Flempa har träffats under studierna i USA och nu, våren 91, är det hög tid för honom att flytta till metropolen Uppsala. Ett kort tillbakahopp. Flempa hade redan tidigare varit uppe och hälsat på i Uppsala och jag minns att jag var ganska skeptisk. Svartsjuka förmodligen. Det blir lätt så när man upptäcker att någon utifrån är lika bra kompis med någon i gänget, som gänget självt. Flempa flyttade hur som helst in under Johans köksbord och medan Johan gjorde så att även skrivbordsmalajerna på flygstaben numera måste bära uniform betalade Flempa honom en liter fil om dan för att bo på golvet.

Under tiden tog Fanscenes föregångare Rawhides form, med Martin Sörbom på vansinnestrummor och Flempa på sång och gitarr bredvid Jeppas bas och sång och Johans gitarr. Och jag vet återigen inte vad jag skall skriva. Jag sitter och fånstirrar på skärmen men det kommer inga ord. Inga alls. För att få lite kraft lyssnar jag igenom de tre demokassetter (varav en med två olika omslag) som Rawhides lämnade till eftervärlden, de demos som förhoppningsvis kommer att ges ut på någon samlingsplatta av entusiaster på något litet bolag av Pebbles typ om något tiotal år. Här finns åtminstone en handfull låtar som borde kunna få komma med på framtidens Smorgasbord-samlingar, med charmtopppar i låtar som Have Fun Try The Rawhides och den, fortfarande, lysande Let Your Hair Down.



Bandet utvecklades hela tiden från något slags garagerock till att bli mer och mer pop, om än rejält hård sådan emellanåt. Något som gjorde att ett namnbyte kunde vara på sin plats och efter en del övertalningsarbete lyckades Jeppa tillslut få Flempa att gå med på vad Johan och Martin redan samtyckt till. The Rawhides blev Fanscene.

Och det bara fortsätter, bättre och bättre låtar, mängder med nationsspelningar och underbara minnen; ”i likhet med de förmodade vännerna i Rawhides” rescensionen i Nowhere, Ola Hermansson (i Sonic Surf City) bär Fanscene t-shirt på fotot från Emmabodafestivalen på DN:s framsida, ett nästan golvat mixerbord på Snerikes nation, känslan av att öppna en pinfärsk SA på Hultsfred 1994 och se att Jeppe Hammarströms fotbollsfoto av grabbarna är med i demochecken. Och så vidare, och så vidare. Minnen. Man kan ju naturligtvis tycka att det är löjligt att hetsa upp sig över sådana saker och det är det förmodligen också. Men det är vår verklighetsflykt, vår lycka och vill ni inte vara med så slipper ni. Vad ni förhoppningsvis inte kommer att slippa är musiken. Oavsett vad ni själva tror är ni nämligen värda att få höra det här bandet.

Konsert II

Det har gått en dryg vecka sedan Sten Sture-spelningen och Fanscene inleder andra dagen på ÖG nations popfestival. Klockan är åtta på torsdag kväll och det är, inte helt oväntat, nästan bara bakfulla närmast sörjande i publiken. Sångljudet är piss, knappt hörbart, men bandet är trots detta otroligt bra. Kanske har de aldrig tidigare varit en så skramlande, slamrande enhet. Det är popmusik i garagerockklädsel. Och klädseln sitter perfekt. Glöm kostymnissarna, glöm skateboardsen, glöm toppluvorna. Glöm allt det där som är yta och lyssna. Ni kommer inte att ångra er.

Datorn igen

Det är stora ord, jag vet det, och förmodligen kommer jag att få äta upp dem så fort de gör en skitspelning. Men det spelar inte så stor roll för det här är känslan just nu och allt annat är, även om det upptar en väldigt stor del av ens tankar, faktiskt lite mindre viktigt.

Vi är framme vid nutid. Verklig nutid. I morgon spelar Fanscene på Kalmar nation. Tre spelningar på lika många veckor. En ganska bra nystart för ett band som legat nere i nästan ett år. I maj förra året gjorde Fanscene sin sista spelning på just Kalmar innan Jeppa emigrerade till Linköping på ett drygt halvår fär att läkemedelskonsulenta sig. Nu är han tillbaka. Fanscene är tillbaka. De spelar in låtar till en EP. De ska vara med på en samling på Dorian records, de skriver nya, och ännu bättre, låtar och de bör få ett genombrott.



Det är nutid och Fanscene är tillbaka. Och det var egentligen här artikeln skulle ha börjat. Med en intervju hemma hos Flempa. En intervju som spårade ur redan efter några frågor. Man kan inte intervjua sin egen uppväxt. Det blir lite krystat. Vad vi gjorde istället? Drack, spelade luftgitarr hemma framför stereon, och gick på konsert förstås. Samma sak som alltid. Det tar aldrig slut, det är ingen brådska med att bli vuxen, man behöver inte växa upp, man behöver inte veta vad man skall skriva, man behöver nästan ingenting.
Allt man behöver är vänner och lysande musik. Ibland är det samma sak.



I redigerande stund och ett tag till går det faktiskt att buda på Fanscenes French Poetry EP här.

Guilty Pleasures del 6: a-ha – Take On Me

Alla som har befunnit sig på ett dansgolv när den otroligt upplyftande syntslingan tar vid, arton sekunder in i Take On Me, vet också att stämningen når nya höjder genom ett trollslag. Ansiktena signalerar pur eufori och är inte längre sammanbitet slutna av koncentration över att dansa snyggt och coolt. Jag var med om just ett sådant ögonblick senast för bara en vecka sedan.


Min lillasyster köpte det norska popfenomenets debutalbum Hunting High And Low. Jag gillade att spela hennes platta, även om jag själv lagt min veckopeng på säkra kort som Dire Straits Brothers In Arms och ZZ Tops Afterburner. För a-ha var ju en popgrupp för tjejer.

I högstadiet var åttiotalshårdrock den enda tillåtna musiken bland grabbarna. Hade jag som åttondeklassare kommit till Jonebergsskolan i Simrishamn iförd en T-shirt med ett a-ha-tryck vet jag inte vad som skulle kunnat hända. Antagligen hade några niondeklassare (med emblem av Iron Maiden, Dio eller Accept fastsydda på jeansjackor och västar) släpat mig skrikande till någon av toaletterna vid pingisrummet i källaren, tvingat ner huvudet i toalettstolen och spolat. Eller så hade de satsat på förnedring av sexuell karaktär. Möjligen hade de hållit fast mig och dragit ner de stentvättade jeansen och kalsongerna med trasig resår för att blotta den lilla prepubertala pojksnoppen mitt framför de gapskrattande tjejerna vid de oranga elevskåpen.

Ännu har jag inte hört någon kille uttala sig positivt om a-ha.

Men varför blir många överlyckliga när de hör Take On Me? Att låten är en kolsyrebubblande pophit är inte hela sanningen. Den är en av pophistoriens mest genomarbetade och raffinerade låtar, syntpopens egen Good Vibrations om man så vill.



Redan i slutet av 70-talet dök grunderna till Take On Me upp som en instrumental på en demokassett med Bridges, det sextiotalsinfluerade gitarrband som föregick a-ha. När sångaren Morten Harket bildade a-ha år 1982 med Pål Waaktaar and Magne Furuholmen, gjorde han de andra uppmärksamma på detta undangömda instrumentalspår. Sedan följde tre år av filande och putsande, en lång rad demoversioner och ett par studioinspelningar av låten. De tre gutterne levde under knappa förhållanden i olika skyffen i London, för att vara nära musikindustrin. Vägen mot ett genombrott var smal, snårig och oviss. På hösten 1985 när de fick telefonsamtalet att de låg etta i USA, satt killarna på ett vandrarhem i London där de delade rum. De nådde andraplatsen i England och toppositionen i en lång rad andra europeiska länder.

Inbyggt i Take On Me finns ett spänningsfält mellan ljus och skuggor. Låten upplevs som ännu mer sprudlande och skälvande i kontrast mot det avvaktande introt eller det suggestiva instrumentala partiet mitt i. Refrängen leder som en Jakobs stege upp till änglabebodda himlasfärer. Den är också en uppvisning i Morten Harkets rösts spännvidd. Greppet att gå upp i falsett är ett gammalt beprövat knep att ge uttryck för känslomässig utlevelse. Det leder också tankarna tillbaka till de första åren under 1960-talet då popen var ganska kommersiell, men också ofta dramatisk och ibland med dödlig utgång, som exempelvis i Tell Laura I Love Her. Jag tänker på några av den tidens storheter, Del Shannon och Roy Orbison, som ofta var uppe bland de höga tonerna i registret. Det är inte särskilt förvånande att a-ha senare i sin karriär gjorde en cover av The Everly Brothers Crying In The Rain från 1962.

Den enda invändningen är att man uppfattar ganska lite av texten, som väl mest är stämningsskapande romantiskt nonsens. Och vad betyder take on me egentligen? Det var inget varken amerikaner eller engelsmän brydde sig om, då de skickade låten mot de högsta platserna på hitlistorna.