lördag 16 juni 2007

Men vem är den lille rödhårige?

Brinsley Schwarz kör "Surrender To The Rhythm" på The Old Grey Whistle Test (BBC 2) år 1973


Jag fortsätter helt sonika att pumpa ut pubrock till alla er som törstar efter mer. I dessa dagar när den silverhårige Nick Lowe är aktuell med sitt hyllade album "At My Age", känns det extra roligt att visa honom som ung valp i Brinsley Schwarz. I vissa lägen kommer jag troligen att förbli tonåring rent mentalt, det gäller till exempel att jag fortfarande tycker det är coolt när sångaren lite nonchalant har ett tuggummi i munnen. Detta lilla Toy väger upp Nick Lowes förbryllande frisyr, som snarast minner om killarna på teknisk linje under gymnasietiden i Simrishamn i slutet av 80-talet.

Men vem är den lille rödhårige på bas då? (Va, det är väl Nick Lowe som är basist? Den uppmärksamme nörden noterar givetvis att medlemmarna i Brinsley Schwarz har bytt instrument med varandra under TV-framträdandet. Och eftersom man körde live i det klassiska musikprogrammet The Old Grey Whistle Test imponerar ju bandet stort!)

Den rödskäggige keruben i Tv-framträdandet heter Ian Gomm var egentligen gitarrist och fortsatte solo efter upplösningen av Brinsley Schwarz. Han fick faktiskt på egen hand en större hit än vad Nick Lowe någonsin fick. År 1979 klättrade "Hold On" upp ändå till tolfte plats borta i USA. Ian Gomms musik är snällare och mer slätstruken än säg Nick Lowe och de andra new wave-hjältarna. Den befinner sig ofta i den syrefattiga miljön mellan pop och rock. Jag kan inte med bästa vilja påstå att Ian Gomms plattor (som man överallt hittar på vinyl för en tia) är särskilt bra, men jag behåller dem ändå för att jag på nåt sätt känner sympati för honom.

2 kommentarer:

Skivdoktorn sa...

Skivdoktorn håller inte alls med, han gillar Ians Summer Holiday platta skarpt.

Magnus S sa...

Jag gillar omslaget och särskilt semesterbilderna från ett regnigt Wales med familjen i albumuppslaget mer än själva musiken på plattan. Ian Gomm bjussar verkligen på sig själv. Han väcker min sympati för att han chosefritt visar att han är en helt vanlig kille med fru och två barn. Här är det inte tal om att gömma sig bakom nåt rockidols-alter ego (Bowies raka motsats).

Men från plattan är det bara den smäckra molltyngda hiten "Hold On" och avslutande fina akustiska "Another Year" som imponerar på mig. De andra låtarna är visserligen inte alls frånstötande, men gör inte några djupare avtryck heller.

Men jag tillägga att "Summer Holiday" är betydligt bättre än uppföljaren "What A Blow" från 1980. Man kan säga att det är en myspys-skiva som sitter fint som sällskap när man diskar, skurar golv, plockar ihop ungarnas leksaker, sorterar tvätt eller bäddar sängar.