Med mätarna på rött

Det var några dagar sedan. Precis när jag närmade mig rulltrappan som skulle ta mig upp från perrongen på Sundbybergs tunnelbanestation slumpade den bärbara fram en minnestripp. Velvet Underground och Stephanie Says. Det var Uppsala och mitten av 80-talet. Via Bowie, Iggy och BK-Records stora satsning på midpriceskivor, 39 kronor styck eller tre lite billigare, hade jag hittat fram till Velvet Underground och Lou Reed. John Cales soloplattor väntade fortfarande runt hörnet. Det fanns två stora svenska poptidningar på den tiden. Schlager i Stockholm och Ritz i Göteborg. Ganska snart skulle de slås samman till först Schlitz och sen Slitz för att så småningom sjunka ned i ett djupt träsk av förlegad grabbighet.

Lennart Persson hade en personlig tio-i-topp sida i Ritz. Det var väl mest hans vanliga blandning av borttappad soul, country och rock om jag minns rätt. I ett nummer ägnade han sig helt åt en skiva. VU. Det var plattan som skulle ha blivit Velvets tredje eller fjärde men som aldrig gavs ut. Plattan vars låtar Lou Reed återvänt till under sin solokarriär. Här fanns bland annat förlagan till den Caroline Says som jag älskade på Berlin. Stephanie Says. Det blev en låt jag måste höra.

Eftersom det här var innan musikhistorien låg några knapptryckningar bort blev det en jakt i Uppsalas skivaffärer. Av alla ställen hittade jag den på Meiers. Skivaffären i St: Per som mest var känd för att vara dyr och låta klassisk musik gå före populär.



Det räckte med att se skivan för att veta att den var fantastisk. VU-mätaren på framsidan som slog över på rött. Det coola bandfotot på baksidan där Sterling Morrison tittar bort från fotografen (samma bild som jag i flera år hade som affisch i min första lägenhet – precis ovanför dörröppningen mellan hallen och rummet). Den hade till och med ett infoblad med massor av bitar till rockhistoriepusslet jag försökte lägga.

Ändå var det ingenting mot att komma hem och lägga skivan på skivtallriken. Först urladdningen i I can’t stand it och sen den otroligt vackra Stephanie Says med sitt avslutande mantra om hur kallt det är i Alaska. She’s my best friend, Lisa Says, Ocean, Foggy Notion och sen Velvets kanske mest avspänt svängande bagatell Temptation inside your heart. En låt som tilläts innehålla uppmaningar om att stänga dörren, en låt som namedroppar Martha and the Vandellas, en låt som talar om att elektricitet kommer från andra planeter och en låt om att frestelsen bor i hjärtat. Många, många år senare skulle jag höra Jonathan Richman sammanfatta mina känslor inför det här bandet i låten Velvet Underground. Då och där, mitt i tonåren, var det här det absolut coolaste jag hade hört. One of these day’s, Andy’s chest och så avslutningen I’m sticking with you där världens bästa trummis Maureen Tucker sjunger med sin oefterhärmliga röst.

I några omgångar har jag fått för mig att det är ok att rensa ut vinyl som inköpts på cd. Det har bland annat resulterat i att jag har ett irriterande hål mellan Give ’em enough rope och Sandinista men VU står kvar i hyllan trots inköpet av Velvetboxen. Jag antar att vissa plattor måste få vara som när man hörde dem första gången och eftersom boxmakarna splittrat upp VU låtarna som bonusspår till orginalplattorna är det här enda sättet (vid sidan av den bärbara) att få höra låtarna i rätt ordning. När jag spelar plattan idag låter den precis lika bra som när den släpptes och förmodligen som när inspelningarna av oförklarlig anledning glömdes bort i något arkiv.

Jag har för mig att Lennart Persson avslutade sin listgenomgång med att konstatera att det egentligen bara handlade om ett skitigt litet band från New York. Jag avslutar med att citera Jonathan Richman Twangy sounds of the cheapest types / Sounds as stark as black and white stripes / Bold and brash, sharp and rude / Like the heats turned off And you're low on food / How in the world were they making that sound? / Velvet Underground.