En förlorad själ (del 1)

Magnus Svensson, som jag känt sedan många fredagar på ett sunkhak på Kungsholmen, där musikfynd beundrats och öl av sämre sort druckits, har bett mig att skriva på Spengo. Efter en särdeles lång startsträcka har jag slutligen blivit klar att göra det.

Det finns händelser i alla människors liv som fungerar som veritabla vattenledare: den första kärleken, Neil Armstrongs månpromenad, något traumatiskt, första gången man blev förälder … ja, ni fattar. Ett av de skeenden som haft störst inverkan på mig är när jag 1982 köpte de fyra samlingsplattorna ”Lost soul”. Vid den tiden bodde jag i ett mindre samhälle, jobbade på fabrik och gjorde av med så gott som hela min lön på skivor och konserter. Många köpte jag på postorder från den smått legendariska skivaffären Musik & Konst i Malmö. Under 90-talet annonserade affären i tidningen Pop ödmjukt med: ”Vi är inte billigast men bäst”. Om affären verkligen var bäst vill jag låta vara osagt, men helt klart är att Musik & Konst inte var billigast.

Få av skivorna jag köpte i början av 80-talet tar i dag plats i mina hyllor, än färre i minnet. Men ”Lost soul” 1-4 kommer jag inte att göra mig av med. Genom de samlingarna öppnades dörren på glänt till den underbara musikskatt som spelades in av och för det svarta Amerika, soulmusiken. Visst hade jag hört Motown, och annan northern soul, som via The Jam och andra neomodsband ansågs poppolitiskt korrekt, men 70-talets soulmusik var fortfarande tabu. Dränkt i fördomar om disco GICK den inte att lyssna på under punken och dess efterdyningar.

Min vildsinta satsning på de dyra – plattorna var ännu inte utgivna i Europa – Epic-samlingarna öppnade öronen. Kväll efter kväll satt jag i lägenheten och spelade de fem spåren per skivsida och bjöds in till en ny, fantastisk musikvärld av phillysoul, sydstatsoul och Detroit efter Motown. Underbar musik från skivor som inte gick att hitta där jag bodde. ”Lost soul” gav mig viljan att leta vidare och höra mer. Mycket mer. En lust som ännu inte har släppt.

Ungefär ett år efter att jag köpt ”Lost soul” insåg CBS i Europa potentialen i plattorna och gav ut dem som dubbel-lp, där varje originalskiva täckte en skivsida. Ungefär som Pyes ”Golden hour”, fast med soulmusik. Tror till och med att den hågade kunde köpa ”Lost soul” för en billig peng på Ginza.

Faktum är att 1994, när den digitala revolutionen blivit mer eller mindre allenarådande, gav Sony ut ”Lost soul” som enkel-cd. Förvisso bara lp 1 och 2, och med en förändring i låtlistan, vilket antagligen berodde på förlorade rättigheter. Uppenbarligen sålde plattan inte tillräckligt för att musikjätten skulle bry sig om att ge ut den resterande halvan. Om lp 3 och 4 någonsin gör digital debut får anses som högst tveksamt.


I dag är samlingar med 70-talssoul varken särskilt ovanliga eller vidare svåråtkomliga, men ”Lost soul” var först. Åtminstone i min värld. Dessutom är ”Lost soul” inte bara samlingar med bra låtar, utan även något så ovanligt som bra samlingsplattor. Rekommenderas varmt, alltså! Borde utan större problem och kostnader gå att hitta i en skivbörs nära dig.

Tre lysande låtar på "Lost soul":

1 Lead me on – Gwen McCrae
Miamisoul där den alldeles otroligt fantastiska sångerskan Gwen McCrae tolkar den store (på mer än ett sätt) Bobby Blands 60-talshit. På två minuter och åtta sekunder får Gwen McCrae sagt allt vad som behöver sägas. De som är observanta och rör sig i rätt kretsar kunde för ett drygt år sen se McCrae på Lydmar Hotel i Stockholm. Tyvärr är jag varken det ena eller det andra – och missade därmed konserten. Ett tillkortakommande jag lär gräma mig över resten av mitt liv.


2 I need it (just as bad as you) – Laura Lee
Jag var en gång tillsammans med en flicka som när vi träffades läste en sommarkurs i ”feminism” på Stockholms universitet. (Gud vet vilken institution som gav kursen. Och varför den gjorde det.) Det var därför min avsikt att sätta ihop ett blandband med feministisk soul åt tösen. Tyvärr lämnade projektet aldrig tankestadiet. En av artisterna som skulle ha varit med är Laura Lee, vars inspelningar för Hot Wax – ett av de bolag som Holland-Dozier-Holland startade efter Motown – är ljuvliga. Min favorit är ”I need it (just as bad as you)”. Feministisk soul av allra bästa märke!


3 You’re a man of words, I’m a woman of action – Betty LaVette
Tveksamt om den hade platsat på en feministisk samling, men ett briljant exempel på Detroit efter Motown från 1975. Sju år efter inspelningen av ”You’re a man of words, I’m a woman of action”, för övrigt samma år som ”Lost soul” gavs ut, spelade Betty LaVette in för självaste Motown. Men då hade bolaget sedan länge lämnat Detroit för solen och värmen vid Stilla havet.