Nick Lowe - People change
Jag har blivit inbjuden att skriva på denna blog av Magnus Svensson, en god vän sen snart 20 år tillbaka. Ämnet är fritt och jag har för ett tag sen halvlovat något om Polly Styrene efter intervjun i senaste/sista numret av SEX. Men jag tänker istället bjuda på vad jag för närvarande finner mest hörvärt. Det blir då också en liten, mycket liten, introduktion av vad jag helst lägger mina öron (och pengar) på.
Vi börjar med Nick Lowe ”People change”, en låt från hans senaste cd "At my age", utgiven i dagarna. Nick åldras med värdighet, i likhet med ex Robert Wyatt och försöker inte hålla på som om han var för evigt 22, till skillnad från t ex medlemmarna i U2 eller de flesta i Rolling Stones.
I stort, den sackar något i slutet, är "At my age" en uppvisning i bra låtar med underbara arrangemang utan att någon gång bli stelt eller styltigt. Det är absolut inte nydanande, ibland påminns man om Sinatras "Watertown" ibland är Johnny Cash närvarande. Låten "People change" är pärlan, den rullar på med en melodi som inte är helt omedelbar, men man vill ändå höra den igen så snart låten är slut. Likheten med t ex några av NRBQs allra bästa låtar är slående. Allt bara finns där och man får känslan av att musiken bara flödat fram under inspelningen. Van Morrison och The Band är andra artister som kan ge mig samma känsla av otvunget sväng.
Nick Lowe har funnits i mitt medvetande länge. Magnus S hade med några tidiga låtar, bl a "Marie Provost", på ett av hans tidigaste blandband i början på 90-talet. Men även om låtarna var bra så föredrog jag då Elvis Costello som var mer förknippad med punken. Medans Costello numera blir allt mer teoretisk i sitt musikskapande, förfinar Nick sitt enkla och känslofyllda uttryck. Jag vet ialla fall vad jag föredrar.
Spengochrille
6 kommentarer:
Väldigt bra låt. Måste köpa skivan snarast.
Varmt välkommen som skribent på Spengo! Jag har längtat efter din medverkan. Extra roligt att du var så rask när du väl hade fått inbjudan till att medverka.
Nick Lowe är en av dem som jag håller allra högst. Jag ser upp till honom. Jag vill ta del av hans livsvisdom. Nicks nya skiva är den enda samtida skiva som jag är sugen på att skaffa. Jag måste också skaffa hans andra senare skivor nu: "The Impossible Bird", "Dig My Mood" och "The Convincer".
Jag är ju plågsamt ointresserad av musik som ges ut nuförtiden. Jag har funderat mycket på varför jag inte vill vara här och nu. Dels är det en ren prioriteringsfråga (och en ekonomisk fråga). Det känns som om alla sitter och småpular i hemmastudios och vid sina datorer. Det föds inget jävlaranamma ur såna ljumma förutsättningar eller nån nerv. Kanske är det därför det inte finns nån magi i vår tids musik?
Herr Lowe figurerade häromdan i Dagens Nyheter i en läsvärd intervju: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=574&a=658977
Helt ok låt. Påminner mig om en hel del om go betweens sista platta. Fast inte riktigt lika bra.
Välkommen hit!
Årets klart bästa platta hittills.
Och I trained her to love me är bästa låten.
Satan vad jag önskar att det vore Nick Lowe jag skall se på fredag och inte Dave Edmunds och Billy Bremner.
Tack alla för uppmuntran. Lyssna på hela plattan där finns låtar som är istort sett lika bra.
Go Betweens är stora 80-tals hjältar och håller än.
Den riktigt stora musiken görs än Magnus, vi har bara skaffat oss ett liv vid sidan av.
Nick på KB Malmö 26/10. Biljetterna släpps idag.
Skicka en kommentar