En förlorad själ (del 1)

Magnus Svensson, som jag känt sedan många fredagar på ett sunkhak på Kungsholmen, där musikfynd beundrats och öl av sämre sort druckits, har bett mig att skriva på Spengo. Efter en särdeles lång startsträcka har jag slutligen blivit klar att göra det.

Det finns händelser i alla människors liv som fungerar som veritabla vattenledare: den första kärleken, Neil Armstrongs månpromenad, något traumatiskt, första gången man blev förälder … ja, ni fattar. Ett av de skeenden som haft störst inverkan på mig är när jag 1982 köpte de fyra samlingsplattorna ”Lost soul”. Vid den tiden bodde jag i ett mindre samhälle, jobbade på fabrik och gjorde av med så gott som hela min lön på skivor och konserter. Många köpte jag på postorder från den smått legendariska skivaffären Musik & Konst i Malmö. Under 90-talet annonserade affären i tidningen Pop ödmjukt med: ”Vi är inte billigast men bäst”. Om affären verkligen var bäst vill jag låta vara osagt, men helt klart är att Musik & Konst inte var billigast.

Få av skivorna jag köpte i början av 80-talet tar i dag plats i mina hyllor, än färre i minnet. Men ”Lost soul” 1-4 kommer jag inte att göra mig av med. Genom de samlingarna öppnades dörren på glänt till den underbara musikskatt som spelades in av och för det svarta Amerika, soulmusiken. Visst hade jag hört Motown, och annan northern soul, som via The Jam och andra neomodsband ansågs poppolitiskt korrekt, men 70-talets soulmusik var fortfarande tabu. Dränkt i fördomar om disco GICK den inte att lyssna på under punken och dess efterdyningar.

Min vildsinta satsning på de dyra – plattorna var ännu inte utgivna i Europa – Epic-samlingarna öppnade öronen. Kväll efter kväll satt jag i lägenheten och spelade de fem spåren per skivsida och bjöds in till en ny, fantastisk musikvärld av phillysoul, sydstatsoul och Detroit efter Motown. Underbar musik från skivor som inte gick att hitta där jag bodde. ”Lost soul” gav mig viljan att leta vidare och höra mer. Mycket mer. En lust som ännu inte har släppt.

Ungefär ett år efter att jag köpt ”Lost soul” insåg CBS i Europa potentialen i plattorna och gav ut dem som dubbel-lp, där varje originalskiva täckte en skivsida. Ungefär som Pyes ”Golden hour”, fast med soulmusik. Tror till och med att den hågade kunde köpa ”Lost soul” för en billig peng på Ginza.

Faktum är att 1994, när den digitala revolutionen blivit mer eller mindre allenarådande, gav Sony ut ”Lost soul” som enkel-cd. Förvisso bara lp 1 och 2, och med en förändring i låtlistan, vilket antagligen berodde på förlorade rättigheter. Uppenbarligen sålde plattan inte tillräckligt för att musikjätten skulle bry sig om att ge ut den resterande halvan. Om lp 3 och 4 någonsin gör digital debut får anses som högst tveksamt.


I dag är samlingar med 70-talssoul varken särskilt ovanliga eller vidare svåråtkomliga, men ”Lost soul” var först. Åtminstone i min värld. Dessutom är ”Lost soul” inte bara samlingar med bra låtar, utan även något så ovanligt som bra samlingsplattor. Rekommenderas varmt, alltså! Borde utan större problem och kostnader gå att hitta i en skivbörs nära dig.

Tre lysande låtar på "Lost soul":

1 Lead me on – Gwen McCrae
Miamisoul där den alldeles otroligt fantastiska sångerskan Gwen McCrae tolkar den store (på mer än ett sätt) Bobby Blands 60-talshit. På två minuter och åtta sekunder får Gwen McCrae sagt allt vad som behöver sägas. De som är observanta och rör sig i rätt kretsar kunde för ett drygt år sen se McCrae på Lydmar Hotel i Stockholm. Tyvärr är jag varken det ena eller det andra – och missade därmed konserten. Ett tillkortakommande jag lär gräma mig över resten av mitt liv.


2 I need it (just as bad as you) – Laura Lee
Jag var en gång tillsammans med en flicka som när vi träffades läste en sommarkurs i ”feminism” på Stockholms universitet. (Gud vet vilken institution som gav kursen. Och varför den gjorde det.) Det var därför min avsikt att sätta ihop ett blandband med feministisk soul åt tösen. Tyvärr lämnade projektet aldrig tankestadiet. En av artisterna som skulle ha varit med är Laura Lee, vars inspelningar för Hot Wax – ett av de bolag som Holland-Dozier-Holland startade efter Motown – är ljuvliga. Min favorit är ”I need it (just as bad as you)”. Feministisk soul av allra bästa märke!


3 You’re a man of words, I’m a woman of action – Betty LaVette
Tveksamt om den hade platsat på en feministisk samling, men ett briljant exempel på Detroit efter Motown från 1975. Sju år efter inspelningen av ”You’re a man of words, I’m a woman of action”, för övrigt samma år som ”Lost soul” gavs ut, spelade Betty LaVette in för självaste Motown. Men då hade bolaget sedan länge lämnat Detroit för solen och värmen vid Stilla havet.

30-somethingpopen och jag

Jag vet inte vad det säger om mig men jag har alltid varit lite svag för en viss typ av engelska artister. De som tidigt i karriären verkade ha allt men som blev som allra bäst, eller åtmintone gick en andra artistvår tillmötes, när de av branschpressen förpassats till lätt passé 30-somethings. Jag tänker på namn som Stephen Duffy, Roddy Frame och i viss mån Lloyd Cole, Terry Hall och, den tack och lov allt bättre mående, Edwyn Collins. Flera av dem fick en viss upprättelse under brittpopvågen på 90-talet och för några av dem går det riktigt bra. Allra roligast tycker jag det är att Duffy får dra in rejält med stålar som låtskrivarpartner till Robbie Williams. En kille som jag alltid räknade till min grupp av 30-somethings har dock mer eller mindre försvunnit. Nick Heyward släppte några utmärkta plattor i mitten på 90-talet som ekade förmodade barn- och ungdomshjältar som Beatles och Jam och som på alla sätt övderglänste det han gjorde som sångare i tidiga Haircut 100 eller under första delen av sin solokarriär. Jag hade den här bloggens skapare Magnus hemma i köket en fredag för några veckor sedan. Tillsammans med en Jonas konsumerade vi ganska rejäla mängder vin och lyssnade på den lilla köksstereon. Det resulterade i en lite annan musikmix än vanligt och utöver bland andra Evert Taube spelade vi ganska mycket Nick Heyward. Eftersom jag hållit dålig koll på Nick de senaste åren googlade jag honom och som alla andra finns han på MySpace. Dels med en egen sida och dels med en om hans historia där det bara för några dagar sedan kom fram att han ska vara med på en återförening av Haircut 100. Han behöver väl pengar kan jag tänka. Själv skulle jag hellre se honom släppa en ny platta eller spela låtarna från 90-talet men vi får väl hoppas att det går bra för honom. I väntan på facit två inspelningar från YouTube. Dels den fantasiska Caravan från 1993 års platta From Monday to Sunday och dels en cover på The Jams Sounds from the street.

Sommartävling

Sudoku på stranden eller sommarkrysset i hängmattan? Gud, så fruktansvärt klyschigt! Varför inte stanna inne med skivsamlingen och göra mitt diagnostiska prov istället? Lägg in dina svar bland kommentarerna till detta inlägg. Om två veckor – den 9 juli – vaskar jag på lösa subjektiva grunder fram en vinnare. Här är frågorna:

1) Fem band eller artister som kör låtarna på svenska och som du högaktar?
2) Fem skivor som du tycker är riktigt pinsamt att erkänna att du har ägt/äger?
3) The Beatles fem sämsta låtar?
4) Fem favoritlåtar som sjungs på något annat språk än engelska eller svenska?
5) Fem album från åttiotalet som du tycker låter minst lika bra i dag?
6) Fem hårdrockslåtar som tilltalar dig?
7) Fem kvinnors sångröster som du håller av?
8) Fem plattor som du anser är överskattade eller (om du är ödmjuk) inte begriper dig på eller ser charmen i?
9) Fem rock- eller poplåtar som du minns att du hörde som litet barn?
10) Fem amerikanska favoritgrupper?
11) Fem brittiska soloartister?
12) Fem plattor du skulle köpa direkt om lyckades hitta dem någonstans till ett rimligt pris? Är det något du är på ständig jakt efter?

Priset är en vinylskiva av nån totalt bortglömd grupp eller artist. Det blir helt enkelt ett fynd från någon av huvudstadens skivbörsar, troligast Mickes Skivor vid Hornstull. Vad det blir för platta är en överraskning även för mig, eftersom jag fixar den först efter att skakat fram vinnaren. Jag utgår från de smakpreferenser som jag kan utröna ur dennes svar.

Såväl vinnarens svar och den hemliga skivan presenteras senare. Då passar jag också på att kungöra mina egna svar.

Ruthann Friedmann - Carry on (Glittering dancer)

Ruthann blev jag intresserad av när jag på en annan musiksite läste att hon skrivit The Associations låt "Windy", en nr 1 hit för bandet 67. Bandet var ett av många lite ojämna softa popband som frodades på USAs västkust på 60-talet. Hon kom i kontakt med bandet via Van Dyke Parks en av de stora softpopproducenterna. Van Dyke Parks jobbade bla med Brian Wilson, men spelade också Hammond på Byrds LP "5th Dimension", se vad man lär sig när man bloggar.


För mig är egentligen deras största stund "Never my love" från 67. En låt som, enligt mig, kubbas om epitetet världens bästa låt. Men den kan vi kanske återkomma till, den är värd ett eget inlägg.

Men nu är det ju inte låten "Windy" det skulle handla om, även om jag tycker ni skall ge även Ruthanns version en chans.




Utan det är ju följande låt som jag bara var tvungen att förmedla vidare.




Den ligger som ett extra spår på CD återutgivningen av albumet "Constant companion". Ett ojämt och ofokuserat album som enligt mig lider av stor låtbrist. Jag får väl nämna att "Windy" inte är med på plattan. Och låten upptäcktes inte av mig förrän datorn spottade fram den när jag körde itunes, mitt emellan 2 st soullåtar stack den ut. Den känns som en systerlåt till "Along comes mary", med sina dova trummor och ganska djupa blås. Men till skillnad från "Along comes Mary" så har den en precis lika bra vers som refräng. Finns det en genre som heter softjazzrock, så sorterar vi in låten där.

Pop on.

7 sorters regn

Jag önskar er alla en trevlig midsommar med ett uppfriskande dopp tillsammans med en av 1900-talets största - allas vår Ann-Margret - i den absoluta toppunkten ur rockoperan 'Tommy'.
Ett vackrare, känslosammare och mer inlevelsefullt drama har nog aldrig utspelat sig framför en kameralins. Sekunderna där Ann-Margret rider på den kladdiga "jätte-kudd-korv-tampongen" är förmodligen en av filmhistoriens mest märkligt sensuella och aptitretande ögonblick.

Trevlig midsommar kära spengoiter!

/Sebastian

Men vem är den lille rödhårige?

Brinsley Schwarz kör "Surrender To The Rhythm" på The Old Grey Whistle Test (BBC 2) år 1973


Jag fortsätter helt sonika att pumpa ut pubrock till alla er som törstar efter mer. I dessa dagar när den silverhårige Nick Lowe är aktuell med sitt hyllade album "At My Age", känns det extra roligt att visa honom som ung valp i Brinsley Schwarz. I vissa lägen kommer jag troligen att förbli tonåring rent mentalt, det gäller till exempel att jag fortfarande tycker det är coolt när sångaren lite nonchalant har ett tuggummi i munnen. Detta lilla Toy väger upp Nick Lowes förbryllande frisyr, som snarast minner om killarna på teknisk linje under gymnasietiden i Simrishamn i slutet av 80-talet.

Men vem är den lille rödhårige på bas då? (Va, det är väl Nick Lowe som är basist? Den uppmärksamme nörden noterar givetvis att medlemmarna i Brinsley Schwarz har bytt instrument med varandra under TV-framträdandet. Och eftersom man körde live i det klassiska musikprogrammet The Old Grey Whistle Test imponerar ju bandet stort!)

Den rödskäggige keruben i Tv-framträdandet heter Ian Gomm var egentligen gitarrist och fortsatte solo efter upplösningen av Brinsley Schwarz. Han fick faktiskt på egen hand en större hit än vad Nick Lowe någonsin fick. År 1979 klättrade "Hold On" upp ändå till tolfte plats borta i USA. Ian Gomms musik är snällare och mer slätstruken än säg Nick Lowe och de andra new wave-hjältarna. Den befinner sig ofta i den syrefattiga miljön mellan pop och rock. Jag kan inte med bästa vilja påstå att Ian Gomms plattor (som man överallt hittar på vinyl för en tia) är särskilt bra, men jag behåller dem ändå för att jag på nåt sätt känner sympati för honom.

Med mätarna på rött

Det var några dagar sedan. Precis när jag närmade mig rulltrappan som skulle ta mig upp från perrongen på Sundbybergs tunnelbanestation slumpade den bärbara fram en minnestripp. Velvet Underground och Stephanie Says. Det var Uppsala och mitten av 80-talet. Via Bowie, Iggy och BK-Records stora satsning på midpriceskivor, 39 kronor styck eller tre lite billigare, hade jag hittat fram till Velvet Underground och Lou Reed. John Cales soloplattor väntade fortfarande runt hörnet. Det fanns två stora svenska poptidningar på den tiden. Schlager i Stockholm och Ritz i Göteborg. Ganska snart skulle de slås samman till först Schlitz och sen Slitz för att så småningom sjunka ned i ett djupt träsk av förlegad grabbighet.

Lennart Persson hade en personlig tio-i-topp sida i Ritz. Det var väl mest hans vanliga blandning av borttappad soul, country och rock om jag minns rätt. I ett nummer ägnade han sig helt åt en skiva. VU. Det var plattan som skulle ha blivit Velvets tredje eller fjärde men som aldrig gavs ut. Plattan vars låtar Lou Reed återvänt till under sin solokarriär. Här fanns bland annat förlagan till den Caroline Says som jag älskade på Berlin. Stephanie Says. Det blev en låt jag måste höra.

Eftersom det här var innan musikhistorien låg några knapptryckningar bort blev det en jakt i Uppsalas skivaffärer. Av alla ställen hittade jag den på Meiers. Skivaffären i St: Per som mest var känd för att vara dyr och låta klassisk musik gå före populär.



Det räckte med att se skivan för att veta att den var fantastisk. VU-mätaren på framsidan som slog över på rött. Det coola bandfotot på baksidan där Sterling Morrison tittar bort från fotografen (samma bild som jag i flera år hade som affisch i min första lägenhet – precis ovanför dörröppningen mellan hallen och rummet). Den hade till och med ett infoblad med massor av bitar till rockhistoriepusslet jag försökte lägga.

Ändå var det ingenting mot att komma hem och lägga skivan på skivtallriken. Först urladdningen i I can’t stand it och sen den otroligt vackra Stephanie Says med sitt avslutande mantra om hur kallt det är i Alaska. She’s my best friend, Lisa Says, Ocean, Foggy Notion och sen Velvets kanske mest avspänt svängande bagatell Temptation inside your heart. En låt som tilläts innehålla uppmaningar om att stänga dörren, en låt som namedroppar Martha and the Vandellas, en låt som talar om att elektricitet kommer från andra planeter och en låt om att frestelsen bor i hjärtat. Många, många år senare skulle jag höra Jonathan Richman sammanfatta mina känslor inför det här bandet i låten Velvet Underground. Då och där, mitt i tonåren, var det här det absolut coolaste jag hade hört. One of these day’s, Andy’s chest och så avslutningen I’m sticking with you där världens bästa trummis Maureen Tucker sjunger med sin oefterhärmliga röst.

I några omgångar har jag fått för mig att det är ok att rensa ut vinyl som inköpts på cd. Det har bland annat resulterat i att jag har ett irriterande hål mellan Give ’em enough rope och Sandinista men VU står kvar i hyllan trots inköpet av Velvetboxen. Jag antar att vissa plattor måste få vara som när man hörde dem första gången och eftersom boxmakarna splittrat upp VU låtarna som bonusspår till orginalplattorna är det här enda sättet (vid sidan av den bärbara) att få höra låtarna i rätt ordning. När jag spelar plattan idag låter den precis lika bra som när den släpptes och förmodligen som när inspelningarna av oförklarlig anledning glömdes bort i något arkiv.

Jag har för mig att Lennart Persson avslutade sin listgenomgång med att konstatera att det egentligen bara handlade om ett skitigt litet band från New York. Jag avslutar med att citera Jonathan Richman Twangy sounds of the cheapest types / Sounds as stark as black and white stripes / Bold and brash, sharp and rude / Like the heats turned off And you're low on food / How in the world were they making that sound? / Velvet Underground.

Skivdoktorn: B-sides konspirationen, del 1

Skivdoktorn har åter kravlat sig ut ur shellack grottan efter åratals kontemplerande över mysteriet med varför hans älskade 10” format aldrig slog igenom. Minde det för mycket om svunna tider, om stenkakan? Varför 7”, som är alldeles för lite för de flesta, och 12”, som är alldeles för mycket för nästan alla? För att nu inte tala om de där oändliga små silverdiskarna – tar de någonsin slut? De helgjutna LP-skivorna är ytterst få men finns det någon som gjort en helgjuten 75 minuters CD? Finns där någon som överhuvudtaget orkat lyssna till slutet? Nej, skivdoktorn har kommit till insikt om att svaret på 10” förlorade kamp är lika obesvarbar som den om varför dammsugaren är godast i mitten.

För att bryta sitt vegeterande tillstånd har doktorn istället vänt sin penetrerande hjärna mot en av vår tids mest brännande frågor: den om populärmusikens sekulära b-sides konspiration. Denna sammansvärjning av sjaviga musiker med huvuden fyllda av skrän och stök. Musiker som vid ett första påseende inte tycks ha några beröringspunkter men i själva verket konspirerat ihop en alternativ historik över populärmusikens dolda kopplingar. Och var döljs en dold historia bäst om inte på den idag bortglömda b-sidan på en 7”. Skivdoktorn erkänner skamset att han tillhör mängden som sällan spelar en singel nu för tiden, av ren slöhet, än mindre orkar han vända på dem längre. Men skam den som ger sig. Nu har de snurrat och kopplingarna uppenbarat sig i en hallucinogen dröm hos den gode doktorn.

Spinkiga musiker i svart och med fuzzpedal finns det gott om men få ha varit så konsekventa som bröderna Reid. Deras första album, ”Psychocandy”, låter än idag som det mästerverk doktorn tyckte sig höra när det först dök upp: en törnekrona i pressad vinyl. Men vad höll de egentligen på med på de tre första singlarnas b-sidor? Det tog många år för skivdoktorn att upptäcka den linjära kopplingen mellan Beatles och Jesus and Mary Chains b-sidor. Pusselbiten som saknades för att allt skulle falla på plats var naturligtvis Public Image Ltd. Först då blev kopplingen synlig.

B-sidan på JMCs andra singel, ”Suck”, var ett långsamt omelodiöst malande med raderna:
I´ve seen it all
It´s all I´ve seen
I´ve seen it suck
Den tredje singelns b-sida var nästan ett återupprepning av den andra men denna gång med raderna:
I took a walk to the beach
I see you stand there
Just out of reach

Som i alla konspirationer var naturligtvis meningen dold och texterna belystes endast om man i likhet med skivdoktorn kände till att den andra b-sidan egentligen skulle ha varit betitlad “Jesus Suck”. I en storm minnandes om Sex Pistols glansdagar vägrade tryckeriet att trycka detta epitet varför titeln ändrades till ”Suck”. Så bröderna Reid tyckte religion sög men vem uppenbarar, precis utom räckhåll, på stranden? En ängel! Så nära men ändå så långt borta. Uppenbarligen ett klart schizofrent förhållande till religion enligt doktorn. Och varför detta omelodiösa malande? Helt klart fanns här föregångare. Två andra b-sidor poppade genast upp i skivdoktorns överhettade hjärna.

Den fjortonde januari 1978 brändes de sista resterna av Sex Pistols upp i ett svavelosande ragnarök på Winterlands scen i hippiehögborgen San Francisco. Mannen vid mikrofonen var minst sagt desillusionerad. För inte så länge sedan hade han skrivit en av de bästa katolska blues låtarna någonsin, ”Bodies”, men nu fanns där inget kvar längre mer än en freakshow för medias aldrig stillande hunger. Som en fågel Fenix skulle han dock resa sig igen och göra de två album som mer eller mindre kom att definiera postpunken; ”First Issue” och ”Metal Box”. Som än idag, i likhet med ”Psychocandy”, låter fantastiskt bra.

I oktober 1978 reste sig Lydon med PiLs första singel ”Public Image”. En stenhård uppgörelse med populärmusikens påklistrade idolpoträttering och Pistols manager Malcolm McLaren. Men det är på b-sidan vi hittar kopplingen till JCM. Om det är någon b-sidan bröderna Reid spelat flitigt när de var småpågar så var det ”Cowboy Song”. Ett sanslöst musikaliskt malande utan melodi, meningslösa bakgrundsskrik och Lydons ohörbara mumlande. Sången börjar med att Lydon säger ”we can´t hear the backing track”, en meningslös notering i detta sammanhang.

Trummisen Jim Walker, en av de första offren i Pils ständiga medlemsbyten, skulle många år senare avslöja sanningen bakom ”Cowboy Song”. Tydligen hade John skrivit en irländsk ballad betitlad ”Cowboy Song” medan Jim hade en låt som försökte vara en rip off på temat till Bonanza. Som i alla goda konspirationer är ingendera av detta hörbart i slutprodukten. Uppenbarligen ligger Johns inställning till religion, precis som hos bröderna Reid, och simmar under ytan på ”Cowboy Song”. Men musikaliskt är den inget tema till någon prärieserie utan mer en kakafoni av oväsen, som hos bröderna Reid, men i likhet med dem finns här en attityd av rebelliskt fuck you och sätt inte in mig en fålla. En attityd vars klaraste föregångare återfinns på en b-sida av Beatles.

B-sidan på ”Hey Jude” var Beatles första uttalade politiska sång, som de trendkännare de var kom den ut sommaren 1968. ”Revolution” var en av de, om inte den, råaste låt de skulle komma att spela in, med en gitarr som låter som om Link Wrays bastardiserade kusin slagit an ackorden. Som i alla bra rock n roll låtar fick den genast kritik av musikpressens förstå sig påare. Mycket för den sista raden i versen:
We all wanna change the world
But when you talk about destruction
Dont you know that you can count me out
Att arbetargrabbar som Beatles inte ville vara med i en våldsam revolution gillades inte. Herregud! De var ju till och med intelligenta nog att se igenom tidens tomma revolutionstjafs! Sånt håller inte i den trendkänsliga musikpressen. Så Beatles fegade till det och spelade in låten i en ny myspop version för ”White Album”, utan den stökiga gitarren och där texten ändrades till:
Dont you know that you can count me in

Och pålagd shoo-bi-doo-ah kör förstås. Men det är i Revolutions larmande gitarr och universella anspråk på mening som den dolda kopplingen går över Pil till JMC. Dessutom skulle JMC bli lite av experter på vad Beatles gör i ”Revolution”. En utmärkt poplåt begravd under larmande gitarrer. Som i alla konspirationer gör inte heller JMC en omedelbar koppling. Nej, istället döljer de den genom att på sin första singels b-sida göra en cover på en annan 60-tals ikon, Syd Barrets ”Vegetable Man”. Som i bröderna Reids sovrum blir en stökig rocklåt a la ”Revolution”. Tid-religion-meningsfullhet-larm axeln uppenbaras och i skivdoktorns febriga hjärnsynapser klickar den samman som ett tåg på räls. Som i alla konspirationer vid ett första påseende dold men skrapar man på sårskorpan börjar den blöda.

Jodå, det kommer en del 2 för er tvivlare.

Nick Lowe - People change

Jag har blivit inbjuden att skriva på denna blog av Magnus Svensson, en god vän sen snart 20 år tillbaka. Ämnet är fritt och jag har för ett tag sen halvlovat något om Polly Styrene efter intervjun i senaste/sista numret av SEX. Men jag tänker istället bjuda på vad jag för närvarande finner mest hörvärt. Det blir då också en liten, mycket liten, introduktion av vad jag helst lägger mina öron (och pengar) på.

Vi börjar med Nick Lowe ”People change”, en låt från hans senaste cd "At my age", utgiven i dagarna. Nick åldras med värdighet, i likhet med ex Robert Wyatt och försöker inte hålla på som om han var för evigt 22, till skillnad från t ex medlemmarna i U2 eller de flesta i Rolling Stones.

I stort, den sackar något i slutet, är "At my age" en uppvisning i bra låtar med underbara arrangemang utan att någon gång bli stelt eller styltigt. Det är absolut inte nydanande, ibland påminns man om Sinatras "Watertown" ibland är Johnny Cash närvarande. Låten "People change" är pärlan, den rullar på med en melodi som inte är helt omedelbar, men man vill ändå höra den igen så snart låten är slut. Likheten med t ex några av NRBQs allra bästa låtar är slående. Allt bara finns där och man får känslan av att musiken bara flödat fram under inspelningen. Van Morrison och The Band är andra artister som kan ge mig samma känsla av otvunget sväng.

Nick Lowe har funnits i mitt medvetande länge. Magnus S hade med några tidiga låtar, bl a "Marie Provost", på ett av hans tidigaste blandband i början på 90-talet. Men även om låtarna var bra så föredrog jag då Elvis Costello som var mer förknippad med punken. Medans Costello numera blir allt mer teoretisk i sitt musikskapande, förfinar Nick sitt enkla och känslofyllda uttryck. Jag vet ialla fall vad jag föredrar.



Spengochrille

Musik som var skum år 1982

The Church kör "Unguarded Moment" live i programmet Casablanca (Sveriges Television) 1982.

Jag blev som elvaåring ganska provocerad av detta. Det är ganska svårt att förstå idag, tjugofem år senare.

För sin tid var nog musiksatsningen Casablanca ett relativt schysst program, som både visade väldigt populär musik och samtidigt också sånt med kultstatus. Programmet gästades av det australiensiska bandet The Church, som för första gången turnerade i Europa hösten 1982.

Jag förstod ingenting och rös över hur mysko de var. Bandet stod nästan helt stilla. Ingen koreografi. Killarna gungade knappt ens en gång i takt till musiken. Sedan var de i princip uttryckslösa i ansiktena. Jag fick inget grepp om melodin heller. Detta var inte en självhäftande slagdänga i grällt lysande neon, som jag var van vid. Texten begrep jag överhuvudtaget inte alls (jag var bara en elvaårig pojke som börjat med ord som "cat" och "dog" två år tidigare i småskolan).

Jag upplevde att den sparsamma scenografin med antydda kyrkofönster var jättekonstig. Hur kunde ett popband kalla sig för Kyrkan? Detta var några år innan The Housemartins på ett oemotståndligt sätt mjukade upp relationerna mellan pop och kristendom i videon till "Caravan Of Love".

The Church var mitt allra första möte med musik som inte huvudsakligen var avsedd att underhålla eller att härja högt upp i hitlistorna.

Anledningen till att jag reagerade så negativt var kanske att jag präglades av min uppväxt i en by på landsbygden, bland främst småföretagare (mina föräldrar hade en taxifirma), bara två generationer från det gamla bondesamhället. Man skydde allt som var pretentiöst eller svårbegripligt. Det som gällde var underhållning, som alla generationer kunde gilla (exempelvis Nygammalt med Bosse Larsson). Jag kan än idag känna en allergi mot det pretentiösa, samtidigt som jag dras till det – klassresenärens eviga ambivalens.

I det minnesvärda Casablanca njöt jag istället av hitsen för ögonblicket: Madness "Our House" och ABC:s "The Look Of Love". Det skulle dröja sju-åtta år till jag själv började digga den typen av kultband som The Church representerade. Men jag köpte inte nån skiva med just The Church. Det blev aldrig "mitt" band.

Oh I can't let go

Nej, jag kan inte släppa Kim Wilde.

Och hur skulle det vara möjligt. Där stod hon plötsligt innanför sitt flickrumsfönster och kikade ut mellan persiennerna på staden som låg där ute medan hon med flackande, lätt osäker blick och nästan nygråten röst sjunger ut sin förtvivlan och längtan till rytmen av ett sugande futuristiskt synthbeat.

"Looking out a dirty old window
Down below the cars in the
City go rushing by
I sit here alone
And I wonder why"

Som, alla kids. Tonårsångest och livsglädje.
Fan, hon längtade ut till livet, partyt, de spännande killarna med skinnjackor och ebenholtzfärgat hår. Men vågar man?

Men redan en bit in i "Kids In America" har hon tuffat till sig. Livet rufsade till henne fort. Hon hänger runt med grabbarna och dansar natten lång.
Men är allt en dröm? Händer allt i hennes huvud?

Men så kommer refrängen : "We're the kids in America - We're the kids in America"
Ja! Amerika! Lika kryptiskt geografisk som refrängen till The Sounds' "Living In America" lika självklar är den i sitt lockrop till en ung generation. Kim Wilde vill ut! Det är knappast till Tomelilla, Malmö eller ens ett smogfyllt London. Amerika!

Men, nej hon sätter sig ner igen tvekande. På sängkanten lutar hon sig fram mot nattduksbordet, sträcker ut sin hand för att dra ut nedersta hyllan som är fylld av veckotidningar, NME, ett par cerisefärgade diadem och tre hårspraysburkar. Hon lyfter på tidningshögen och drar fram sin dagbok. Som så många gånger förr. För tre veckor sen träffande hon en kille på diskot som hon fick gå på med sin bästa kompis om de lovade att vara hemma innan ett.
Det var första gången hon såg honom i något annat än skoluniformen. Han var så snygg. Svarta jeans; svart skjorta med metallknappar formade som stjärnor; på skjortryggen ett skitnyggt tryck med en kille som slog sönder en gitarr. De dansade. Men hon var så nervös. De rökte tillsammans vid garderoberna innan hon skulle gå. Hon hade inte rökt förut. Men det visade hon inte. Han gav henne en cigg och gav henne eld. Hon tog några bloss, men cigaretten blev hal av all läppglans och hennes darrande fingrar. Hon tappade den. Han log och sträckte sig för att ta upp den. Hans hår nuddade hennes västra knä. Hennes kinder blev röda.

---

Hemligheten med Kim Wilde i början av åttiotalet var väl just att det inte fanns någon hemlighet. Eller rättare sagt, ungdomen är fylld av hemligheter och Kim personifierade för många den där vanliga unga tjejen. Tjejerna gillade henne för att de kände igen sig i henne. Killarna gillade henne därför att om de hade tur kunde de hamna efter henne i kön till skolmatsalen eller stöta på henne på nästa helgdisko. Kanske skulle de få möjlighet att bjuda henne på en Gul Blend och en Stimorol i utbyte mot en tryckare.

Hon var inte sofistikerad eller egocentrisk som Debbie Harry. Hon var alls inte lika utmanande som Madonna.
Hon kunde inte dansa något vidare. Hon bara stod där och vickade på axlarna från sida till sida med ett ständigt brytt uttryck i ögonbrynen och ett annars ganska uttryckslöst ansikte. Visst, hon var snygg. Men hon var ju egentligen bara tjejen i huset brevid som stod och mimade framför spegeln. Hon var som andra. Fast ändå inte riktigt.
Musikaliskt sett var hennes två första plattor ett under i konsten att tillfredställa alla och ändå göra något som lät nytt och spännande. New Wave korsades med Disco och den Ska-revival som rådde vid den tiden med några utsökta och väl genomtänkta stänk av punk och synthpop. Ja, här fanns nått för nästan alla. Men det som lyser igenom allra mest är hitpotentialen på nästan var och varannan låt och det uppiskade tempot på de snabbare låtarna samt Kims genomträngande, aningen nasala och ljusa sångröst.
Tidiga Kim Wilde är för mig 80-talet. Med "Chequered Love" eller "View From A Bridge" i högtalarna förflyttas jag snabbt till Takano- och stålkammarnas förlovade land. Men jag hör också två av 80-talets bästa poplåtar. Låtar jag fortfarande kan sätta på och få lust att bara springa ut i natten för att leta upp ett disko. Låtar som får mig att sluta dra halsbloss. Jag blåser moln efter moln av bara rök. Fan va hivigt.

Oh I can't let go, Kim ...

/Sebastian, Wilde boy