Skivhyllan: Blue - Sitting on the Sofa (1994)

Först kände jag mig lite matt när jag såg att Chrille hade valt 1994 som år för sin näst näst senaste skivhyllanpost och därmed också för den här. 1994 vad gjorde jag då, vad lyssnade jag på? Det var väl the third summer of indie eller? Någonstans långt efter Smiths och Stone Roses men ändå ganska nära. Shed Seven var ett namn som blixtrade förbi i hjärnan trots att jag nog inte gav deras debutsingel så många varv och det nog var senare ändå. Kanske berodde det på att jag i någon musiktidning såg att de helt obegripligt turnerar Storbritannien nu med någon samlingsplatta. 1994. Jag stod extra på en skivbörs, vikarierade som fritidsledare och spelade skivor på Kalmar Nation på helgerna. Förmodligen försökte jag ta lite universitetspoäng också.

Kanske hette popkvällarna på Kalmar fortfarande Kennelklubben, kanske hade vi gått vidare. Jag tror att jag festade lite för hårt eller var det somrarna efter? Jag vet att jag såg fler band än vad en normal människa gör under en livstid mellan 1992 och 1996 men jag kan inte hålla isär åren riktigt. 1994. Jag kollar i skivhyllan och där står Oasis debut ospelad. Jag sålde min cd när jag köpt den som dubbelvinyl. Tyckte att jag hört den många gånger nog och att singlarna egentligen kunde räcka men att den var så fin med sitt utvik. De gjorde en smått legendarisk spelning på Hultsfred det året. Så mycket minns jag. Framme vid kravallstaketet delades det ut gratis öronproppar. De behövdes. Volymen var vansinnigt hög. Liam hade armarna på ryggen och stämningen inne i det stora tältet precis vid ingången till festivalområdet var uppskruvad till max eller mer. Jag hittade just en bootleg i cd-hyllan och ser att det var 17 augusti. Rundgången skär som en tandläkarborr i bakgrunden i inledande Columbia. Jag har ett vagt minne av att jag såg de lätthåriga recensenterna Stefan Malmqvist (SvD) och Peter Lindholm (UNT) smyga ut eller åtminstone bakåt efter några låtar. Oasis avslutade med beatlescovern I am a Walrus.1994. Förmodligen var det deras år men det var också året då Odd Numbers fick full pott av Torbjörn Thorsén för sin The Jam-impregnerade debut Retrofitted For Today i Sound Affects (hur är det möjligt att det inte finns någon Wikipedia-post om en av de viktigaste svenska musiktidningarna någonsin?). Jag spelade den väldigt mycket under några korta veckor.

Jag bläddrar i tidningen Pops sammanställning av popåret 1994 och ser att jag, om inte minnet sviker mig, äger eller har ägt minst 16 av 30 skivor på deras topplista. Morrissey släppte tydligen Vauxhall and I, det känns inte så länge sen. Stone Roses följde äntligen upp debuten men med undantag för Ten Storey Love Song var The Second Coming en besvikelse. Blurs Parklife (både i original och Pet Shop Boys-remix) var en brottarhit på dansgolvet liksom Primal Screams egna Rocks off och Chemical Brothers (som då fortfarande hette Dust Brothers) remix på deras Jailbird. Har för mig att Scream också var på Hultsfred men att jag var tvungen att gå och krascha i sängen efter öppningen med just de två låtarna och den äldre Movin on up. Fast det kan lika gärna ha varit året efter.

Ensamma nätter och tomma söndagar spelade jag förmodligen Velvet Crushs finaste stunder från plattan Teenage Symphonies to God och Ulf Lundells Xavante (frasen "Jag har ett hål i bröstet/som aldrig blir fyllt/som ständigt gapar efter mera" kändes väldigt relevant då men jag tror att både jag och Uffe i någon mån lämnat det bakom oss nu, medan raderna från den avslutande Gruva fortfarande ringer ut över ett blågult wasteland dit åttiotalet aldrig kom, där de som inte var med på festen fortfarande betalar notan – för att mer än lite grann låna från Per Bjurmans utmärkta recension i Pop).

Andra artister som släppte skivor det året som jag ser i skivhyllan är till exempel Hardy Nilsson, Terry Hall, Kajsa Grytt och The Figgs men det var Kirsty MacColl jag skulle skriva om eftersom det finns en risk att ni missade Titanic Days både då och när den återutgavs härom året. Men sen blev det inte så. Jag kom inte längre än hit med den tanken. Jag drömde nämligen en konstig dröm. Jag försökte hämta mat i en matsal men kom inte fram till plåtfaten eftersom det var ett dansgolv ivägen. Det hjälpte inte hur jag än försökte tränga mig. Låten som alla i drömmen dansade som tossiga till var Hearts med örebrobandet Blue. På morgonen när drömmen var på väg att glida undan kollade jag och jodå skivan Sitting on the sofa kom 1994. Så det blir en tredje rak svensk platta i min skivhyllanserie trots att jag redan tidigt diskvalificerat Lundells Xavante just för att undvika det. Så kan det gå.



Blue var verkligen inget stort band. Inte ens bland svenska indieband. Inte ens bland svenska indieband på skivbolaget A Westside Fabrication. Faktum är att det ganska ofta talades om att de var Westsides sämst säljande band någonsin. Men Blue var mitt band. Det var så tydligt att vi kom från samma låtar och ville samma sak. Innan Sitting on the Sofa hade de gjort en del mesigare indiepop men nu ville de vara ett modband. De ville vara The Jam på In the City fast med blås och vetskap om att 15 år och lite till hade gått.



Klart att en svensk indiescen som bara två år tidigare vägrat att dansa till Going Underground inte var redo att helt omfamna det. Ändå blev Hearts en dansgolvshit på Kalmar Nation i Uppsala. Jag spelade den helg efter helg och golvet kunde inte stå emot. Blue spelade också live på Kalmar en gång. Det var en vanlig veckodag tror jag, bord och stolar framför scenen och ganska dåligt med publik. Jag intervjuade bandet för Pop-Saras fanzine Fozzie efter en annan spelning på Lindgården i Stockholm. Den var bättre men det var ganska glest med folk då med och modsen i publiken verkade mer intresserade av sina kavajärmar än bandet på scenen. Detta trots att plattan och soundet var som skräddarsytt för dem.

Jag sprang ganska ofta på bandets sångare Micke Nordgren på klubbar i Stockholm när jag flyttat dit 1996. Blue var nedlagt men han hade ett nytt band som hette Uptight! De varade bara ett kort tag men jag fick en trespårsdemo utan låttitlar på Lollipop ett år som jag vårdar ömt. Jag såg dem även inviga en liten del av kulturhuvudstadsåret i Kulturhusets nedre regioner. De var blåsförstärkta och skitbra men mer blev det inte. Om Blue var Mickes The Jam var Uptight! hans The Style Council så nästa steg var förstås renodlad dansmusik. Först med Slippery People och som klubbarrangör och sedan med hur många alias som helst även om jag tror att D’Malicious var det kändaste.

Jag försökte lite snabbt spåra honom via nätet inför den här texten men han verkar uppslukad. Hemsidor gapar tomma. Någonstans hoppas jag att det innebär att han förbereder nästa fas som ju borde innebära en akustisk platta i Paul Wellers efterföljd men det vet jag inget om. Så länge går det faktiskt fortfarande bra att lyssna på Sitting on the Sofa. Den har åldrats med både viss värdighet och bibehållen energi även om den nog tillhör den mer bortglöda delen av åren när Swindie var ett begrepp och band kunde hoppas på en karriär i Japan. Det är snärtigt blås, hackande gitarrer, studsande basgångar och en brinnande iver att missionera om musikens kraft och dansens innebonde glädje för nästan hela slanten. En slant som nog inte är mer än en löjligt billig tia om du hittar skivan i en begagnatback.

"The Beat makes me feel better about myself, makes me feel precious …just for once"

Kolla aldrig ett bra artikelslut, då kanske det spricker. Jag letade vidare på nätet. Micke finns fortfarande. Nu under namnet Tiger Stripes. Den som vill provlyssna kan gå in på hans MySpace. Det handlar nog fortfarande om att fångas av musiken och dansa hela natten även om det inte riktigt är min musik eller dans. Men det är mer än ok. I sådana här sammanhang handlar det om Keep on burning.

-----------
Uppdatering. Nu länkar lyssnalänken till en bättre sida.

Skivhyllan 1971 Denny Doherty - Watcha gonna do?

Under rubriken skivhyllan kommer jag framöver att lägga in texter om skivor som står i min skivhylla. Det kommer att vara en skiva vardera från året 1956 till i år. Jag kommer att föra fram mina personliga favoriter, sånt jag upplever är underskattat eller bortglömt. Om möjligt kommer jag att undvika skriva om skivor och artister som redan upptagit för mycket plats i tidningars och websiters outröttliga försök att skriva rockhistorien en gång för alla. Alltså även om jag älskar Pet Sounds, White light/White heat och Stand, så får de stå åt sidan.

Först ut är en soloplatta av en av tidigare The Mamas & Papas-medlem. Denny var kanske den mest välsjungande i denna vokalgrupp, ok i hård konkurrens med Mama Cass, men också den minst kända. Han står endast med som medkompositör på en låt på deras skivor, Got a feelin´ som också är med på denna platta. Denna låt som man utan att tveka kan använda som referens om man vill beskriva hur soft rock eller sunshine pop låter. Tyvärr gick Denny bort tidigt i år.

Plattan är ganska varierad förutom några lite softare låtar liknande den ovan beskrivna så finns det på A-sidan också några låtar som väl närmast kan beskrivas som countrypop, inga mästerverk och lite profillösa men klart lyssningsvärda. Han gör också ett Beatles covermedley med Here comes the sun och The two of us. Here comes the sun tillför inget nytt men The two of us är kul att höra. Den är av mig ganska förbisedd då den ligger på Let it be, som av mig rankas som den svagaste Beatles-plattan.

Mina två favoritlåtar är Neighbors, och The drummer´s song. Neighbors är en countrydoftande låt med en melodi som gungar fram i maklig takt. Härliga körer ger en familjär stämning, som förstärks av bilden på insidan av konvolutet med 22 personer och en fårhund, tankarna går till Ronnie Lanes 70-talsplattor. Och på konvolutets framsida ligger Denny och myser i ett rostigt badkar på stäppen någonstans. Kan bara komma på ett omslag till med personer i badkar och det är The Who sell out från 67, där Roger Daltrey ligger i några liter vita bönor.

The drummer´s song är bara den en anledning till att skaffa plattan. Jag älskar dragspelet som utan att bli för kaxigt ändå ger en extra dimension till den genialiskt enkla låten. Mina tankar går till en av mina nutida favoriter King Creosote som gärna använder sig av detta instrument utan att lämna popfacket.

The drummer´s song

Som helhet så når inte Watcha gonna do upp till John Phillips solodebut, men för de som är intresserade av 60-talets mjukare sida eller 70-talets singer/songwriter-scen så rekommenderar jag den varmt.

Skivhyllan: Camper Van Beethoven - Our Beloved Revolutionary Sweetheart (1988)

I serien Skivhyllan kommer jag skriva om två plattor från året 1988. Jag tänker välja ett album som betydde mycket för mig då i slutet av 80-talet. Men först plockar jag fram en skiva som jag fortfarande har stor behållning av rent musikaliskt.

Väldigt lite pop- och rockmusik från slutet av 80-talet låter bra idag (det skulle väl vara Pixies, Sonic Youth och kanske Dinosaur Jr som duger för mig). Jag tycker att musiken från de åren, 1987-90, oftast är blankt och uddlöst producerad.

Men ett band som fortfarande känns fräscht är Camper Van Beethoven. Men de var å andra sidan inte i takt med sin tid, antingen långt före eller långt efter den. I Camper Van Beethovens musik blandades östeuropeisk folkmusik, country, hårdrock, fusion, reggae, ska, punk, folkrock och psykedelia - ofta i en och samma låt. På pappret låter denna musikaliska brygd vidrig. Men Camper Van Beethoven fick faktiskt det att funka. Avgörande var att låtarna var starka, minnesvärda och i grunden ganska enkla. Trots den halsbrytande genreöverskridande mixen lät det alltid omisskännligt Camper. En annan anledning till varför det fortfarande är kul att lyssna på dem är att de inte har har varit stilbildande. Få eller inga efterföljare har vattnat ur deras musik, som helt enkelt är svår att fånga och imitera.

Musiken och de surrealistiska låttexterna till trots var Camper Van Beethoven inte förlorade i vimsighet och pajaskonster. Jag tycker att de alltid känns jordnära. Kanske var det sångaren David Lowery som höll ihop det med sin robusta, lite gapiga och småtuffa röst.

I rask takt släppte den kaliforniska gruppen först tre späckade egenproducerade plattor med lo-fi-sound på independentbolag i mitten 80-talet. Skivorna var fulla av vilda idéer, ansatser och en hel del bra låtar. Gruppens popularitet växte på den alternativa scenen och den amerikanska collegeradion och storbolaget Virgin skrev kontrakt med dem. Det var dags för en stor studio i Los Angeles med producenten Dennis Herring.


Eye Of Fatima pt 1

Utan att förlora sin särart klarade Camper den övergången och en ganska slick produktion på Our Beloved Revolutionary Sweetheart (även om medlemmarna själva i efterhand uttalat att de tycker att plattan låter helt daterad). Musiken var lika schizofren som tidigare, om inte ännu mer. Gruppen kunde med de större resurserna förverkliga sina idéer och till exempel ta in bleckblås i en låt om det behövdes.

Skivan hade fallit platt om inte låtarna varit bättre än någonsin tidigare. En del var riktigt radiovänliga också. Trots att Camper var oortodoxa hade de inget emot att vara kommersiella (de älskade själva för tusan The Beatles, Pink Floyd, The Rolling Stones, AC/DC och Led Zeppelin). Lyssna på vackra One Of These Days och hur Jonathan Segels violin vävs in i melodin, som spänner över ett fjäderlätt reggaebeat.

boomp3.com

Skivhyllan: Big Star – Radio City (1974)

Jag tvekade länge inför valet att skriva om Radio City i Skivhyllan. Syftet med denna serie var från början att vi Spengo-skribenter gärna får dra fram och belysa ett album från varje år som är en personlig favorit, snarare än en erkänd klassiker. Både bland rockkännare och särskilt bland popkonnässörer är Radio City en skiva med klassikerstatus. Big Stars korta historia i början av 70-talet, kantad av motgångar och tragik, har inlevelsefullt berättats av rockjournalister många gånger förr. Och visst har det i efterhand visat sig att Big Star blivit nästan lika inflytelserika som Velvet Underground i förhållande till hur få plattor som såldes då det begav sig. Men inte desto mindre är Radio City en personlig favorit för mig.

Big Star har varit ständigt närvarande i mitt liv de senaste sexton-sjutton åren. De har varit med på otaliga förfester och även funnits där som sällskap när jag känt mig ensam. Olika låtar figurerat på en lång rad blandkassetter som jag träget brukade sammanställa och ge bort till höger och vänster. Då jag nere i Malmö spelade skivor ute på klubbar körde jag ofta Big Stars musik för att höja stämningen i lokalen eller åtminstone för att förändra den.

När jag och polarna från Österlen var på Roskildefestivalen i början av 90-talet, campade vi i ett gammalt tygtält som det över hela tältduken stod skrivet Big Star på i stora tuschbokstäver. Det var en ära att vara en av de fyra som fick sova i tältet. Att vara Big Star-diggare var vår gemensamma identitet. Det speciella med Big Star var att de kändes samtida och aldrig som ett band ur det förgångna. Möjligen var det något med det dubbelbottnade hos dem som tilltalade oss: ljus – mörker, slarvigt – raffinerat, sprött – yxigt, pop – rock? Kanske var det helt enkelt för att de var bäst?


Låtarna på Radio City bygger på spänningar mellan olika poler. De är ofta intrikata och på samma gång medryckande. Trots komplexiteten finns det ett otroligt flyt i musiken. Produktionen är kraftig och fyllig, men inte utan rymd och luft. Dessutom är soundet opolerat och det får en att tro att Big Star spelat live i studion. Trummisen Jody Stephens spelar med tungt eftertryck. Nästan tjurigt gör han kraftiga markeringar i låtarna. Andy Hummels bas ligger långt fram och knuffar melodierna framför sig. Gitarrerna är överallt och de kan både riva och skimra. Det är ingen tvekan om att själen bakom albumet är Alex Chilton. Precis som hans röst rymmer musiken en frustration som ibland tangerar desperation. Radio City är ett skiva full av himlastormande popmusik framförd med rock 'n' roll-attityd.


Big Star - You Get What You Deserve

Bortåt slutet av skivan kommer den stora klassikern September Gurls. Den tongivande Rickenbacker-gitarren, varmt ringande som en malm, visar att frälsningen är nära. Låten har ensam definierat allt som ryms i begreppet powerpop. Låten är en av hörnstenarna i min musiksmak. Jag har lyssnat på den så mycket, så att den har satt sig i muskelminnet. Troligen kommer den att vara en av de sista låtarna som lämnar kroppen den dagen jag dör.

Skivhyllan 1969 The Kinks - Arthur or the decline and fall of the british empire

Some mother´s son

Nej den är varken obskyr eller ohyllad men jag vill så gärna skriva om mitt första möte med min engelska favoritgrupp. Upprinnelsen är ett gammalt kassettband i kassettdäcket som jag plockade upp ur källaren i våras. På kassetten sitter en liten egenhändigt gjord etikett med tillräcklig information, Pop program. Lite letande i minnet och på nätet ger att den korrekta titeln troligen är Sommarbommen pop med Magnus Haglund från 1987.

Ett program som visar sig vara en större källa till mitt musiklyssnande än jag tidigare anat. I skivhyllan har jag nämligen plattor av varenda artist som spelas i programmet, för att nämna några The Feelies, The Go-Betweens, Soup Dragons, Tom Verlaine och The Chills. Some mother´s son som spelades fick mig att inhandla The Kinks sjunde LP på en skivrunda i Göteborg tillsammans med Magnus S två år senare.

En vistelse som också innebar mitt första, av många, felköp. Märk väl att detta var innan Allmusic och Wikipedia. För en 16-åring är det inte lätt att höra skillnad på The Rutles och The Rattles, så det blev alltså de sistnämda tyskarna som hamnade i Skivhuggetkassen.

Nedan är en kort snutt från programmet, passande nog avannonsen av Some mother´s son. Jag får säkert tillfälle att återkomma till programmet som innehöll en del intressanta teorier om varför pop är så fascinerande.



Arthur är ett sorts löst hållet temaalbum om en man som under andra världskriget lämnar England för Australien. Och på så sätt förebådar det Ray Davies kommande 70-tals skivsläpp. Skillnaden är att Arthur håller hela vägen ut både textmässigt och musikaliskt. Musiken står med ena foten kvar i hans eftertänksamma 60-tals pop som i Drivin, medan den andra tar klivet in i den något kraftfullare 70-tals popen exempelvis Victoria. Men plattan är välkomponerad och känns absolut inte splittrad utan snarare som ett lagom kliv framåt för bandet.

Rays texter kan man analysera sönder om man vill, men jag vill egentligen bara att ni lyssnar noga på Some mother´s son. En text som under 39 år tyvärr alltid varit lika aktuell, i kombination med den skira rösten och melodin ökar bara svärtan. Och det är väl så en politisk låt skall fungera, både text och musik skall vara bra nog för att kunna stå på egna ben, men tillsammans blir det mer än dubbelt så starkt, 1+1 blir 3. För er som inte orkar lyssna ordentligt följer här ett textutdrag.

Two soldiers fighting in a trench

One soldier glances up to see the sun

And dreams of games he played when he was young

And then his friend calls out his name

It stops his dream and as he turns his head

A second later he is dead

Efter detta känns det nästan löjligt att försöka formulera något fint själv, så jag vill bara avsluta med att ni bör ge även denna platta några lyssningar. Enligt min mening borde Arthur i de välförtjänta hyllningarna av The Kinks verk få lite mer tid i strålkastarljuset.

Skivhyllan: Duffy - I love my friends (1998)

Det finns ingen annanstans jag kan börja när jag nu ska försöka ge mig in i jätteprojektet Skivhyllan. Stephen Duffy är förmodligen den viktigast artist jag upptäckt de senaste femton åren. Viktigast för mig. I den mån han alls är känd för en bredare allmänhet är det väl som en av grundarna av Duran Duran eller som låtskrivarpartner till Robbie Williams men låt inte det avskräcka. Det är det som finns däremellan och vid sidan av som är väldigt värt att upptäcka, inte minst eftersom han bara blir bättre och bättre. Efter Duran Duran och en kort men intensiv popstjärnekarriär under artistnamnet Tin-Tin vände Duffy branschen och karriären ryggen för att spela folkrock i The Lilac Time. Han gjorde ett kort försök till att på nytt nå popstjärnestatus under brittpopvågen med den självbetitlade plattan Duffy men nu verkar han vara nöjd med att tjäna pengar som låtskrivare och att ha en liten lojal skara fans.

Jag tyckte bitvis mycket bra om plattan Duffy men uppföljaren I love my friends är på alla sätt bättre. Opretentiös snygg pop av trettio-nånting-män står högt i kurs hemma hos mig och den här plattan seglar långt ovanför index. Duffy omger sig med idel vi-skulle-vara-större-popstjärnor-än-vi-är-om-bara-världen-vore-lite-rättvis musiker. Ric Menck trummar på de flesta spåren. Andy Partridge har producerat två (för några sekunder bara skriker det XTC om You are) Aimee Mann är med och körar på en låt som nästan fick mig att trilla omkull under provlyssningen på skivaffären The Beat Goes On. Och så spelar ostmannen Alex James (som ju faktiskt är/varit framgångsrik popstjärna) från Blur bas. Stephen Street har producerat det mesta och det är bara alldeles jätttebra.



Duffy sjunger om sin ungdom, om sin karriär i Lilac Time om gamla flickvänner som överdoserat, det hjärtskärande munspelet och textraderna i Postcard, och om vardagliga små problem och stunder av lycka. Aimee sjunger "what if this is only love", (dåvarande flickvännen?) Kat kommer in och säger "happy" på ett spår. Gitarrerna stampar och hugger som på en Elektronic-platta men där Johnny Marr är rakbladsvass och kristallklar är Duffy mer brödkniv och muggig engelsk heltäckningsmatta. Allt börjar med ett fejkat rattande på en radios stationsväljare precis som på Dexys Midnight Runners Burn it down/Dance Stance men istället för andras hits som där är det bara Duffys egna låtar som hörs. Och istället för att Kevin kommer in och säger "For Gods sake burn it down" kommer Duffy in och sjunger "I was born in poverty". Några låtar senare börjar han en med "I was born in Birmingham". Det är självbiografiskt, det är popigt och det är bitvis svidande vackert.

I låten Twenty Three sjunger han: "I’d betray my childhood/ betray my class if I could/ for a moment truly understood/ a reason to belive". Det skakade min värld. Det rörde vid något allra längst där inne. Det satte ord. Om jag inte var så konservativ med sådant skulle det vara en stark kandidat till text på min gravsten när den dagen kommer. Plattan floppade förstås i kommersiella termer. På sin mycket underhållande hemsida skrev Duffy något om, texten verkar tyvärr vara borttagen nu, att han under sin karriär blivit droppad av samtliga majorskivbolag men det gör ju inte så mycket så länge han fortsätter att ge ut plattor som berör. Om ungefär någon vecka är det dags för nästa när Stephen Duffy & The Lilac Time följer upp den smått fantastiska Keep Going med nya skivan Runout Groove. Den är redan innan den kommit ut årets skivhändelse i min värld.

Bland rönnbär smakar även en mulen jordgubbe sött

Ni vet hur det kan vara. Man spelar ett album som inte berör, men plötsligt är den där, låten med stor L. En gnistrande melodi som räddar skivan och gör att man ändå bestämmer sig för att inte sälja den vidare utan sorterar in den i skivhyllan. Är det då så att även en egentligen medelmåttig låt kan upphöjas till att vara omistlig på grund av en medioker omgivningen? Om man jämför med fotbollen så kan ju faktiskt en inte speciellt teknisk spelare se ut som en världsstjärna om bara motståndarna är tillräckligt långsamma i vändningarna.

Idén till texten fick jag när jag lyssnade på John Cales och Terry Rileys samarbete på Church of Anthrax från 1971. John Cale är för mig välbekant både via The velvet underground och en del av hans soloplattor från början och mitten av 70-talet. Terry Riley är bara ett namn som förknippas med experimentell musik och jag har aldrig haft några intentioner på att söka närmare kontakt med hans verk. Plattan är till 4/5 delar instrumental och i mina öron experimentell. Den är absolut inte dålig, det flyter på bra och en viss suggestiv känsla kan infinna sig vid lyssnande. Det är bara så att jag inte föredrar att lyssna på den sortens musik när jag väl får möjligheten att sätta mig ner och inta detta livselixir som musiken är.

The soul of Patrick Lee

Den sista femtedelen då. Jo det är ett litet stycke folkrock, lagt som första spår på B-sidan. Kompet är sparsmakat men ibland sticker en orgel fram och en elgitarr upprepar en jingel under mitten av The soul of Patrick Lee. Den lätt återhållsamma sånginsatsen av Adam Miller känns helt rätt. The allmusic guide har en uppfattning om låten ” The low point is Cale's solo writing credit, "The Soul of Patrick Lee," a slight vocal interlude by Adam Miller that feels out of place in these surroundings.". Men jag älskar just nu låten och tycker den är fantastisk i all sin oansenlighet.

Frågan är hur jag uppfattat låten om den inte presenterats i omgivning av de andra fyra . Hade jag tyckt det var en bra singellåt? Hade jag tyckt den var lika bra som Gideon´s bible, om den legat på Cales debut Vintage Violence? Platsar den ens, bland alla fantastiska låtar, på mästerverket Paris 1919.

Det finns inga fullständiga svar på dessa frågor och det viktigaste är väl att fylla livet med saker som man tycker om. Därför fortsätter jag att spela The soul of Patrick Lee, och kommer framöver att sortera in Church of Anthrax i skivhyllan.

Skivhyllan: Donovan - Wear Your Love Like Heaven (1967)

Redan i det absolut första Spengo-inlägget skrev jag om min kanske ende idol, Donovan. Nu ger serien Skivhyllan mig anledning att återkomma till honom. Jag är den gången tvungen att vara extra nördig.

Donovan har aldrig varit känd för sina album. De var ganska ojämna och spretiga med ett par undantag. Om folk överhuvudtaget minns superstjärnan från 60-talet är det för en handfull av hans hits – Sunshine Superman, Mellow Yellow, Colours eller Hurdy Gurdy Man. Donovans diskografi är snårig, men det finns hjälp att få. Wear Your Love Like Heaven, ett av hans finaste album, kräver till exempel sin förklaring.

I slutet av 1967, när den unge skotten stod på toppen av sin karriär, skulle dubbel-LPn A Gift From A Flower To A Garden släppas i Staterna. Men skivbolaget litade inte på att den unga amerikanska poppubliken var beredd att investera i en dyrare dubbel-LP. De båda skivorna släpptes för säkerhets skull också som två separata album, Wear Your Love Like Heaven och For Little Ones. Det skulle visa sig att det försiktiga skivbolaget gjort en felbedömning. De två budgetalbumen sålde dåligt. Den fina dubbel-LPn – utgiven i en luxuös box innehållande läckra litografier med texter och illustrationer – blev en försäljningsframgång i USA, senare även i Storbritannien.

Wear Your Love Like Heaven var popskivan som följde upp singeln med samma namn, som varit en smärre hit i USA tidigare under hösten. Den drömska låten Wear Your Love Like Heaven används visserligen än idag ibland som en signaturmelodi för flower power-eran, men albumet i övrigt är inte direkt psykedeliskt, utan snarare mestadels jazzig pop, spelad av en kärna av medmusiker på orgel, ståbas, vispande trummor och bongotrummor. Bara ibland är låtarna krönta med en fjärilslik tvärflöjt, varmt ljudande xylofon eller ett sparsmakat orkesterarrangemang.

boomp3.com

Stämningen på skivan är rakt igenom avspänd och inemellan lekfull. Donovans sång är mer anspråklös och ledig än någonsin. De tio låtarna blir tillsammans ett enhetligt album. När skivan får puttra på skivtallriken höjs mysfaktorn med flera enheter i lägenheten. Med knappt 24 minuters speltid är det kanske det kortvarigaste album jag äger, kort men naggande gott.

Om plattan Wear Your Love Like Heaven representerar den tidens Swinging London, så befinner sig For Little Ones på Hebriderna utanför Skottlands västkust. På den skivan ikläder sig Donovan rollen som acid folk-bard med akustisk gitarr. Han sjunger stämningsfulla sagoberättelser för barn (som en del vuxna nog gillar i högre grad) och kryddar här orden med en lätt skotskt accent. Tror du att du skulle kunna gilla dessa olika sidor av Donovan så skaffa då A Gift From A Flower To A Garden.

Skivhyllan 1995 Jonathan Richman - You must ask the heart

Då tar vi en ny titt in i skivhyllan och hamnar åter mitt i nitti. Till en platta som tiden ännu inte hunnit ikapp. Med rytmer lånade av östkustens G-Funk och postgrungegitarrer har Jonathan här skapat musik som fortfarande känns framtid. De skarpa och aggresiva texterna behandlar ämnen såsom önskan om ett hårdare samhälle och den vita rasens överlägsenhet. Och man kan inte säga att Jonathan sjunger, nej de guturala lätena påminner mer om brunsttider i sjölejonkolonin.

Naturligtvis är det inte så, en av vår tids mest underskattade artister överraskar inte på You must ask the heart, men det gör absolut ingenting. Kan man sin Richman så känner man igen de lätta och flyktiga akustiska gitarrerna, känslan av 50-tals rock´n roll, det ibland nästan dansbandslika kompet och texterna om vardagens bestyr med en tvist. Jonathan släppte flera fulländade plattor under decceniet, som alla är helt oberörda av samtidens trender. Jag kan rekommendera både Having a party with Jonathan Richman (91) och I Jonathan(92).

När jag satt och skrev funderade jag på vad det är som fångar mig så. En sak är åtminstone det sanslösa sväng som han kan få till. Men det är inga funkburgare som serveras, nej trumman är ofta lika torr som lammsteken som blev kvar i ugnen för länge i påskas, och basen är blyg. Utan det sitter nog i Jonathans gitarrspel. Fingrarna plockar eller slår an strängarna utan att bry sig om att en och annan ton åker snålskjuts. Han är också fenomenal på att variera spelet utan att låtens grundmelodi förloras. Man förstår varför han blivit så väl mottagen i spansktalande länder.

En annan sak är att när jag lyssnar upplever att han är en god vän. Det känns nästan som om man sitter på fiket och småpratar. Det är kanske det vardagliga textvalet eller den totala avsaknaden av attityd som gör det. Han är helt enkelt som en trevlig och jordnära man, även om de intervjuer jag läst visar att han kanske inte är helt lätt att komma inpå livet.

Let her go into darkness från ett TV framträdande i mitten av nittiotalet

Låtmässigt rör han sig på plattan i huvudsak i de lite lugnare vattnen. Allra starkast är nog titelspåret, en skör låt som är fint arrangerad med både orgel och piano. Mest udda är kanske Just beacuse I´m Irish, en duett med Julia Sweeney, som behandlar de fördomar som drabbar vissa folk. En låt de tydligen framförde i Conan O´Brien show. Ösigast är instrumentalaren That´s how I feel, som jag gjort åtskilliga moves till på köksgolvet inför min skeptiska dotter.

Och vad kan sägas om insjungningen av The Rose, Bette Midlers gamla örhänge. Återigen bevisas att less is more, det behöver inte vara så att den som gråter eller skriker högst upplever starkast känslor. Jonathans korta version påminner en hel del om Kevin Rowlands sätt att ta sig an 1900-talets låtskatt på My beauty(99). De destillerar låtarna, hittar den koncentrerade kärnan och gör sen låtarna som om de vore skrivna av dem själv. Förutom The Rose, tolkas både Sam Cooke och Tom Waits kärleksfullt och fint.

Så fortsätt lyssna på The Modern Lovers men komplettera gärna med Jonathans senare plattor, alla hörvärda. Och missa inte chansen att se honom live om han kommer till en scen nära dig, en garanterat skön och rolig upplevelse utlovas.

Skivhyllan 1972 Bernt Staf - Vingslag

Den svenska visskatten har ännu inte lyckat hålla kvar mig i sitt grepp speciellt länge. Fred Åkerström är väl den som varit närmast att golva mig, framförallt med platta Dagsedlar åt kapitalismen, ännu en skiva som jag måste tacka Malmö stadsbibliotek för att jag upptäckte. Cornelis har väl sina stunder men få är de gånger jag riktigt längtat efter att få höra något av honom. Det kan väl därför verka märkligt att jag fick för mig att Bernt Staf skulle vara något för mig. Ett införskaffande av hans två första LPs När dimman lättar(1970) och Vingslag(1972)blev det i alla fall i slutet av sommaren.

Några helt igenom bra plattor är det inte, men topparna är skyhöga och tillräckligt många för att motivera en plats i skivhyllan. Som sämst är det när det blir för progressivt och politiskt. Allra bäst är det när den nedtonade naturlyriken eller stadsskildringen har en politisk botten och en uppfräschande syrlighet.

En udda fågel är låten Anita Transisto. Den smittande visslingen med en på gränsen till tramsig text gör den svår att få ur huvudet. Men till skillnad från Familjelycka från debuten, som nog är hans mest kända låt, och en lika potentiell ljudmask, så har den faktiskt sitt berättigande ännu idag. Och om den inte spelats på klubb sunkigt så tycker jag att den absolut har en plats i de sammanhangen.

Jag har valt att ljudillustrera posten med låten Färg, ton och ord vars höststämning gjort den till den mest spelade låten i mitt hem de senaste veckorna. Ett ypperligt exempel på att politiska texter inte tvunget måste vara enkelt agiterande utan blir så mycket starkare om man överraskas av dess närvaro. Texten får väl tyvärr också sägas vara lika aktuell idag som för 36 år sen. Melodin ringlar fram och är oerhört vacker på sina ställen, den tyngs tyvärr ner av lite 70-tals rock här och var men det kan till och med jag ha överinseende med i detta fall.

Nu när hösten fasas ut och kylan börjar fånga oss i sitt grepp kommer jag att fortsätta lyssna på Bernt och framförallt Vingslag. Pickupen kommer då att släppas på B sidans spår två En vintervisa, "Knirre knarr, knirre knarr,snökristaller och julgransbarr". Vingslag är en platta för de mindre ljusa årstiderna.

Skivhyllan: Martha & The Vandellas – Come and get these memories/Heatwave (1963)

Han gör det inte lätt Chrille. Direkt efter året vars plattor ingen vill kommentera, 1994, ger han sig på 1963. Jag kunde utan att tveka på årtalet räkna upp två plattor från det året. Sedan var det stopp. Jag lär dock inte ha så mycket att tillföra den genomsnittlige spengoläsaren när det gäller With the Beatles eller Bob Dylans The Freewheelin’. Ni skriver förmodligen utan problem avhandlingar om dem i sömnen. Med vänster hand och spegelvänd text. Jag fick verkligen gräva i hyllan och resultatet var lika oväntat som glädjande. 1963 var Motown med underetiketter fortfarande ett litet och lite famlande skivimperium. Visste hade de haft monsterhits som Marvelettes Please Mr. Postman som toppade både R&B och poplistan 1961 (och ju också spelades in av Beatles till just With The Beatles) men många av de singlar man likt lera kastat mot hitlistan hade bara glidit av eller inte tagit sig så långt upp som världen senare fick vänja sig vid. Kanske för att man ännu inte renodlat sig utan fortfarande släppte till exempel country, jazz och blues. Mobiliseringen som ledande motståndskraft mot The British Invasion året efter hade ännu inte spetsat bolaget men de släppte förstås ändå oerhört mycket bra musik. På singlar. Det var åtminstone vad jag tänkte när jag febrilt bläddrade i skivhyllan och jag lekte med tanken att låta den här texten handla om The Complete Motown Singles Vol. 3: 1963. Men det är 119 låtar från en väldigt lång rad artister och kändes som en överloppsgärning. Fast fanns det verkligen något LP-substitut på Motown från 1963? Det var ju ett singelbolag, de fullängdare som släpptes var väl mest en radda hits och en massa utfyllnad? Svaret på den sista frågan är både ja och nej. Visserligen var hitsen viktigast men utfyllnaden ledde åtminstone till två rakt igenom njutningsfulla plattor för samma grupp, Martha & The Vandellas, 1963. Och då släppte de ändå bara tre singlar det året. Först ut i februari var Come and get these menories med Jelous Lover som b-sida.


Två Holland-Dozier-Holland låtar som förde dem till sjätte plats på R&B listan och nummer 29 på poplistan. A-sidan har av Berry Gordy beskrivits som den låt som definierade det sound han ville ha för Motown och Lamont Dozier har sagt att han också tyckte att motownsoundet började här, där alla musikaliska element från gospel, pop, country and western och jazz smälte samman i samma låt. Som jämförelse kan nämnas att singeln närmast efter med Supremes i countryland (säkert ett försök att haka på Ray Charles framgångar med Modern Sounds in Country & Western från året innan) på My heart can’t take no more dog en snabb död. Ändå tog det nästan ett halvår innan Marta Reeves och hennes Vandellas fick ge ut en singel igen men då var det å andra sidan ett monster (som skulle kunnat passa i den ännu tunna serien om singlar med två lika bra sidor) till klättrare som likt en bergsget i Tour de France bara fortsatte mot toppen. Heatwave med A love like yours (Don’t come knocking everyday) som b-sida nådde efter att den släppts 10 juli förstaplatsen på R&B listan och tog sig ända till fjärde på poplistan. Även den här gången stod H-D-H för bägge låtarna.


Liksom på gruppens tredje och sista singel för året. Quicksand med Darling I hum our song som partner släpptes i oktober och nådde åttondeplatsen på bägge listorna. Men det här var ju singlarna och egentligen skulle det ju handla om LP-skivorna.

Kring de bägge första singlarna de året byggdes nämligen varsin LP som tog sina namn från hitsen. För fem år sedan kom de kopplade på en enkel-CD i en serie som i Sverige presenterade Supremes, Martha & The Vandellas och Temptations (av någon anledning verkade aldrig motsvarande plattor med Four Tops hitta hit, kanske var skivbolaget oroligt för att de skulle konkurrera med den imponerande boxen Fourever?) plattor på två för en, där en dessutom redan var till lågpris. Just den här dubbeln var utökad med fyra låtar vilket innebar att Quicksand ändå klämdes in. Att plattorna var gjorda för att casha in ytterligare på hitsen märks framför allt på Heatwave där många låtar hämtats utanför motownfabriken. På Come and get these memories var singelns bägge sidor med, liksom a-sidan på gruppens debutsingel I’ll have to let him go från året innan, den som Martha gick direkt från sekreterarstolen för att sjunga. Fast även i övrigt rör det sig mycket om Motowns låtsskrivare även om till exempel klassikern Can’t stand losing you också fick plats.

Och det är här någonstans som jag ska börja mala på om hur perfekt balanserade de här skivorna är mellan girlgroup och soul men Chrille är så snabb att jag har massor av år att ta igen så jag överlåter åt er själva att utforska plattorna. De funkar lika bra för en lördagskvällsförfest som en söndagseftermiddagsstädning och de får fötterna att vrida på sig och mungiporna att dras uppåt medan de pekar ut vägen mot framtida stordåd för Martha and The Vandellas.

Skivhyllan: Carole King - Rhymes And Reasons (1972)

Det ironiska 90-talet nådde sin kulmen runt årsskiftet 1994/95. Killinggänget slog igenom stort med sin TV-sända liveshow på Berns som tätt följdes av Nile City 105,6. Åtminstone bland oss studenter var indiepopen musiken som gällde då och genrens låttexter var i regel diffusa, om man överhuvudtaget kunde höra vad sångaren sjöng [läs min uppgörelse med indie]. Man var garderad vad det gällde såväl känslor som åsikter. Mot denna bakgrund var det därför anmärkningsvärt att se indiepopbandet Able från Uppsala vid den här tiden rakryggat spela en cover i jazzvalstakt på You've Got A Friend, en låt som inte alls gick i linje med tidsandan. Jag kände direkt att jag bli vän med bandet. Under den resterande halvan av 90-talet lyssnade jag mycket på Carole King.


Jag tror att jag har samma förhållande till henne som många andra. Framför allt när jag fortfarande var ungkarl, i stunder när det var tungt att leva ensam, gjorde hon mig sällskap. Det fina med Carole var att hon sjöng i något som påminde om en vanlig samtalston. Hon hade ingen stor röst och hon avstod från att använda den på ett tekniskt skickligt eller känslosvallande sätt. Däremot hade hon på sitt okonstlade vis en förmåga att nå fram och nästan få en att tro att det handlade om ömsesidig kommunikation, till skillnad från de flesta stora sångerskor (eller sångare för den delen). Och hennes musik var det lilla och ombonade rummet som vi satt och pratade i.

Hennes sätt att fritt röra sig mellan och obehindrat blanda soul, pop, jazz och countryrock har tilltalat väldigt många, men Caroles blandning gjorde samtidigt henne omisskännlig och speciell.


Carole King - Goodbye Don't Mean I'm Gone

Tvingas jag välja ett album av Carole, faller mitt val på Rhymes And Reasons. Jag tycker det är hennes mest sammanhållna och jämnstarka album. Det kom som den andra skivan efter det stora genombrottet med Tapestry. Kanske är Rhymes And Reasons det mest typiska Carole King-albumet. Hennes piano står i centrum och arrangemangen är i övrigt lite mer återhållsamma och subtila. Övergångarna mellan låtarna är mjuka. På ett sätt är det också hennes mest personliga skiva. Denna gången kommer Carole för att prata av sig, för hon är deppigare än vanligt. Som vän har jag självklart tid att lyssna.


Carole King - Feeling Sad Tonight

Skivhyllan: Kate & Anna McGarrigle (1975)

Ofta har jag haft svårt för folksångerskor, eftersom de alltför ofta sjunger som om de är någon slags älvor - ljust, mjukt, motståndslöst och med massor av vibrato. Så har jag upplevt dem i alla fall, så där präktigt dygdiga med långt välkammat rakt hår, svåra att relatera till. Systrarna Kate och Anna McGarrigle däremot sjunger naturligt med integritet och skärpa.

Jag kan lugnt säga att detta är en av de mest färdiga och fulländade debuter som gjorts på skiva. Kate & Anna McGarrigle är där uppe bland mina fem absoluta favoritalbum, där varje låt är distinkt och stark står bredvid de andra och känslostämningarna skiftar mellan det ystra och sorglösa till det högstämda och intimt melankoliska. På skivomslaget är systrarna porträtterade i svartvitt, men deras musik går i varma och djupa ibland höstaktiga färger. Det finns så otroligt mycket mänsklig värme inristad i spåren på min vinylskiva.

Deras mest kända låt är Heart Like A Wheel, som lillasyster Anna skrev [lyssna]. Låten blev titelspåret på Linda Ronstadts storsäljande genombrottsalbum från 1974, redan innan systrarna McGarrigle börjat spela in sitt debut, och även sådana som Billy Bragg och The Corrs har spelat in den senare.

Men många svenskar hajar snarare till om de hör Complainte Pour Ste. Catherine, för under andra halvan av 70-talet spelades Marie Bergmans tolkning Ingen kommer undan politiken för jämnan. Det är faktiskt den enda progglåt jag minns från min barndom.

Förresten är barnprogrammet Boktipsets nynnade signatur baserad på The Swimming Song [lyssna], skriven av Kates dåvarande make Loudon Wainwright III. Boktipset började sändas 1976.


Complainte Pour Ste. Catherine i ett fantastiskt TV-framträdande från 1981. Anna sitter vid flygeln. När Kates handklaver blandas med munspel och fiol, svänger det så att det svartnar för mina ögon.

Complainte Pour Ste. Catherine är cajunmusik i systrarnas McGarrigles tappning [lyssna på albumversionen med sin baktakt]. Bara syskon som har hållit på sen tidig ålder kan sjunga så tajta stämmor som Kate och Anna gör här. Systrarna var uppväxta i ett tvåspråkigt hem i bergsbyn St. Saveur-des-Mont i franskdominerade Quebec, ca sju mil nordväst om Montreal. Mamma Gabrielle var fransk-kanadensisk och pappa Frank var av irländskt ursprung. De musikaliska föräldrarna uppmuntrade barnen att lära sig spela musikinstrument och sjunga [läs mer i en intervju med Rufus Wainwright i Vanity Fair om familjen McGarrigle/Wainwright]. Den musikaliska grunden på debutalbumet är mötet mellan nordamerikansk folkmusik och rötterna från Västeuropa och då Irland i synnerhet.

Men Kate och Anna sätter inte folkmusiken på en piedestal eller behandlar den som museiföremål. Det sätt de spelar och sjunger på känns vardagligt jordnära utan krusiduller. Därför känns de också genuint folky och dessutom har nått en långt större publik än folkmusikentusiasterna. Dessutom blandar de lätt och ledigt upp folkinfluenserna med pop, singer/songwriter, blues, gospel, bluegrass och kyrkliga hymner - all möjlig musik de själva vuxit upp till.


Kate & Anna McGarrigle - My Town

Skivhyllan 1959 Ornette Coleman - The shape of jazz to come

Kommer ni ihåg slagorden ”jazz är farligt, punk är trevligt”. Så här i efterhand känns det som att de som kom på det bet sig själv i svansen en smula. Skulle inte punken vara farlig? Och med facit i hand så känns väldigt mycket av jazzen som mer revolutionerande än den mesta punken, framförallt de som inte var med i den första vågen, utan mer hängde på av mode och popularitetsskäl. Jag ser absolut inga hinder i att gilla båda och några av mina favoritalbum som The Stooges Funhouse överskrider gränserna rejält.

boomp3.com

Är en platta som innehåller en av Lou Reeds favoritlåtar något för er? Åtminstone var det så jag fick upp ögonen för The Shape of jazz to come, en ganska kaxig titel. Låten är inledande Lonely women. En ganska fri och öppen låt som dock backas upp av en melodi som står över det mesta jag hört. Få låtar framkallar samma urbana känsla hos mig som denna. Vid varje lyssning förflyttas jag till, av mig, otrampade trottoarer i någon av världens betonggrå storstäder. Ljus, ljud, rörelser och dofter går in och ut ur varandra medans jag fortsätter vandra. Det är inte alltid vackert eller skönt men jag älskar varje sekund av det. Vilket måste vara det högsta betyg ett musikstycke kan få, att man glömmer tid och rum och inget annat existerar under de fem minuter låten pågår.

Ornette räknas som en av förgrundsartisterna inom frijazzen. En form av jazz som bygger på improvisation och samspel mellan musikerna utan några egentliga regler. Låt nu inte detta skrämma, jag skulle väl inte karakterisera The Shape of jazz to come som en frijazzplatta. Utan den känns mer som en liten förberedelse för vad som skulle komma. 1961 gav Ornette ut albumet Free jazz, som räknas som en milstolpe inom just den stilen. Nej, The Shape of jazz to come har ganska tydliga melodistrukturer som musikerna sedan improviserar utifrån. Ornette själv spelar altsax, Don Cherry trumpet, men de två verkliga höjdarna är basisten Charlie Haden och trummisen Billy Higgins. De har en sån lätthet, sväng och flyktighet. Ornette själv är väl som musiker inte lika skicklig som låt oss säga John Coltrane, utan hans absoluta styrka ligger i att kunna kombinera det experimentella med det melodiösa, vilket i och för sig Coltrane också var grym på.

Det är möjligt att hela plattan kan bli svårsmält för ovana jazzöron men börja i så fall med Lonely woman och Peace. Om de funkar för er så kommer nu säkert ha behållning av hela plattan. Vad gäller fortsatt lyssnande så har jag ännu inte kunnat ta till mig Free jazz och kan därför inte ge den några rekommendationer. Men är ni sugna på Fri jazz så lyssna på Albert Aylers Spirutual Unity från 1964, en farlig men trevlig platta.

Skivhyllan: Wilmer X - Fula fula ord (1982)

Vinskribenten Bengt-Göran Kronstam på Dagens Nyheter brukar alltid tillägga i sina rankningar när ett visst vin bör drickas. En del viner mår faktiskt bra av att ligga kvar på flaska och mogna och utveckla en komplexitet ett par år till. Andra viner som Bengt-Göran uppskattar bör öppnas och avnjutas NU. Han uttrycker sig så uppfordrande att man nästan känner sig manad att springa till Systembolaget, slänga upp pengarna och ta några vällustiga klunkar strax därefter på en bakgata.


Är det ett album som bör lyssnas på nu i april 2011 så är det Fula fula ord med Wilmer X.

När jag var 18-19 år lyssnade jag mycket på Wilmer X. Jag hade alltifrån den första mini-LPn till samlingen Blod eller guld 1982-1987 inspelade på kassetter från Chrilles skivor. Trots att de var toppen såg jag ingen poäng i att köpa plattor som mina polare redan hade, utan plockade upp andra skivor istället som de också kunde få lyssna på eller spela in på kassettband om de kände för det. Vi kompletterade varandra. Det enda tidiga albumet som jag själv ägde var Fula fula ord. Jag upplevde även Wilmer X på scen flera gånger vid den här tiden. Kanske var de det mest pålitliga, helgjutna livebandet i Sverige i slutet av 80-talet.

Jag har inte lyssnat på Wilmer X på tjugo år. De fick en väldigt bred publik då i början av 90-talet med framgångar på Svensktoppen och rocksnobben i mig klarade inte av det. Men kanske är det vurmen för den befryndade malmögruppen Bäddat För Trubbel som fått mig att lyssna på föregångarna och äntligen köpa de gamla skivorna.

Det är drag och röj på Fula fula ord från början till slut och temat är genomgående åtrå och sex. Även om The Rolling Stones alltid varit en viktig influens, så är nog Fula fula ord den "stonesigaste" plattan i Wilmer X katalog. Då menar jag det i ordets bästa bemärkelse, för det unga bandet lyckas hålla det smidigt och lättfotat.

Wilmer X - Skitig (1982)

Jag kan inte undgå att jämföra med den självbetitlade mini-LPn (1980) och första fullängdaren (1981), som spelades in i Klippan med Pål Spektrum vid reglagen. Wilmer X var då poppiga, charmerande men ganska fjuniga. På dessa vinylbitar lät det som om Nisse Hellberg bar en illasittande kavaj som var för trång i axlarna, han hade inte riktigt hittat sin röst och pondus.

Fula fula ord var debutskivan på skivbolaget MNW och spelades in dess studio i Vaxholm med producenten Tomas Gabrielsson, som skulle fortsätta jobba med Wilmer X i ett par år. Soundet är varmt och fett utan att vara baktungt och bandet är ofta förstärkt med en blåssektion. Det låter inte alls 1980-tal om Fula fula ord. Det är en väsentligt skillnad mot efterföljaren Djungelliv (1983), en platta som jag gillade mycket förr, men som inte åldrats lika väl eftersom den är spretig och har en mindre lyckad produktion som också känns daterad.

Jag är förundrad över att Wilmer X så tidigt i karriären, redan vid andra fullängdsalbumet, fyller ut sin kostym så väl. Det här bandet visade så otroligt mycket integritet och självförtroende. Fula fula ord är ett sammanhållet och fullödigt album med en slags rockmusik som ingen annan gjorde i Sverige vid samma tid.


Wilmer X - Be Mej Aldrig Mer (1982)

Skivhyllan: Bonnie Koloc – You’re Gonna Love Yourself In The Morning (1974)

Det kom ett sms från Magnus för ganska länge sedan. Han saknade mig på Spengo och undrade om jag inte kunde skriva om en platta från 1974. Med tanke på att kommentarerna inte haglar vare sig här eller på Herr Alarik är den typen av positiv feedback ett halmstrå att klamra vid så här kommer det en fyrkanalig hälsning från året som också gav oss stora plattor som David Bowies Diamond Dogs och Van Morrisons Veedon Fleece för att bara nämna två kända exempel eller Willows Branching Out för att ta en mindre uppmärksammad skiva. Bonnie Koloc. Jag visste verkligen inte ett skit om henne när jag plockade upp skivan You’re Gonna Love Yourself In The Morning ur en tiokronorsback men den såg ganska bra ut och ett namn som Reggie Young på gitarr kändes som en uppmuntran till köp medan covers på låtar av Jackson Browne och Jim Croce pekade i samma riktning. Den där slutmålet heter ganska bra men inte helt fantastiskt. Jag gillar det. Mer och mer för varje år som går. Något att vila i. Som en stund på en parkbänk alla andra går förbi eller en promenad utan mål men just därför med mening.



Skivan börjar fint med den lite smygande titellåten där Bonnies röst glider över ett sparsamt plockande komp som hela tiden håller emot viljan att stegra sig precis lagom mycket. En refräng som "You’re gonna love yourself in the morning/ cause I’m gonna love you all night long/ you’re gonna love yourself in the morning/ and every morning from now on" kanske inte är nobelprismaterial men det krävs ju inte av kärleksförklaring om de levereras med rätt känsla. Direkt efter kommer en fin cover på Jackson Brownes Colors of the sun, från hans i mina öron bästa platta For Everyman, och jag tyckte mig höra en bakgrund i något mer politiskt i fraseringarna som kanske kan förklaras med att hon var en av de ledande i Chicagos folkmusikscen tillsammans med kändare namn som framför allt John Prine. Någon större succé hade hon aldrig men Roll me on the Water, med dess lätta gospelkänsla, från den här plattan ska enligt Wikipedia ha varit en mindre hit. Den var också en av fyra på skivan som hon skrivit själv. Klart bättre än Childrens Blues men mina favoriter bland de egna är de lugnare 25th of December och The Lion Tamer där jag åtminstone i den förstnämnda kanske även utan internetefterforskning hade kunnat tycka mig höra influenser från mer framgångsrike kollegan Prine.

Låten Guilty of Rock n’ Roll har lite Don McLean-vibbar och det är klart att det var många singer-songwriters som var sugna på en monsterhit som hans American Pie vid den här tiden. Det där lössläppta svänget, na-na-na-andet och textraderna "If music was against the law/I would have been born in jail" hjälpte dock inte Bonnie så långt utan det verkar som att intresset för henne peakade här i mittpunkten av den tidiga karriären, hon hade redan gjort tre plattor sen 1971 och skulle göra tre till fram till 1978. Sen blev det en lång tystnad. Det skulle dröja sexton år innan hon kom tillbaka med en skiva 1994 och sen dess verkar hon ha hållit igång och det har blivit ytterligare fyra skivsläpp.

Det finns som sagt mängder av artister i den här genren, där hela den amerikanska musiktraditionen försiktigt, försiktigt tassar förbi singer-songwriter-centrumet medan stråkarna läggs mot violinernas strängar, som helt förståeligt blev större än Bonnie Koloc och jag har inte hört något mer av henne men om jag ser någon annan av hennes tidiga Ovation-plattor för en tia eller två kommer jag garanterat inte att tveka. Jag har på känn att det kan finnas något bortglömt mästerverk till låt där. Inte minst på den där debuten från 1971.

Skivhyllan 1987 The Go-Betweens Tallulah

Vill bara kort presentera en platta som kanske är den i min samling som jag förknippar mest med årstiden höst. Det beror inte bara på de tio låtarna som alla på något sätt befinner sig i brytningstid mellan ljus-mörker, värme-kyla och gräs-jord, utan även på omslagets färgsättning som minner om naturens förberedelsearbete för vintervilan.


Australiensiska The Go-Betweens är ett av mina absoluta favoritband och många timmar har spenderats i deras sällskap,Tallulah var min inkörsport till deras rike. Den betraktas allmänt inte som någon av deras bästa utan ses väl mer som en platta släppt mellan deras två mästerverk Liberty belle and the black diamond express och 16 Lovers Lane. Det är möjligt att låtarna är starkare på dessa plattor men vid lyssning så river Tallulah upp djupare fåror i min själ och mitt hjärta.

The Go-Betweens - Hope then strife

När det är som bäst är det nära Velvet Undergrounds magi där varenda detalj bidrar till den melodiskt melankoliska helheten. Landsmännen The Triffids är en annan referens men där de alltför ofta gör utflykter i en gränslös öken så håller sig The Go-Betweens på den krokiga stigen alldeles intill den breda popfåran. Deras skörhet i kombination med oantastlig melodikänsla borde gjort dem större än de är, men jag är säker på att vi är en hel del som värderar deras sällskap mycket högt.

Amerikaniseringens skrämmande framsida

För nästan exakt elva år sen skrev jag en av mitt livs första artiklar, eller snarare: tillsammans med en fotograf gjorde jag en enkät. Frågan vi förväntade oss att få svar på var: Hur tänker du fira halloween?
Att påstå att fotografen var glad över uppdraget vore att fara med osanning. Hans reaktion fick snarast ättika att likna socker:
– Ta inte det personligt, förklarade han, men du ska veta att ett sånt här jobb förstör kreativiteten för en hel vecka.
– Jo, jag fattar, sa jag och tänkte: Jaha, och vad vill du egentligen att jag ska göra åt det? Dock var jag lite orolig över hur hans bilder skulle se ut de kommande dagarna, med tanke på hur kvaliteten var när han kände sig kreativ.
Naturligtvis tänkte absolut ingen i landsortsstaden fira halloween (möjligtvis bortsett från tidningens nyhetschef, som hade hört att halloween skulle bli ”svenskarnas nya, stora högtid”). Så önskar jag verkligen att det hade förblivit. Att ”trick or treat” fortsatt vara något som knattarna utsatte farbror Kalle för i Carl Barks Favorit i repris. Och ingenting annat. Men icke: senast i går önskade en på alla andra sätt hyvens skivmånglare mig förskräcklig helg.
Av enkäten lärde jag mig två saker:
1 jag skulle aldrig bli en bra journalist.
2 få företeelser är så outhärdliga som pretentiösa, i deras egna ögon kreativa, människor.
Tveksamt om halloween har vidare mycket med Link Wrays I’m So Glad, I’m So Proud från lp:n Beans And Fatback, 1973, att göra. Släpptes också som singel. Få inspelningar har oavsett era varit så obarmhärtigt råa; ja, smått skrämmande. Med en text utan någon som helst tillstymmelse till litterära ambitioner. Mycket bättre än så blir inte rock. Har bestämt för mig att det gjordes en svensk cover under 80-talets garagerockvåg …
boomp3.com
Mer om Link Wray i Skivhyllan på måndag. Tills dess: I’m So Glad, I’m So Proud att jag slipper ha med helgens elände att göra. Men eftersom Link Wray var en god amerikan är jag övertygad om att halloween faktiskt betydde något för honom.