Skivhyllan: Bonnie Koloc – You’re Gonna Love Yourself In The Morning (1974)

Det kom ett sms från Magnus för ganska länge sedan. Han saknade mig på Spengo och undrade om jag inte kunde skriva om en platta från 1974. Med tanke på att kommentarerna inte haglar vare sig här eller på Herr Alarik är den typen av positiv feedback ett halmstrå att klamra vid så här kommer det en fyrkanalig hälsning från året som också gav oss stora plattor som David Bowies Diamond Dogs och Van Morrisons Veedon Fleece för att bara nämna två kända exempel eller Willows Branching Out för att ta en mindre uppmärksammad skiva. Bonnie Koloc. Jag visste verkligen inte ett skit om henne när jag plockade upp skivan You’re Gonna Love Yourself In The Morning ur en tiokronorsback men den såg ganska bra ut och ett namn som Reggie Young på gitarr kändes som en uppmuntran till köp medan covers på låtar av Jackson Browne och Jim Croce pekade i samma riktning. Den där slutmålet heter ganska bra men inte helt fantastiskt. Jag gillar det. Mer och mer för varje år som går. Något att vila i. Som en stund på en parkbänk alla andra går förbi eller en promenad utan mål men just därför med mening.



Skivan börjar fint med den lite smygande titellåten där Bonnies röst glider över ett sparsamt plockande komp som hela tiden håller emot viljan att stegra sig precis lagom mycket. En refräng som "You’re gonna love yourself in the morning/ cause I’m gonna love you all night long/ you’re gonna love yourself in the morning/ and every morning from now on" kanske inte är nobelprismaterial men det krävs ju inte av kärleksförklaring om de levereras med rätt känsla. Direkt efter kommer en fin cover på Jackson Brownes Colors of the sun, från hans i mina öron bästa platta For Everyman, och jag tyckte mig höra en bakgrund i något mer politiskt i fraseringarna som kanske kan förklaras med att hon var en av de ledande i Chicagos folkmusikscen tillsammans med kändare namn som framför allt John Prine. Någon större succé hade hon aldrig men Roll me on the Water, med dess lätta gospelkänsla, från den här plattan ska enligt Wikipedia ha varit en mindre hit. Den var också en av fyra på skivan som hon skrivit själv. Klart bättre än Childrens Blues men mina favoriter bland de egna är de lugnare 25th of December och The Lion Tamer där jag åtminstone i den förstnämnda kanske även utan internetefterforskning hade kunnat tycka mig höra influenser från mer framgångsrike kollegan Prine.

Låten Guilty of Rock n’ Roll har lite Don McLean-vibbar och det är klart att det var många singer-songwriters som var sugna på en monsterhit som hans American Pie vid den här tiden. Det där lössläppta svänget, na-na-na-andet och textraderna "If music was against the law/I would have been born in jail" hjälpte dock inte Bonnie så långt utan det verkar som att intresset för henne peakade här i mittpunkten av den tidiga karriären, hon hade redan gjort tre plattor sen 1971 och skulle göra tre till fram till 1978. Sen blev det en lång tystnad. Det skulle dröja sexton år innan hon kom tillbaka med en skiva 1994 och sen dess verkar hon ha hållit igång och det har blivit ytterligare fyra skivsläpp.

Det finns som sagt mängder av artister i den här genren, där hela den amerikanska musiktraditionen försiktigt, försiktigt tassar förbi singer-songwriter-centrumet medan stråkarna läggs mot violinernas strängar, som helt förståeligt blev större än Bonnie Koloc och jag har inte hört något mer av henne men om jag ser någon annan av hennes tidiga Ovation-plattor för en tia eller två kommer jag garanterat inte att tveka. Jag har på känn att det kan finnas något bortglömt mästerverk till låt där. Inte minst på den där debuten från 1971.