Del 9: Tio goda skäl att gilla Emitt Rhodes

En vintrig februaridag år 1995 träffade jag på en annan skåning i lärosätet Uppsala (vilket var ganska sällsynt). Utan att alls känna varandra, satt vi på ett kafé och snackade lite trevande, rätt mycket om Skåne, tror jag. Hur det nu var så halkade samtalet plötsligt in på musik och The Fuzztones av alla band (bortglömd garagerockrevival-grupp från åttiotalet). Det visade sig att min nyvunne kompis Jonas var en musikälskare av stora mått med smak för sextiotal.

Ett par dagar senare, under en koffein-speedad åttatimmars session vid skivsamlingen i hans vardagsrum, gav han mig ett febrigt föredrag om denna musik. Han pepprade mig oavbrutet med favoritlåtar, kuriösa fakta och superlativer. Jag tumlade sent på aftonen nästan omtöcknad ut i det tysta snöfallet i uppsalaförorten Sävja. Jag kunde omedelbart efteråt inte återkalla något jag hade hört och upplevt hemma hos honom. Allt bara snurrade i huvudet. Jonas hade öppnat dörren på vid gavel mot den värld som sextiotalsmusiken utgör. Även jag kom mer eller mindre att leva i den världen de följande fem åren.

Just den virvlande villrådiga känslan fångades så väl i den psykedeliska poplåten Time Will Show The Wiser. Bara en vecka senare kom den med på ett fullmatat kassettband. Blandbandet tog mig med på en expedition genom den spännande och oförutsägbara undervegetationen nedanför de största engelska och amerikanska sextiotalsgrupperna som jag redan kände till. Jonas spelade in ytterligare 21 blandband med tiden. Han blev en blev en musikalisk mentor för mig.

Time Will Show The Wiser var en introduktion till The Merry-Go-Round – det tonåriga popgeniet Emitt Rhodes band – som på ett album och en handfull singlar körde såväl ruffig beatpop som skimrande folkrock och dramatisk barockpop. Man kan säga att de lyckades limma ihop det bästa med The Beatles, The Byrds och The Left Banke. Den kortlivade gruppen var emellertid bara framgångsrik i hemstaden Los Angeles.

Ett par år efter det första mötet med Jonas och Merry-Go-Round fick jag tag i Emitt Rhodes första soloalbum från 1970. Det gick (då som nu) att hitta överallt billigt på vinyl. Liksom flera av mina musikvänner, lånade jag knappt ett halvt öra åt plattan i början och avfärdade låtarna som triviala Paul McCartney-pastischer. Visst kallas Emitt Rhodes ofta för ”the one-man-Beatles”. Han dyrkade ju det bandet. Och visst kan Rhodes honungsvarma röst och nästan medfödda flödande känsla för melodier och harmonier ibland vara förvillande lika Paul McCartneys...

Det dröjde kanske fem år. En solig vårdag här i Rågsved, när jag för första gången vågade öppna balkongdörren igen efter en lång kall vinter, låg albumet och snurrade på skivtallriken. Plötsligt hörde jag varje låt klart och tydligt i all sin strålande lyster, en innerlig och självklar popmusik som sprungit rakt ut ur en ung mans själ. En av de låtar som fastnade permanent inne i hjärnans melodicentrum var You Should Be Ashamed, som verkligen är så full av grace som en poplåt kan vara.



Han spelade in sina soloplattor i föräldrahemmets garage i Los Angeles-förorten Hawthorne, som även The Beach Boys kom från. Emitt gjorde precis allt själv. Alltid utmanade han sin egen förmåga. Framför allt spelade han samtliga instrument på egen hand, inte bara de som är vanliga i rocksammanhang, utan med tiden även fiol och blåsinstrument.

Även om han var brådmogen konstnärligt som låtskrivare och musiker, var han lika oerfaren och godtrogen affärsmässigt som vilken annan tjugoåring skulle vara. Han övertalades troligen av sin skrupelfrie manager att teckna ett skivkontrakt med ABC/Dunhill där han var förpliktigad att ge ut ett album varje halvår. Den bedriften hade förebilderna The Beatles visserligen klarat av, men Rhodes var å andra sidan helt ensam i alla led i processen att göra en platta. Slavkontraktet hindrade honom att turnera och göra promotion. Han hade inte tid, då han var piskad att skaka fram nya album.

Dessutom släppte det gamla skivbolaget A&M (från The-Merry-Go-Round-tiden) raskt ut The American Dream under Emitt Rhodes eget namn. Plattan var ett hopkok av 1½ år gamla inspelningar som var ganska orkestrerade och ännu äldre redan utgivna låtar samt demos med hans gamla band (en evighet hade passerat sedan dess i popvärlden på den tiden). Förvirring och sammanblandning uppstod och den hyggliga försäljningsmässiga framgången med solodebuten Emitt Rhodes avstannade.

Arbetet med uppföljaren drog ut på tiden och Rhodes blev stämd av sitt eget skivbolag ABC/Dunhill som villa ha 250 000 dollar i skadestånd för uteblivna intäkter. Så kom Mirror hösten 1971 och var svagare än solodebuten, mer av McCartney-pastischer och mindre personliga texter. Dock hade även den plattan sina höjdpunkter och är vid en färsk genomlyssning inte så dålig som jag först uppfattade den. Mirror sålde inte alls så bra som den första. Skivbolaget lyfte inte ett finger för att få snurr på försäljningen. Det började gå rejält utför med karriären.

Skadeståndsprocessen lades ned då det tredje albumet Farewell To Paradise kom ut år 1973. Nu hade Rhodes ett mer självständigt musikaliskt uttryck. Det var lite mer experimentellt, stillsammare och allvarligare. På plattan fanns ganska mycket jazz- och soulinfluenser och Curtis Mayfield-påverkat gitarrspel. Denna sista platta sålde inte alls.

Den korta solokarriären hade blivit en till mardröm för Rhodes. Vid 23 års ålder tystnade han som artist, desillusionerad och utbränd. Han var fast besluten att göra något helt annat i fortsättningen. Men hur gick det för honom sedan? På senare år har den ganska isolerade medelålders Emitt Rhodes gjort en handfull intervjuer. Bland annat publicerade Los Angeles City Beat ett långt och gripande reportage för 4½ år sedan om hans tragiska livsöde.

Så till tio goda skäl att gilla Emitt Rhodes:
Time Will Show The Wiser (från The Merry-Go-Rounds självbetitlade från 1967)
You’re A Very Lovely Woman (också från The Merry-Go-Round)
With My Face On The Floor (från Emitt Rhodes från 1970)
Live Till You Die (också från Emitt Rhodes)
You Should Be Ashamed (även den från Emitt Rhodes)
Someone Died (från The American Dream utgiven 1971)
‘Til The Day After (också från The American Dream)
Really Wanted You (från Mirror från 1971)
Warm Self-Sacrifice (från Farewell To Paradise från 1973)
Blue Horizon (också från Farewell To Paradise)