lördag 17 maj 2008

Del 11: Tio goda skäl att gilla Gerry Rafferty

Många sextiotalister har det inledande saxofonsolot från 1978 års jättehit Baker Street inbränt i hjärnbarken, vare sig de gillar låten eller inte, så även Dave Grohl som med sitt Foo Fighters gjorde en cover av den.

De som är äldre än så minns kanske också den kortlivade pop/rockgruppen Stealers Wheel från första halvan av 70-talet och deras stora hitlåt Stuck In The Middle With You, som egentligen bara var menad att vara en parodi av Bob Dylans paranoida sida. Vi som är sjuttiotalister minns förresten också den låten, men från ett helt annat sammanhang långt senare. I Quentin Tarantinos berömda debutfilm Reservoir Dogs (svensk titel De hänsynslösa) från 1992 fick den gamla bortglömda hitlåten nytt liv i samband med att en gisslad polisman fick ett öra avskuret i en lagerlokal av en sadistisk och förbannad bankrånare efter ett misslyckat rån. Alla som har sett scenen kommer ihåg den och dess soundtrack.

Mannen bakom Baker Street och Stuck In The Middle With You är en doldis som heter Gerry Rafferty.


Promofilmen till Stuck In The Middle With You från 1973 i vilken bandkollegan Joe Egan står vid mikrofonen, även om det är Gerry Raffertys röst som hörs. Det beror på att Rafferty, redan innan den plötsliga framgången med låten, hade hoppat av Stealers Wheel för tillfället.

För fem år sedan skaffade jag utan några förväntningar Stealers Wheels första album från 1972 (som innehåller ovan nämnda hitlåt). Frånsett några spår med trött, tidstypisk och intetsägande sjuttiotalsrock, bestod plattan till största delen av förbannat fin Beatles-influerad popmusik med korvskinnstajt stämsång. De gamla skolkamraterna och förgrundsfigurerna Joe Egans och Gerry Raffertys röster var svåra att skilja åt sinsemellan och de lät också kusligt lika John Lennon.


Stealers Wheel - Late Again (1972)

De var vid den här tiden ganska ensamma med att gå i The Beatles fotspår, med undantag för powerpop-pionjärer som Badfinger och Big Star. Under Stealers Wheels korta dysfunktionella och haltande karriär kom ytterligare två plattor med liknande ojämn blandning (därför är en samlingsskiva att varmt rekommendera).

Första sättningen av Stealers Wheel med Gerry Rafferty sittande på huk.

Det var när jag letat vidare som jag verkligen fastnade för Gerry Rafferty och hans musik. Jag hade läst att han spelat in en soloskiva som kom ut 1971 – Can I Have My Money Back? – efter sin första ganska framgångsrika grupp The Humblebums och före Stealers Wheel. Tretton starka melodier, inte en enda som sviktar. Det här albumet skulle Paul McCartney kunna ha gjort precis i början av sin solokarriär om han istället varit allvarsam och tvivlande.


Gerry Rafferty - To Each And Everyone (1971)

För mig är To Each And Everyone en av höjdpunkterna, ett stycke akustisk vemodig folkpop eller kanske till och med barockpop. Jag kapitulerar ofelbart när klavinetter, spinetter, cembalos, orgelharmonium eller andra äldre klaviaturinstrument tas fram och dammas av i popsammanhang.

Jag vill också passa på att tipsa om en samling med de delikata låtar han spelade in åren 1969-70 med The Humblebums plus en överbliven låt från Can I Have My Money Back?-inspelningarna. Samlingen hette kort och gott Gerry Rafferty och gavs ut 1978 på Visa Records, samma år som Rafferty fick sitt genombrott som soloartist.


The Humblebums - Keep It To Yourself (1970)

Det finns väldigt få intervjuer med Gerry Rafferty att läsa, ganska lite skrivet om honom överhuvudtaget. Det kan vara svårt att få grepp om Rafferty. Känt är att hans karriär har varit ständigt kantad av en massa hinder, strul och rättsliga processer mot skivbolag och management. Redan från början hade han en cynisk och motsträvig läggning och har skrivit en rad låtar om musikbranschens fällor, såväl som om kärlekens avigsidor. Trots att att Raffertys låtar ofta är syrliga finns det ändå alltid en värme där.

Så till tio goda skäl att gilla Gerry Rafferty:
All The Best People Do It (från The Humblebums album Open Up The Door [1970])
Keep It To Yourself (också från Open Up The Door)
The Long Way Round (från albumet Can I Have My Money Back? [1971])
To Each And Everyone (också från Can I Have My Money Back?)
Sign On The Dotted Line (också från Can I Have My Money Back?)
Late Again (från albumet Stealers Wheel [1972])
Stuck In The Middle With You (också från Stealers Wheel)
Next To Me (också från Stealers Wheel)
Steamboat Row (från Stealers Wheels album Ferguslie Park [1974])
Benediction (från Stealers Wheels album Right Or Wrong [1975])

3 kommentarer:

Mattias sa...

En fin genomgång av en artist som ofta glöms bort. Han har ju en personlig röst och skön känsla för melodier och harmonier. Som så ofta i dessa sammanhang är karriären ytterst ojämn. Men plockar man ihop guldklimparna så blir man belönad. Jag har en samling med Stealers Wheel på cd och trodde nog att jag kanske behövde hela albumen, men samlingen täcker nog faktiskt det bästa. Som t ex Next To Me, Steamboat Row, Benediction, Late Again, dvs precis de låtar du nämner.

spengochrille sa...

To each and everyone skulle lika gärna kunnat vara Left Banke, vilket är betyg nog.
Steelers wheel låten är för mig bara saggig och symboliserar mycket av det som jag inte gillar i 70-tals popen.
Humblebums låter lovande, kankse lite för coolt och kallt beräknande, lite för mycket hjärna.
Men tack än en gång Magnus för att du introducerade To each and everyone för några år sedan.

Magnus S sa...

Sedan inlägget skrevs för snart år sedan har jag också lyssnat en hel del på Gerry Raffertys största succéalbum, "City To City". Trots en ganska slick AOR-produktion älskar jag plattan. Gerry sjunger fantastiskt bra och låtarna är råstarka. "Right Down The Line", "The Ark" och "Mattie's Rag" skulle alla tre kunna ta sig in på min Topp-Tio-lista öve Gerry Rafferty. Jag är väldigt svag för "Baker Street" också (har inget emot saxofon längre).

Nästa köp blir "Night Owl", också den lätt att finna i 10 kronors-backarna på skivbörsarna.