They just weren't made for these times...?
De flesta Beach Boys-kännare är överens om att man kan och bör sätta stopp efter albumet Holland som kom 1973. Efter det satte sig Brian Wilson ner i sandlådan för att sedan knappt komma upp igen. Efter det är det ingen rolig lyssning längre; strandpojkarna blir allt mer patetiska och pinsamma för varje år som går.
Trots detta brukar jag ibland gotta mig åt pinsamheter av liknande slag. Och ibland hittar jag oväntade guldkorn. Lyssna här på följande kvartett låtar från åren 1977, 1978, 1979 och 1980 - från album som förgäves försökte hålla fast vid gruppens gamla image av solig och okomplicerad surftillvaro. Album som oftast sågades jämt med fotknölarna.
I min lilla undersökning har jag dessutom hittat paralleller till allmänt erkända Beach Boys-album från exakt tio år bakåt i tiden. Med lite god vilja så tycker jag nog ändå att det här är låtar som är riktigt starka och inte alls särskilt pinsamma. Eller har jag fel?
Det som dock står utom alla tvivel är att låttexterna nu har blivit mer än lovligt banala och att omslagen på dessa sena album är fruktansvärt fula! Vad tänkte de på egentligen?
The Beach Boys: Good Time (från Love You, 1977) - skulle nästan ha platsat på Smiley Smile från 1967.
The Beach Boys: Belles Of Paris (från M.I.U. Album, 1978) - skulle nästan ha platsat på Friends från 1968.
The Beach Boys: Sumahama (från L.A. (Light Album), 1979) - skulle nästan ha platsat på 20/20 från 1969.
The Beach Boys: Santa Ana Winds (från Keepin' The Summer Alive, 1980) - skulle nästan ha platsat på Sunflower från 1970.
4 kommentarer:
Gissa om jag blev glatt överraskad av ditt inlägg! Sedan i februari har ju Spengo praktiskt taget åter varit en enmansblogg. Men Spengo var som bäst när flera skribenter var aktiva. Det fanns en större bredd och det var mer sporrande/inspirerande att skriva då. Hoppas ni andra får tillbaka lusten igen.
Tack också, Mattias, för att du breddar bilden av The Beach Boys. Jag tillhör också de som bara har gruppen t o m "Holland", så inlägget var välgörande även för mig. Väl värt att nämna att "Good Time" kan man också njuta av på American Springs trevliga album från 1972 med Brian Wilsons fru och svägerska, som dubbelnörden (Spengos symbol) refererar till.
Förstår att det känns lite ensamt men kan glädja med att även doktorns synapser börjar närma sig en ännu en bisarr utläggning om intet vid tangentbordet. Elchockerna klarar inte längre av att hantera tonkombinationerna. Var göra av all hemvävd a capella gospel från 30-talet, atonisk industrimusik, dragspelskungar och fiolspelande som näcken lockar med, plastsoul, outsiderkärlek, naiv anarchopunk, pophits och ståbasslamrande. Någonstans finns det logiska sambandet som kan födas ut i moderkakan från doktorns bisarra sinne och samling. Det blir långt, det blir smutsigt och det blir obegripligt. Men det är på väg att födas ut i en oförstående värld.
PS å några youtube länkar blir det inte för det är tråkigt. Å några mp3: or blir det nog inte heller om ingen kan förklara ENKELT hör de görs.
PPS å många delar blir det. Suck on that you bastards!
Släpp in oss bara i din sjuka värld, Skivdoktorn!
Skicka en kommentar