måndag 26 maj 2008

Cover Lover pt. 7 - Don't Let Me Down

Jag såg att Gene Clark föga förvånande har en given plats i The Rock Snob's Dictionary (tillsammans med en lång rad av mina andra husgudar och favoritgenrer). Han var visserligen en briljant låtskrivare, men i detta inlägg kommer jag att koncentrera mig på sångaren Gene Clark genom en cover av en Beatles-låt som han gav en ny kostym som en del av duon Dillard & Clark.

boomp3.com

En av de finaste låtarna från The Beatles sena period gömdes undan på B-sidan till singeln Get Back, som kom ut våren 1969. John Lennons souliga Don't Let Me Down sägs ha sammanfattat förälskelsen i Yoko Ono, en ömtålig kärleksförklaring som blandades upp med känslor av ängslan och osäkerhet, som om allt var för bra att vara sant.

Om John Lennon tog i från tårna när han sjöng den, så tog Gene Clark snarare i från själen med sin ensamma och skälvande röst som hade en väderbiten skönhet. Stämbanden var kantade av vemod. Gene hade en förmåga att låta inåtvänd och på samma gång vara intim. Han verkade betydligt äldre än 25 då han sjöng.

Möjligen var det countryprägeln på låten, inte minst genom Sneaky Pete Kleinows himmelska lap steel guitar, som gjorde att Gene samtidigt lät lantligt blåögd eller naiv ungefär som Joe Buck (Jon Voights oförglömliga roll) i Midnight Cowboy. Faktum är att både Gene Clark och Doug Dillard kom från småhålor i Missouri och var uppväxta på countrymusik och bluegrass. Även om Dillard & Clark själva inte alls var kommersiellt framgångsrika och bara gav ut två album under sin korta tid tillsammans, så kom de genom sitt genuina förhållande till country att starkt påverka de flesta andra inom countryrockscenen i Kalifornien, till exempel Emmylou Harris och The Eagles (vars gitarrist Bernie Leadon spelat med Dillard & Clark).
Dillard & Clarks tappning av Don't Let Me Down, som avslutar det andra och sista albumet Through The Morning, Through The Night, sviker aldrig.

8 kommentarer:

Mats L sa...

Och den är 1000 gånger bättre än Beatles egen, som jag aldrig hållit särskilt högt. Plattan innan med Dillard & Clark har också fina höjdpunkter som She darked the sun och DOn't come rollin'. Topklass!

Martin sa...

Ja nu är det verkligen dags att jag slår till på Dillard & Clark även om jag verkligen inte skulle vilja gå så långt som att säga att deras version är 1000 gånger bättre än orginalet.

Magnus S sa...

Jag tycker att originalversionen och coverversionen är båda fantastiska. Men det är intressant att se hur olika låten ter sig när den framförs av två vitt skilda temperament och läggningar som John Lennon och Gene Clark representerar.

Martin, för att citera en låt som Dillard & Clark körde: Git It On Brother!

spengochrille sa...

Håller med dig Magnus, men när man lyssnar på Beatles version efter Dillard & Clarks låter den ganska så yxig och kantig.
För övrigt en jättefin post.

Magnus S sa...

När jag skrev inlägget om Gene Clarks sätt att tolka "Don't Let Me Down" kom jag att tänka på den åldrande Johnny Cashs sätt att ta sig an (relativt) unga artister och bands låtar. Cash lyckades på sitt sätt göra låtarna större än vad de varit från början genom att lägga in all sin livserfarenhet i dem. Gene Clark verkade redan som ung ha en gammal mans själ.

OK, jag kan erkänna att Dillard & Clarks version också ligger närmare mitt hjärta. Det är bara så att jag också dyrkar The Beatles.

Tobias sa...

En absolut favoritlåt för mig är "The Radio Song" från "The Fantastic Expedition..."

Magnus S sa...

Hela den första Dillard & Clark-plattan är fantastisk (precis som titel lovar). Jag gillar också "The Radio Song" skarpt. Min personliga favorit från skivan är emellertid den lågmälda och introverta "Something's Wrong" med sin oändligt läckra akustiska inramning.

tobias sa...

Visst är hela plattan klockren. Fast jag har nog fastnat mer för The Dillards, just för den grymt melodiska och ibland frenetiska banjon! "Wheatstraw Suite" från 1968 är den givna plattan, och "I've just seen a face" har gått på repeat i månader!