Jag såg att Gene Clark föga förvånande har en given plats i The Rock Snob's Dictionary (tillsammans med en lång rad av mina andra husgudar och favoritgenrer). Han var visserligen en briljant låtskrivare, men i detta inlägg kommer jag att koncentrera mig på sångaren Gene Clark genom en cover av en Beatles-låt som han gav en ny kostym som en del av duon Dillard & Clark.
Jag såg att Gene Clark föga förvånande har en given plats i The Rock Snob's Dictionary (tillsammans med en lång rad av mina andra husgudar och favoritgenrer). Han var visserligen en briljant låtskrivare, men i detta inlägg kommer jag att koncentrera mig på sångaren Gene Clark genom en cover av en Beatles-låt som han gav en ny kostym som en del av duon Dillard & Clark.
8 kommentarer:
Och den är 1000 gånger bättre än Beatles egen, som jag aldrig hållit särskilt högt. Plattan innan med Dillard & Clark har också fina höjdpunkter som She darked the sun och DOn't come rollin'. Topklass!
Ja nu är det verkligen dags att jag slår till på Dillard & Clark även om jag verkligen inte skulle vilja gå så långt som att säga att deras version är 1000 gånger bättre än orginalet.
Jag tycker att originalversionen och coverversionen är båda fantastiska. Men det är intressant att se hur olika låten ter sig när den framförs av två vitt skilda temperament och läggningar som John Lennon och Gene Clark representerar.
Martin, för att citera en låt som Dillard & Clark körde: Git It On Brother!
Håller med dig Magnus, men när man lyssnar på Beatles version efter Dillard & Clarks låter den ganska så yxig och kantig.
För övrigt en jättefin post.
När jag skrev inlägget om Gene Clarks sätt att tolka "Don't Let Me Down" kom jag att tänka på den åldrande Johnny Cashs sätt att ta sig an (relativt) unga artister och bands låtar. Cash lyckades på sitt sätt göra låtarna större än vad de varit från början genom att lägga in all sin livserfarenhet i dem. Gene Clark verkade redan som ung ha en gammal mans själ.
OK, jag kan erkänna att Dillard & Clarks version också ligger närmare mitt hjärta. Det är bara så att jag också dyrkar The Beatles.
En absolut favoritlåt för mig är "The Radio Song" från "The Fantastic Expedition..."
Hela den första Dillard & Clark-plattan är fantastisk (precis som titel lovar). Jag gillar också "The Radio Song" skarpt. Min personliga favorit från skivan är emellertid den lågmälda och introverta "Something's Wrong" med sin oändligt läckra akustiska inramning.
Visst är hela plattan klockren. Fast jag har nog fastnat mer för The Dillards, just för den grymt melodiska och ibland frenetiska banjon! "Wheatstraw Suite" från 1968 är den givna plattan, och "I've just seen a face" har gått på repeat i månader!
Skicka en kommentar