The Zombies - This Will Be Our Year
En favorit i repris! Detta är ett klipp som rör vid många hjärtan, kanske ett av de mest rörande YouTube-klippen. En amerikansk kille i min egen ålder redigerade ihop en liten video av föräldrarnas Super 8-filmer från 1960- och 70-talet till The Zombies själavärmande poplåt, This Will Be Our Year. Gott Nytt År!
På självaste julaftonskvällen satt jag i lägenheten i Stockholm och tyckte riktigt synd om mig själv. Tidigare under dagen hade jag beslutat att inte köra ner till vinterdrabbade Österlen i mellandagarna. Känns för riskabelt med vinterdäck utan dubbar med barn i bilen och allt. Men vid juletid har jag alltid svår hemlängtan, vill träffa mina släktingar och gamla vänner i Skåne. Hembygden kallar.
Tur då att jag köpt Oil City Confidential som en julklapp till mig själv (och en DVD-spelare för att kunna se den), den hyllade dokumentärfilmen om Dr Feelgood av den mästerlige Julien Temple, mest känd för Sex Pistols-dokumentärerna The Great Rock 'N' Roll Swindle och The Filth And The Fury. Och vilken herdestund det var att se dokumentären!
Den egenartade gitarristen Wilko Johnson är otroligt underhållande med sin speedade entusiasm när anekdoterna sprutar ur honom. The Big Figure och John B. Sparks står mest och nickar och fnissar bredvid honom vid biljardbordet. Och den ömma gamla modern till den avlidne sångaren Lee Brilleaux, hon var så förbluffande förstående inför sin sons liv och karriär. Hon berättade att hon och Lees far en gång gick på en Dr Feelgood-konsert på Hammersmith Odeon när de var som störst hemma i England 1976 och det var ett sånt sjuhelvetes röj både på scenen och nere bland ungdomarna i publiken att fadern inte kunde stå emot utan öste loss bland ynglingarna. Det är så fint och bekräftande att man vill gråta. Det finns många, många ögonblick av mänsklig värme i dokumentären.
The story of Canvey Island, 1970's England and the greatest local band in the world, Dr Feelgood!
Men det är egentligen inte medlemmarna i Dr Feelgood som har huvudrollen, det är lokalsamhället Canvey Island, en uppdämd ö under vattennivå i Themsens dimmiga mynning och som är full av oljeraffinaderier. Stället är nergånget och präglat av en arbetarklass som gillar att supa, tidigare en lågklassig badort för folk från Londons East End, med några bedagade nöjesetablissemang kvar. Men för pojkarna, som såsmåningom växte upp till att bli medlemmar i Dr Feelgood, var ön ett paradis och ett spännande äventyr. Dokumentären handlar om hur orten eller platsen och dess historia har präglat bandmedlemmarna och bandet.
På något sätt handlar Oil City Confidential om rockens ursprung, hur något utvecklas från de första staplande stegen ofta på akustiska instrument bland några tonåringar i de sociala sammanhangens utkant och sedan blir ett lokalt rockband som slipar sina färdigheter och successivt når allt vidare kretsar regionalt, nationellt och internationellt. Men Dr Feelgood släppte aldrig sin lokala förankring.
Dr Feelgood - Going Back Home (live på Southend Kursaal 1975)
Det finns jubileer man inte riktigt vill påminnas om men just idag är det tio år sedan Kirsty MacColls liv tog slut. Alldeles för tidigt och så vansinnigt onödigt. Här nedan en personlig favoritlista som jeg skrev på maillistan Hi-Five precis efter Kirstys död i december 2000 och som tidigare även har funnits att läsa här.
Mer om kampen för upprättelse för Kirsty hittar ni här och mer om hennes musik här.
Kirsty MacColl topp tio
1. Don't come the cowboy with me Sonny Jim
Är så mycket mer än bara en fantastisk titel. Där den ligger mitt i Kirstys bästa platta Kite visar den så tydligt vad som gör henne älskvärd - i ordets allra bästa bemärkelse- och vad det är som gör att hon känns äkta i en värld som allt oftare känns som formgjuten plast. Dels är hon tuff "don't come the cowboy with me Sonny Jim/ I've known lot's of those and your not one of them" dels är hon förstående "there's a light in your eyes tells me somebodys in/and you won't come the cowboy with me Sonny Jim" och dessutom är hon precis lika sårbar som någon av oss andra "Did somebody tell you I'm lonely as hell/I didn't expect you to know me so well”. Sen sjunger hon förstås otroligt bra också.
2. Soho Square
Från underskattade plattan Titanic Days och tårarna är faktiskt inte så långt borta när Kirsty sjunger "And you'll kiss me quick in case I die before mig birthday/one day you'll be waiting there/no empty bench in Soho Square" och sen stegrar sig stråkarna precis som i Madonnas Dear Jessie och det är alldeles fantastisk popmusik om att försöka tränga undan den där så lätt stelnande vardagssorgen och släppa fram glädjen.
3. Closer to God
Från baksidan av Kirstys mest politiska singel Free World. "are you closer to God than the folks you despice/are you closer to God than the ants and the flies".
4. Free World
En lysande urladdning mot Thatcherismens sjukhusnedläggande England satt till en snabb poplåt som hänger upp luftgitarren på din höft.
5. They don't know
Första singeln på Stiff och det är klassisk girl group uppdaterad till ett sent sjuttiotal som knappt hunnit hämta sig från punken. Gigolo Aunts har gjort en utmärkt cover och nu mer alltså Moneybrother en på svenska.
6. See that girl
En till snabb poplåt och bästa spåret på debut lp:n.
7. Caroline
Caroline har förlorat sin pojkvän och vill gråta ut hos Kirstys berättarjag -som precis blivit ihop med killen i fråga. En nästan lika klassisk popsingel som debuten. Obegripligt att så få brydde sig.
8. He's on the beach
Ännu en fantastisk snabb poplåt. Den här gången är det Lemonheads som gjort en cover.
9. Walking down Madison
Kirsty experimenterar med rytmer och en manlig rappare och det funkar hur bra som helst.
10. There's a guy works down the chip shop swears he's Elvis
Också från debuten och här är det verkligen tal om en bra titel. Och texten fortsätter "just like you swore that you'ld be true/There's a guy works down the chip shop swears he's Elvis / but he's a liar and I'm not sure about you". Enkelt, snyggt, begåvat och roligt. Jag kommer att sakna henne.
Om ni saknar självklara favoriter som A new England eller Fairytale of Ney York är det för att jag listade covers och duetter för sig. För att postningen inte ska bli för lång hittar ni dem här istället.
Kirsty är inte direkt heltäckande representerad på Spotify men hon finns åtminstone: Kirsty MacColl.
I'd Rather You Leave Me med The Choir påminner mig om varför jag, av all musik, mest tycker om ren och skär pop. Redan introt på tolvsträngad Rickenbacker lyfter låten till The Byrds skimrande höjder. Trots att diskanten skär som en sågklinga och ljudet håller demokvalitet, så sprakar den här tvåminuterslåten verkligen av skir skönhet. Ack, att en så bunden formel som poplåten innebär kan bjuda på en sån komplexitet!
The Choir - I'd Rather You Leave Me (ca 1967)
Vi stod runt hörnet i buskarna och laddade för drogfritt disco i Korsavadshallen för skolungdomen på Österlen. Det var sent i november 1987 och det blåste som alltid fuktigt och råkallt i Simrishamn vid den här årstiden. Jag tryckte i mig en kvarting Explorer Vodka utblandad med Fanta ur en PET-flaska så fort jag bara kunde. Sedan löste jag och mina polare entrébiljett till discot. Inga problem att komma in! Väl inne slog fyllan till. Allt var noga planerat. Jag kände mig så cool och kaxig som bara en kraftigt berusad sextonåring i skinnväst kunde göra.
Ett par lokala rockband spelade på en scen mitt ute på sporthallsgolvet den kvällen. Efter det snabba, ymniga vätskeintaget gick jag på toaletten vid foajén. Några jämnåriga killar, som jag kände, skulle snart spela i ett rätt så nybildat band. De stod vid handfaten och pratade med varandra, dämpat men ändå märkbart exalterat. Jag märkte hur fokuserade de var. Grabbarna målade ögonen med en svart kajalpenna som de delade. Jag glodde storögt på dem. De såg inget annat än sina egna spegelbilder. För mig som vuxit upp i en by, där en machokultur rådde, var detta oerhört djärvt. Trots att killarna strax skulle uppträda i ett band som nästan uteslutande spelade spelade covers av den jordnära skånske rockidolen Kal P. Dal, missade de inte tillfället att sminka sig. En dörr öppnades plötsligt för mig - visserligen bara med en smal springa - till den skumma och djupt fascinerande rockvärlden.
Jag raglade efter dem till sporthallen för att se deras band som hette Broster Brös och jag försökte skärpa mina sinnen för att uppleva spelningen. Men ganska snart blev jag distraherad. Ett gäng bråkstakar från verkstadsteknisk linje stod runt mig och ville slåss.
Det är en vintrig och bitande kall lördagskväll i huvudstaden. Gatorna är nästan tomma. Klockan är tio och blott en liten skara har hunnit ta sig till Debaser Slussen.
"Är ni redo? Nä? Ok, vi ska bara ställa in vinklarna."
- - -
I Malmö vid mitten och slutet av 90-talet fanns en hel drös popgrupper och något enstaka rockband som man återkommande såg på konserter, klubbar och festivaler. Dipper var ett av dessa band. De var enormt spelsugna, dök upp i alla möjliga sammanhang och de levererade alltid spänning och förlösning. Dipper måste vara den liveakt som jag sett i särklass flest gånger (vid mer än tio tillfällen) bland band jag inte ägt en enda skiva av eller ens en demokassett med. Befann de sig inte på scenen så stod killarna ofta i publiken och stöttade andra band som spelade. Dessutom jobbade sångaren och scenpersonligheten Joachim Leksell på vattenhålet Tempo nära Möllevångstorget, pop- och rockscenens självklara centrum. Kort sagt, de var överallt!
Egentligen har jag aldrig haft någon relation till Dippers musik. Bara ett par låtar satte sig, främst Shaping Up och Attention Span (som de också framförde en gång i Sen kväll med Luuk). Det var egentligen deras totala hängivenhet till musiken som jag uppskattade, ett fullständigt engagemang, idealism och integritet.
- - -
Senast jag såg Dipper för åtta år sedan uppträdde de på samma scen. Debaser var nyöppnat. Då fick förgrundsgestalten Joachim Leksell den psykiska kollapsen att verka bubbla under den städade ytan.
Nu iscensätter han det nervösa sammanbrottet som om det redan har inträffat. Han dyker upp i en tredelad kostym, men är sjavig. Kostymen är fläckig, skjortan skrynklig, byxfickorna vrängda ut och in och livremmen saknas. Det är som om resten av bandet de två föregående dygnen har letat runt i Stockholm efter den försvunne Leksell, som haft en "lost weekend". Men han har hämtats ur en fyllecell och sedan fått dricka en kanna kaffe i logen före spelningen.
Dipper - Around The Block (live på Debaser Slussen 4 december 2010)
Skitbra upptagning, bgrrrlie! Tack!
Samtidigt är musiken mer avig, kantig, primitiv och rå än tidigare. Postpunkrötterna ligger nu fullständigt blottade. Emellanåt hårdnar det till och influenserna av amerikansk punk skiner igenom. Dipper är ett tajt band på sitt bakvända vis. Hur mycket jag än tjatar om Leksell är varje medlem i Dipper en unik, oumbärlig musiker.
De kör nästan uteslutande låtar som inte getts ut på skiva eller har spelats live, som knappt någon förutom bandet har hört tidigare. Detta gör de trots att de har ett relativt nytt album ute, It Will All End In Tears. Och varför inte, de har inget att förlora? De vann publiken i denna smällkalla stad i lördags.
Jag har väl alltid haft ett distanserat förhållande till hip hop. Kanske var jag charmad av den ett kort tag i slutet av 80-talet då hip hopen kändes så ny, fräsch och annorlunda för oss svenskar att den inte gick att motstå. Men jag har alltid sökt efter melodier i musiken, inte efter texterna, orden. Jag har sällan ens förstått, uppfattat eller hört vad man har rappat om. Sedan blev den tongivande hip hopen i mitten av 90-talet jävligt macho med alla dessa gangstas och thugs och sånt har jag i allmänhet svårt för. Många av dessa rappare har låtit så tonlösa, så känslomässigt avstängda eller bara hotfulla. Jag har haft enormt svårt att identifiera mig med det.
Kort sagt, det har funnits så mycket annan musik som jag har hållit nära hjärtat istället. Hip hopen har inte tillåtits att släppas i närheten av det.
Ändå har jag en oerhörd respekt för hip hop. Det finns ibland en speciell förtätad atmosfär där som knappast går att finna någon annanstans. Jag är väldigt svag för de DJs som använder samplingar skickligt, när de använder något som står i kontrast till MCn, en sampling som kommer från ett oväntat håll musikaliskt, som skapar dynamik och laddar låten med stämning. Men i slutändan handlar det om beats, det som får huvudet att gunga i takt och kroppen att vagga. Där är genren oöverträffad. Varje gång jag får höra något sådant känns hip hopen fortfarande sprillans ny, trots sina mer än trettio år på nacken.
I veckan fick jag en bland-CD av en ung kille som har ett sann passion för hip hop. Jag är upplivad av hans entusiasm och tänker ge det han så omsorgsfullt ställt samman en ärlig chans.
För tio år sedan fick jag min förra bland-CD med hip hop av en polare som ville visa att det fanns sådant i genren som var värt att låna minst ett öra till. Och det gjorde jag faktiskt. Vi kör två fina spår från den superba samlingen.
Mos Def - Ms Fat Booty (1999)
Gang Starr - Full Clip (1999)
Kan det vara så att det jag tilltalas av i musik är oförändrat sedan min tidiga barndom? Är det så för dig? De låtar som jag minns från 3-4 årsåldern är de sentimentala och gråtmilda balladerna. Jag distraherades alltid i min lek med Corgi-bilar eller LEGO och lystrade till radion i köket när låtar som Cat Stevens Morning Has Broken, John Denvers Annie's Song eller I'm Not In Love med 10CC spelades. Än idag är det just den sentimentala, spröda och melankoliska musiken som ligger mig närmast om hjärtat.
För några månader sedan snubblade jag över en melodi som jag mycket väl kände igen. Jag kunde inte minnas när jag hört den, men det måste också ha varit nån gång i mitten av 70-talet från transistor-radion.
Barbara Streisand - The Way We Were (1973)
Egentligen är jag inte så förtjust i Barbara Streisand. Hon är alldeles för mycket musikal för mig, för mycket smetighet och teknik. Men i The Way We Were var hon något mer nedtonad än vanligt. Det är den vackra melodin med de något dröjande och närmast glidande mjuka tonerna, särskilt i början av låten, som verkar sitta djupt i mig. The Way We Were var den första låt med Barbara Streisand som toppade hitlistorna i början av 1974. Jag läste nyligen att melodin hade skrivits av en musiker som jag verkligen respekterar - Marvin Hamlisch.
Han fick mig att som 14-15 åring spendera ett helt års pianolektioner i kommunala musikskolan åt att finslipa ragtimestycket The Entertainer. Visserligen är det ett gammalt nummer av Scott Joplin från 1902, men det är Marvin Hamlisch tolkning och arrangemang från soundtracket till sjuttiotalsklassikern Blåsningen (The Sting) som alla har hört. Hamlisch The Entertainer blev till och med en stor hit på poplistorna (nr 3 på Billboardlistan i USA).
Jag såg förstås Blåsningen som barn på rikstelevisionen och tog djupt intryck. Filmen med Paul Newman och Robert Newman i huvudrollerna utspelar sig i depressionsårens 1930-talet och egentligen var ragtimemusiken från sekelskiftet gammal och daterad redan då, men på något sätt fick Hamlisch den att passa in. Det är i själva verket kongenialt att till en tillbakablickande film sätta musik som blickar ännu längre tillbaka i tiden. När jag tänker efter gjordes det flera filmer som utspelade sig i 30-talets kristider just under oljekrisens och den ekonomiska tillbakagångens år på 1970-talet.
Men jag vill presentera ett annat spår från Blåsningen som har en plats i mitt hjärta. Sällan har ett instrumentalt stycke uttryckt mer ensamhet och saknad.
Marvin Hamlisch - Solace (orchestral version) (1974) 
I kölvattnet av ovan nämnda framgångar kom ett album med Marvin Hamlisch, självklart med namnet The Entertainer. Därifrån hämtar jag ett annat otroligt smäktande stycke, dock med stänk av exotism.
Marvin Hamlisch - Mexican Dreams (1974)
Under 1970-talet var Marvin Hamlisch otroligt framgångsrik. Han vann alla de tunga priserna i show business. Bredvid filmerna skrev han till exempel musiken till en av decenniets mest framgångsrika musikaler, A Chorus Line. Han gjorde ett minnesvärt soundtrack till Bond-filmen The Spy Who Loved Me (svensk titel Älskade spion) från 1977. Ledmotivet Nobody Does It Better skrev han tillsammans med sin dåvarande fästmö, Carole Bayer Sager.
Som sexåring hajade jag plötsligt till då jag satt vid mitt nya modelltåg som körde runt runt i en cirkel. En stark kvinnoröst ljöd från radion i köket.
Carly Simon - Nobody Does It Better (1977)
Och nu alla barn kommer en upplysande dockshow om XTCs historia fram till dubbelalbumet Oranges & Lemons från 1989 (ungefär vid den tiden jag själv upptäckte gruppen). Det är Andy Partridge, Colin Moulding och Dave Gregory själva som sköter dockorna. Enjoy!
XTC - The Road To Oranges & Lemons (1989)
I kommentarerna till YouTube-klipp med XTC står det i regel alltid "the world's most criminally underrated pop group".
Andy Partridge fick ett nervöst sammanbrott på scen i Paris i mars 1982, efter att hans fru hade snott hans Valium. Hon stod inte ut med att han var tablettmissbrukare och de lugnande tabletterna hade gått ur kroppen. Bandet slutade att framträda live efter denna traumatiska händelse och världen gick miste om ett fantastiskt liveband. De första fem åren i XTCs karriär hade varit fyllda av hektiskt turnerande världen över. Bandet var snortajt. Den nervösa energin, som särskilt Andy förmedlade, fick publiken att koka, men han led av svår scenskräck. När jag ser dessa liveklipp är det svårt att förstå att Andy Partridge går på Valium.
This Is Pop (1978)
"If that was Pop I don't want to meet Mom."
Respectable Street (1980)
Om jag får välja blir det inte något av de "viktiga" albumen från 1987, till exempel The Smiths - Strangeways, Here We Come, Sonic Youth - Sister, The Jesus And Mary Chain - Darklands, Prince - Sign O' The Times eller U2 - The Joshua Tree. Den platta från 1987 som snurrat mest på min skivtallrik låter inte alls som kommer från detta år, utan snarare från 1967. Skivan är utgiven under pseudonym och den består av pastischer av psykedeliskt anstruken popmusik, som kom likt en lavin tjugo år tidigare och den präglade musikerna bakom den här skivan då de var tonåringar. Jag talar givetvis om The Dukes Of Stratosphears enda fullängdare Psonic Psunspot.
Både tidigare och senare har det gjorts skivor som medvetet hyllar musik i en viss stil eller från en särskild epok, men aldrig har musik varit så väl skriven, spelad, sjungen och inspelad. Att kalla The Dukes Of Stratosphears musik för pastisch är förminskande, den håller hela vägen på egen hand. Första spåret, Vanishing Girl är den klaraste och krispigaste stämsångspop som går att uppbringa i The Hollies anda. Låten överträffar obesvärat förebilderna. Mer himmelsk pop-perfektion än så här går inte att få!
Vanishing Girl
Musiken på Psonic Psunspot har till synes lekts fram. Det låter ledigt, otvunget, men melodierna och harmonierna är intrikata och raffinerade. Samma upplevelse kan man få av The Beatles musik. Intrycket av lekstuga på Psonic Psunspot förstärks av en extremt välartikulerad engelsk flickas läsning ur en nonsensberättelse i Alice i Underlandet-stil och gamla radioklipp som försöker binda ihop låtarna som spretar åt olika håll, eller rättare sagt kommer låtarna från olika inspirationskällor som är mer eller mindre lätta att identifiera. Albumet är inte lika dynamiskt och koncentrerat som den vassa psykedelia-urladdningen 25 O'Clock, som kom två år tidigare som mini-LP.
The Affiliated
Redan när Psonic Psunspot kom var det inte längre en hemlighet att musikerna bakom pseudonymen var XTC. Framför allt Andy Partridges röst är omisskännlig, även om den faktiskt är svår att skilja från stämman som tillhör Colin Moulding. Colin är den andre, mindre kände låtskrivaren i The Dukes Of Stratosphear/XTC, som faktiskt skrivit de flesta av mina favoritlåtar, bland annat Vanishing Girl och The Affiliated. Faktiskt blev XTCs ställning som några av världens skickligaste pop-trollkarlar befäst genom projektet med The Dukes Of Stratosphear.
Midlake - Rulers, Ruling All Things (2010)
Festen är slut. Mörkret sluter sig om oss igen, också dagsljuset är svagt och diffust i grådimman. Med november månad är vemodet definitivt tillbaka. Min musiksmak växlar efter årstiderna och vädret. När vi pendlare på morgonen trängs stående i den proppfulla tunnelbanevagnen, då pluggar jag in det senaste albumet The Courage Of Others av Midlake för att öppna upp och lindra känslan av klaustrofobi. I musiken råder en intim ödslighet. Killarna från universitetsstaden Denton, nordväst om Dallas, omfamnar nu den engelska folkrocken. The Courage Of Others är en homogen skiva, som en sångcykel med variationer av en och samma ledmotiv, som sprunget ur Fairport Conventions trollbindande Fotheringay. I Midlakes värld är det 1970 - tvärflöjtens år.
Jag och min äldste son besökte Tyresta nationalpark en dag på höstlovet, för jag ville lura ut honom på en promenad i skogen, eftersom jag hade idéer om att vistas i naturen är karaktärsdanande. Man talar ofta om att svenskens unika förhållande till skogen som en fristad, nästan som en religiös plats. Mitt betongbarn till son upplevde dock den som kuslig och främmande. Sedan var det dags att grilla korv och pinnbröd (som jag förberett hemma) och dricka varm choklad.
Vi var inte ensamma, en kvinna och hennes två söner var också där. De grillade marshmallows och drack Dr. Pepper och jag hörde att de varvade engelska med amerikansk accent och svenska i samtalet. Vi började prata ganska omgående. Hon hade träffat en svensk för femton år sedan i subtropiska Tampa, Florida, som hon kom från. Nu hade hon separerat och bodde i en lägenhet i Brandbergen. Vi frös. Hon hade en varm utstrålning, men jag anade att hon längtade hem till Staterna; hon kände sig kanske lurad på livet här.
Hennes ene son, som var speciell, sprang omkring oavbrutet med en mobiltelefon och körde YouTube-klipp. Vi skrattade åt att han åtminstone gjorde det i naturen, i friska luften. Hade jag lånat mobilen och valt följande klipp, så hade den amerikanska kvinnan troligen brutit samman. För låten rör vid den amerikanska folksjälen.
Old Crow Medicine Show - Wagon Wheel (Live på Orange Peel and Tennessee Theatre 2008)
Flera av de käraste amerikanska låtarna handlar om att vara på väg någonstans, särskilt inom country-genren (jag har skrivit om det tidigare). Även om man nu korsar kontinenten på fina motorvägar i komfortabla bilar, så minner de ortnamnsstinna låtarna också om de som färdats över det väldiga landet tidigare - nybyggarna - som en gång befolkade och tämjde det unga USA. Reste gjorde man för att förverkliga drömmen om ett bättre liv, the American dream, och man var beredd att offra allt för den.
Men resandet i den amerikanska låtskatten handlar minst lika mycket om sökandet av rötterna, var man kommer ifrån och egentligen hör hemma. Se hur Old Crow Medicine Shows unga publik lever sig in i Wagon Wheel, hur låten rör vid deras hjärterötter. Det är faktiskt en ofärdig Dylan-låt utan text som frontfiguren i bandet, Ketch Secor burit med sig och utvecklat sedan tonåren.
Men den rastlösa färden från stad till stad speglar också rebellens tillvaro. Den amerikanske rebellen är en hjälte, den sanne individualisten, som dock är dömd till ensamhet och rotlöshet. Jag kan höra att Old Crow Medicine Shows moderna klassiker har hämtat stoff från en annan gammal låt.
Little Feat - Willin' (live på Rockpalast 1977)
Willin' med Little Feat om lastbilschaffisen som kör illegalt gods har blivit en klassiker och den har troligen sjungits i varenda förarhytt i USA.
Ju mer man lyssnar på låtarnas intron och ackordföljder, desto mer påminner de om varandra. Men texterna tangerar varann på flera ställen också, förutom själva huvudtemat, resandet. Bruket av marijuana nämns exempelvis i såväl Willin' som i Wagon Wheel. Och ordet head light förekommer i båda låtarna.
- - -
Solen sänkte sig bakom trädtopparna denna novembereftermiddag och det började bli riktigt kallt. Vi sade hej och skiljdes åt. Den amerikanska kvinnan och sönerna begav sig hem till lägenheten i förorten, som hon skaffat för att de skulle bo nära barnens pappa.
Så här i efterhand känns hela första halvan av 90-talet som en fest eller rättare sagt som en festival. Detta var tiden för indiepop, alternativrock och grunge. Hit jag har återkommit till vid flera tillfällen på Spengo (läs om mitt förhållande till indie). Varje generation har sin guldålder och gudarna ska veta att dom åren tillhörde oss som var födda i början av 70-talet och sent 60-tal.
Men så begick Kurt Cobain självmord våren 1994. Luften började sakta pysa ur. Britpopen blev enorm i Storbritannien och väldigt ointressant i samma sekund Liam Gallagher öppnade munnen. Och jag slutade väl lyssna på svensk indie ungefär samtidigt som Broder Daniel gjorde entré. Till exempel Radioheads kolossala popularitet och influens med 1997 års album OK Computer gjorde mig till ett enda stort frågetecken. Det som tidigare varit alternativt var nu det nya kommersiella. Också mina favoritband från 90-talets första halva fortsatte visserligen göra alltmer utslätade plattor (långa CD-album utan dynamik) under den senare delen av decenniet och min entusiasm falnade och jag slutade följa banden, det ena efter det andra.
För mig ersatte 60-talets pop, psykedelia, garagerock och soul den energi och glöd som jag upplevt tidigare i samtida musik. Min musiksmak blev retro. Men därmed inte sagt att jag slutade köpa nya skivor helt. Det var bara så den nya musiken hade hade växlat ner en eller två växlar. Den var nu mer tillbakalutad och akustisk. Alltfler soloartister - singer/songwriters - tog de tidigare favoritgruppernas plats.
Ron Sexsmith - Strawberry Blonde
Beck - Dead Melodies
Wilco - Red Eyed And Blue
Man kan dra paraleller mellan 90-talet och sista halvan av 60-talet samt de första åren på 70-talet. Mitten av 60-talet hade varit en urladdning av framför allt popmusik, som utvecklades i ett rasande tempo och exploderade i ett fyrverkeri av regnbågens alla färger år 1967 med sin psykedeliska pop- och rockmusik. Men redan året efter började så smått en rörelse bort från de flashiga effekterna i musiken tillbaka till populärmusikens rötter - till blues, country och folkmusik. Musiken blev mer intim och ofta tillbakalutad runt 1970 (i och för sig anlände ju hårdrocken samtidigt). En våg av singer/songwriters kom i kölvattnet av hippieeran.
Likaså dök singer/songwriters upp i slutet av 90-talet och de blev en växande skara ju längre tiden led. I Staterna tog en renässans countryrock form, den gick under beteckningarna alternative country, No Depression eller americana. Jag antar att allt hänger samman med att man blir några år äldre, att man blir vuxen.
Slutligen vill jag presentera ytterligare några personliga favoriter, bland annat countryrockarna i Ben från Helsingborg och Alimony från Götet, längre uppåt E6:an.
Ben - Recovering Clarity (1997)
Alimony - All We Had (Was Each Other) (1999)
Vic Chesnutt - Swelters (1996)
Smog - Cold Blooded Old Times (1999)
När Chrille nu ändå kom igång passar jag på att hedra en av de andra nyligen bortgångna rösterna. Texten är ursprungligen från Herr Alarik och publicerades först 16 oktober. För att ni ska få något nytt har jag lagt till en sväng lämpliga låtar på slutet från YouTube och sen kan vi ju bara hoppas att Jonken totar ihop något om Gregory Isaacs också och ger er den där Spotifylänken. General Johnson, Gregory Isaacs och Reg King på bara några dagar. Om jag hade varit troende skulle jag antagit att herren söker förstärkning i himlakören. Och leta reda på Reg Kings soloplatta från 1971 som Circle Records återutgav på cd för en fem år sedan. Den kan vara lite svår att komma in i men just nu när jag lyssnar på den känns det väldigt värt det.
--------------------
Vi hade just slagit oss ned på Dovas igår efter ett alltmer sällan förekommande skivvarv (The Faith Brothers – A Human Sound för tio kronor!) i begagnataffärerna i Vasastan. Billig öl stod på bordet när PerB droppade bomben han läst om på Lokkos blogg. Generalen är död. General Johnson. Rösten från The Showmen och framför allt Chairmen of the Board. En av pennorna bakom hits som Honey Cones Stick Up och Want Ads. Mannen bakom en av de i mitt tycke mest underskattade skivorna någonsin med den självbetitlade plattan på Arista 1976. Han som försökte hålla en ursprunglig souls låga fladdrande med sin Beach Music, av varierande kvalitet, på skivor och shag parties borta i Carolina. Gud ska veta att jag hade velat vallfärda. Hur mycket jag verkligen har velat vallfärda.
Om jag kunde mäta hur många gånger olika skivor i min samling spelats skulle en HDH/Demon-singel från 1984 med två återutgivna låtar hamna väldigt högt i statistiken. På den ena sidan hittar ni Give me just a little more time och på den andra Working on a building of love. De är en perfekt start om ni inte redan bekantat er med mannens musik och ni hittar dem på The only General I'd follow. Vi dansade som tossiga till den senare av de där låtarna här hemma så sent som i veckan och innan dess förra helgen. Vi kommer att fortsätta att göra det. Jag har inte varit så tagen av att en soulröst tystnat sen Levi lämnade oss, och då vet ni ju hur många av de stora som försvunnit sedan dess, senast Solomon Burke helt nyligen. Men det var verkligen något speciellt med General Johnson. Jag hoppas innerligt att han är på väg till ett bättre ställe.
-------------------
Det känns alltid trist att uppmärksamma band på grund av någon av medlemmarnas död, men jag är bara tvungen att låta er få höra Londongruppen The Action!. Ett av 60-talets mer förbisedda band som släppte en handfull singlar helt i klass med The Rolling Stones och The Who. Hyllade av modsen med Paul Weller i spetsen och inte heller oävna på Northern Soulscenens dansgolv. Reg King, sångaren som gick bort idag, var begåvad med en av de allra skönaste vita rösterna jag känner till. Ömsom svalt silkeslen som i Shadows and reflections ömsom coolt darrig som i någon av deras snabbare låtar till exempel I´ll keep on holding on. All text ovan känns ändå onödig en dag som denna, musiken och låttiteln säger allt. Vila i frid Reg King.
The Action! Shadows and reflections
Vill bara kort presentera en platta som kanske är den i min samling som jag förknippar mest med årstiden höst. Det beror inte bara på de tio låtarna som alla på något sätt befinner sig i brytningstid mellan ljus-mörker, värme-kyla och gräs-jord, utan även på omslagets färgsättning som minner om naturens förberedelsearbete för vintervilan.
Australiensiska The Go-Betweens är ett av mina absoluta favoritband och många timmar har spenderats i deras sällskap,Tallulah var min inkörsport till deras rike. Den betraktas allmänt inte som någon av deras bästa utan ses väl mer som en platta släppt mellan deras två mästerverk Liberty belle and the black diamond express och 16 Lovers Lane. Det är möjligt att låtarna är starkare på dessa plattor men vid lyssning så river Tallulah upp djupare fåror i min själ och mitt hjärta.
The Go-Betweens - Hope then strife
När det är som bäst är det nära Velvet Undergrounds magi där varenda detalj bidrar till den melodiskt melankoliska helheten. Landsmännen The Triffids är en annan referens men där de alltför ofta gör utflykter i en gränslös öken så håller sig The Go-Betweens på den krokiga stigen alldeles intill den breda popfåran. Deras skörhet i kombination med oantastlig melodikänsla borde gjort dem större än de är, men jag är säker på att vi är en hel del som värderar deras sällskap mycket högt.
I perioder kommer jag på mig själv att i stort sett bara lyssna på svenskspråkig musik. Denna veckan har varit en sådan. På skivspelaren har legat Torssons En rökare i krysset, Strindbergs Bombparty, Problems första och via Spotify har Wilmer X Fula fula ord flödat. En gemensam nämnare för de tre skånebanden är väl Pubrock på svenska. Småskitigt, lättillgängligt melodiöst,texter med hög igenkänningsfaktor och ett sjuhelvetes gung. Alltså ganska likt en normal vardag hemma hos mig. Här är Torssons Son of Ayatollah från ett framträdande i Måndagsbörsen 1980.
Vad skulle jag ha för ingång till min reflexion kring varför Iron Maiden på senare år blivit så fruktansvärt megastora här i Sverige? Jag hade precis avslutat mina inköp på stora ICA Kvantum i Enskede och defilerade förbi kassorna på väg mot entrén, halvt borta i djupa funderingar.
Då lyfter jag blicken och ser ett par vid en av kassorna. Paret är troligen i trettioårsåldern. Flickvännen är blond och verkar effektiv och resolut, sådär oklanderligt men fantasilöst klädd och självklart vältränad, som alla verkar vara i medelklassens Stockholm. Snett bakom henne hukar pojkvännen, mager och blekhyad, mörkhårig men korttrimmad på grund av tidigt begynnande flint. En typisk svensk kille - snäll, lite kuvad och okarismatisk. Han bär en längärmad svart Iron Maiden-tröja med ännu en variant av den monstruösa demonen Eddie the Head, ur den till synes oändliga raden av sådana.
Det såg mer ut som den dominanta modern med den apatiske tonårssonen bakom, görande sin lilla revolt med sitt grällt skräckiga heavy metal-motiv på tröjan. Framför mig mitt i vardagen fann jag själva sinnebilden för mainstream-fenomenet Iron Maiden.
Iron Maiden erbjuder en fristad av ohämmad manlighet. När heavy metal-veteranerna gör sin mäktiga show med galopperande elgitarrer och operaaktig sång, så släpper de in alla dessa grabbar i sin värld av kamp och hjältar, drakar och demoner, vad fan vet jag. Där får killarna vara tillsammans och känna sig just som män, bortom tjat, krav och anklagelser. Kvinnorna kan nämligen inte ta sig ditin, de har inte koderna, de fattar helt enkelt inte grejen med Iron Maiden.
Det är inte bara så med Maiden, det gäller rätt mycket AC/DC också och var så med Kiss fram till dess att de devalverat sig ner till ovärdighet. Men Bruce Dickinson, Steve Harris och de andra är störst 2010.
Samma mekanismer gäller för sport och i synnerhet det proportionslöst stora intresset för elitfotboll. Från ingenstans kommer en hängivenhet för ett allsvenskt lag eller ett storlag som FC Barcelona till en kille som står inför nya utmaningar med partner och barn. Det är ett tryggt och säkert sätt att manifestera maskulinitet inför sig själv och andra. Och det är högst legitimt att intressera sig för sport och den har fått bre ut sig i massmedierna, men det har också lett till att kvinnorna i allt högre grad bänkar sig i TV-soffan vid större fotbollsmästerskap.
Men därmed inte sagt att jag skiljer mig så mycket från andra män. När jag levde i ett alltmer pressat förhållande och då barnen var riktigt små, då släppte jag ibland loss med hjälp av den exklusivt manliga pubrocken istället, en betydligt mindre företeelse, men den hade ungefär samma funktion för mig. Jag tyckte det var gött att stå i publiken på en fullsmockad pub och skymma sikten för den kortvuxne Jerry Williams under en spelning med återförenade Ducks DeLuxe. Grabbigt eller rättare sagt gubbigt!
Jag minns jag fortfarande ett av mina försök att smälta in under högstadietiden i mitten 80-talet. Jag bar en Iron Maiden-t-shirt en dag i skolan och de tuffa hårdrockskillarna i plugget tyckte att jag inte verkade vara trovärdig som Maiden-fan, utan började korsförhöra mig på album och låtar, och genomskådade naturligtvis mig som bluff. På den tiden gick det inte an att vara kortklippt och gilla heavy metal samtidigt.
Det närmaste Iron Maiden jag kommer är nog snarare låten samma namn, men den är ett stycke spröd engelsk progressiv folkpop.
Barclay James Harvest - The Iron Maiden (1970)
Jag är inte särskilt nostalgisk av mig och ångrar inte hur mitt liv har utvecklat sig. Men jag har en känsla av att jag de senaste åren börjat tänka allt mer på vilka vägskäl man har passerat och vad som skulle hänt om man gjort ett annat val. Ett tydligt sådant val gjordes i slutet av åttiotalet, troligtvis 1988. Jag hade sprungit USM på 400m lätt förkyld och med ett medelmåttigt resultat.
Dagen efter skulle försöken på 800 m gå av stapeln. Den lördagen skulle också Lädernunnan spela på Tivolirock i Kristianstad, en helgfestival som jag har massor av fina minnen från. Lädernunnan det tuffaste svenska bandet jag kände till, med frontman Jonas Almquist som förtjänar att vara hela Sveriges punkrockare. Fan vad cool jag tyckte han var och det tycker jag fortfarande. Han var provokativ, men konsekvent. Bland annat påstod han 1984 att Hells Angels gjort det möjligt att de fick släppa sina första plattor. Sant eller inte, känsla för vad som får media att strömma till hade han.
Däremot har väl inte all musik kvar sin fulla strålglans. Ömsom lite för tungfotat, ömsom med lite för "modern" åttiotalsproduktion. Värst blev det väl i och för sig när de skulle rocka loss lite med Kim Fowleys hjälp på International Heroes 1990. Desolation Avenue är å andra sidan den bästa Velvet Underground pastisch som framförts av ett svenskt band, Pink House en ljuvligt skör popmaräng och Ensam i natt kanske Sveriges bästa punklåt.
Om jag sprang 800m kvalet? Vad tror ni?
Lädernunnan Ensam i natt
Nu greps jag av dåligt samvete igen för att det i princip bara är grabbar, grabbar och åter grabbar på Spengo. Jag könskvoterar lite och släpper fram tjejerna.
Först en tidig feministisk poplåt med Lesley Gore, mest känd för It's My Party.
Lesley Gore - You Don't Own Me (1964)
Lesley var visserligen en supersöt blond tonårig tjej, men lyssna på texten, väldigt radikal då kvinnan i början av 60-talet hade en betydligt mer underordnad roll i Västvärlden - som kuttersmycke, hemmafru och öm moder - än bara tio år senare. Tydligen kom Lesley ut som lesbisk för fem år sedan. Var det en slump att också Dusty Springfield (som var bisexuell) gjorde You Don't Own Me till sin?
Jackie DeShannon - I Remember The Boy (1965)
Jackie DeShannon bröt också mönstret i början av 60-talet, som en av de första kvinnliga låtskrivarna under poperan, och dessutom spelade hon gitarr. Jackie hade en tuff stark röst och tonvis av utstrålning.
Helen Shapiro - It Might As Well Rain Until September (1966)
Och avslutningsvis en ganska bortglömd artist, Helen Shapiro. En tjej från East End i London som slog igenom som fjortonåring och var utrustad med en mogen mörk röst som föranledde lyssnaren att tro att hon var dubbelt så gammal. Helen borde få en renässans, tycker jag.
The Plimsouls - Oldest Story In The World och Everywhere At Once live i Pasadena mars 1983
Det är min plikt att påminna om dessa fantastiska band från 1980-talet som inte verkar få någon ny publik. Troligen har ingen under 30 år hört dem.
Detta högkvalitativa klipp visar att The Plimsouls var ett otroligt skarpt liveband. De hade en enastående förmåga att balansera sina pophooks på en knivsegg av rock 'n' roll. Peter Case är en av de vassaste rockrösterna någonsin. De hade en stor publik hemma i Los Angeles och fick till och med vara med i den romantiska komedin Valley Girl med en ung Nicholas Cage (se klubbscenen med bandet).
När jag och Chrille var i 20-årsåldern var det i första hand de mest sextiotalsaktiga garagerocklåtarna på plattan Everywhere At Once från 1983 som vi fastnade för - Lie, Beg, Borrow And Steal och Play The Breaks. När vi upptäckte The Plimsouls hade det hunnit bli 1990-tal. Jag hörde att albumet hade bra låtar överlag, men produktionen var tidstypiskt tråkig tyckte jag och den tog udden av dem. Därför är det extra härligt att äntligen få höra några av dessa låtar som de borde låta i liveklippet från Pasadena.
Jag och några goda gamla vänner var på Gröna Lund en fredagskväll i augusti för att se The Cult, mitt favoritband för tjugo år sedan (läs min hyllning till dem). Visst var de faktiskt bättre än den kassa spelningen med bottenuselt ljud som jag bevittnade för 21 år sedan i Köpenhamn, då de var förband till Aerosmith. Men jag kunde inte riktigt digga med. Det var något som skavde, då menar jag inte andregitarristen som såg ut som en fjollig variant av Elvis Costello (väldigt lite rock, än mindre hårdrock). Det var inte heller den fåfänge och störige hårdrockaren som stötte till mig hela tiden bakifrån med ryggen vänd mot scenen, för han var fullt upptagen med att ta bilder på två foxy hårdrocksbruttor. Nej, problemet var sångaren Ian Astburys klädsel och utseende.
Det såg ut som om Ian spenderat de senaste 15 åren på diverse sunkhak, där han berättat rövarhistorier om det vilda livet som rockstjärna i slutet av 80-talet och vid 90-talets början, omgiven av grabbar som stumma av beundran beställt in fler öl och whisky åt en alltmer sluddrig Ian: "me and Axl and Slash just crashed on the sidewalk, right outside the hotel, after 58 hours of constant..".
Emedan Billy Duffy hade gymmat så mycket att han kunde lira i linne utan att skämmas, så gömde sig Ian i svart munkjacka med uppdragen huva och en bandana som täckte såväl hår som panna. Den var nedtryckt till ögonen. Han hade gått upp i vikt. Visst var Ian fortfarande cool, men han var långt ifrån den hårdrocksglamour han spred för drygt 20 år sedan, som den utpräglade posör han en gång var.
Först när han drog av bandanan och visade att han fortfarande hade äkta hår när han drog i sitt tjocka svarta hårsvall, kunde jag dra en lättnadens suck och slappna av. Då The Cult strax efteråt sparkade igång den gamla rökaren Wild Flower, fick jag tillfälligt kontakt med 18-åringen i mig som dyrkade bandet. Ian ylade med sin hesa pondus ut sina karaktäriska "baby, baby, baby, baby, baby..", dessa ord som han tidigare strött omkring sig i varje låt, men som han denna kväll varit ytterst sparsam med. För mig var det förlösande ord, som jag längtat efter att höra igen.
Fire Woman med hårdrocksgudarna The Cult vid MTV-galan 1989
Men vem är jag att döma min gamle idol? Jag har säkert lagt på kilon i lika hög grad som Ian de senaste 15 åren. Min lever är kanske fräschare, men ändå. Det är jobbigt att se sina idoler åldras, eftersom man undermedvetet påminns om sin egen förgänglighet genom dem. När de ser gamla och slitna ut är man själv inte längre ung. Rockstjärnor är ju gudomliga, man vill inte att de som vanliga dödliga, ska bli gamla och tappa stinget. Det bästa man kan höra sägas om ett återförenat band är: "de har ju faktiskt inte åldrats en dag på dessa 20-25 år, de är nästan ännu bättre nu".
För tjugo år sedan var världen ny, spännande och cool på ett sätt som den aldrig kan bli igen för mig. Soundtracket till den världen hade fått ett groove.
Happy Mondays - Step On (1990)
Sommaren 1990 drabbades jag av den nya Manchester-musiken eller Madchester (som det kallades hemma i England). Även om jag drogs till de mer poporienterade banden i genren, The Stone Roses och The Charlatans, så gick det inte att komma undan brottarhitsen Kinky Afro och Step On med Happy Mondays. Det var omöjligt att sitta kvar oberörd med starkölen i handen, det var bara att hoppa upp och dansa så där loose och ledigt som Bez (bandets dansare/percussionist/kemist).
I somras lade jag vantarna på en skiva med John Kongos, mest för att den låg mitt favoritbolag Elektra och var från 1972. Jag lyssnade igenom den sent på kvällen med ett öra, samtidigt som en repris av Sopranos gick på TVn. En ganska halvtrist skiva konstaterade jag, ända tills jag nådde sista låten på B-sidan och gjorde en upptäckt.
John Kongos - He's Gonna Step On You Again (1971) 
Jag förstod först då att Happy Mondays klassiker i själva verket var en cover. Jag måste tillstå att originalet He's Gonna Step On You Again också var fräckt på sitt glammiga vis. Man får uppenbara associationer till infödingar som frenetiskt dansar sig genom vibrerande natten kring den stora elden. Det var första gången en sampling användes i en skivinspelning enligt Guinness rekordbok, en loop av afrikanskt trumspel. Producenten var den skicklige Gus Dudgeon, som också producerat David Bowie och Elton John. Tydligen var låten en stor hit med en fjärdeplats som bäst på englandslistan försommaren 1971. Men nu är den ganska bortglömd, liksom den sydafrikanske artisten John Kongos som låg bakom den.
Jag hörde någonstans att det var Happy Mondays producent, tillika dansoraklet, Paul Oakenfield som valde låten och lade grunderna själv innan Shaun Ryder lade sin röst på låten, att säga att han sjunger är kanske inte helt korrekt.
Kuriosa: även Def Leppard gjorde sin tolkning av låten på bandets coverskiva, Yeah! från 2006.
För ett par år sedan såg jag The Fleshtones live på Debaser Slussen och de var fortfarande en ångande partymaskin, trots att medlemmarna var 50+. Peter Zaremba och hans vapendragare röjde som om det alltjämt var tidigt 80-tal och rock 'n' roll var utrotningshotat. Det är svårt att teoretisera om dem, men The Fleshtones tog rocken tillbaka till de primitiva garagerock-rötterna (samtidigt som The Cramps), men också till festen där den hör hemma. Njut av två grymma tidiga klipp!
The Fleshtones - Soul City (1979)
The Fleshtones - Shadowline (1980)
Otis Redding är oftast förbisedd av soulkonnässörer, troligen för att han blev populär hos en stor vit publik och ganska exploaterad efter sin förtidiga död. Möjligen anses han vara för mjuk och slätstruken av de som bara hört (Sittin' On) The Dock Of The Bay, Try A Little Tenderness och andra av hans ballader.
Sommaren 1967 - ett halvår före flygkraschen i en sjö i Wisconsin - fick Otis ett hejdundrande genombrott hos den hippa publiken på tongivande festivalen i Monterey. Han hade också gjort bejublade turnéer i Europa med bland andra Sam & Dave, backad av Booker T & The MGs. Han hade några hits i ryggen då han plötsligt rycktes bort från jordelivet vid 26 års ålder. En månad senare, i januari 1968 släpptes (Sittin' On) The Dock Of The Bay och blev den första listettan i populärmusikens historia som släppts postumt. (Sittin' On) The Dock Of The Bay är faktiskt en av de få soullåtarna som man förknippar med hippieeran. Det hade varit intressant att se i vilken riktning Otis (som själv skrev mycket av sitt material) hade gått musikaliskt om han inte hade dött i den där flygkraschen.
Men alla skeptiker, lyssna på den här låten:
Otis Redding - You Made A Man Out Of Me (1967/1969)
You Made A Man Out Of Me kom som B-sida till en av de mindre kända singlar som släpptes under åren efter hans död, men den finns gudskelov också på några av de senare årens samlingar. Det låter som en Otis som sjunger som försatt i ett transtillstånd som gör att han inte hör kompet bakom honom. Det är skevt och avigt, det glappar på ett härligt sätt. Det är väldigt svart musik, som inte kan anklagas för att vara anpassad för en vit publik, och det gjorde aldrig Otis. I rösten finns det så mycket grit, som är ett svåröversatt uttryck, men som bokstavligen betyder grovkornigt grus eller slipkorn.
En annan artist som också är förknippad med det sena 60-talet är Nina Simone, men inte så mycket för hennes musik vid den tiden, utan hennes engagemang i medborgarrättsrörelsen och senare även black power-rörelsen. 
Även om hon har rörde sig fritt mellan musikgenrerna jazz, blues, folk, musikal och pop kallas hon High Priestess of Soul, inte så mycket i egenskap av soulartist, utan för hennes känslomässiga intensitet, uttrycksfullheten i hennes omisskännliga androgyna röst, som kunde nå en barytons djup ibland.
Nina Simone - It Be's That Way Sometime (1967)
På albumet Silk & Soul från 1967 närmade hon sig dock soulgenren och plattan inleddes med It Be's That Way Sometime. Pow! Med stenhårda funky trummor någonstans under henne i ljudbilden, driver hon låten framför sig med en kraft som kan böja stål. Nina gör här en helt egen tappning av soul. En låt med en cynisk betraktelse av kärlek, skriven av hennes bror, Sam Waymon. Här finns ingen vilja att sjunga vackert. Hon kunde till och med sjunga falskt ibland om hon ville det. Det högaktar jag henne för.
