söndag 10 oktober 2010

Mainstream-fenomenet Iron Maiden

Vad skulle jag ha för ingång till min reflexion kring varför Iron Maiden på senare år blivit så fruktansvärt megastora här i Sverige? Jag hade precis avslutat mina inköp på stora ICA Kvantum i Enskede och defilerade förbi kassorna på väg mot entrén, halvt borta i djupa funderingar.

Då lyfter jag blicken och ser ett par vid en av kassorna. Paret är troligen i trettioårsåldern. Flickvännen är blond och verkar effektiv och resolut, sådär oklanderligt men fantasilöst klädd och självklart vältränad, som alla verkar vara i medelklassens Stockholm. Snett bakom henne hukar pojkvännen, mager och blekhyad, mörkhårig men korttrimmad på grund av tidigt begynnande flint. En typisk svensk kille - snäll, lite kuvad och okarismatisk. Han bär en längärmad svart Iron Maiden-tröja med ännu en variant av den monstruösa demonen Eddie the Head, ur den till synes oändliga raden av sådana.

Det såg mer ut som den dominanta modern med den apatiske tonårssonen bakom, görande sin lilla revolt med sitt grällt skräckiga heavy metal-motiv på tröjan. Framför mig mitt i vardagen fann jag själva sinnebilden för mainstream-fenomenet Iron Maiden.


Iron Maiden erbjuder en fristad av ohämmad manlighet. När heavy metal-veteranerna gör sin mäktiga show med galopperande elgitarrer och operaaktig sång, så släpper de in alla dessa grabbar i sin värld av kamp och hjältar, drakar och demoner, vad fan vet jag. Där får killarna vara tillsammans och känna sig just som män, bortom tjat, krav och anklagelser. Kvinnorna kan nämligen inte ta sig ditin, de har inte koderna, de fattar helt enkelt inte grejen med Iron Maiden.

Det är inte bara så med Maiden, det gäller rätt mycket AC/DC också och var så med Kiss fram till dess att de devalverat sig ner till ovärdighet. Men Bruce Dickinson, Steve Harris och de andra är störst 2010.

Samma mekanismer gäller för sport och i synnerhet det proportionslöst stora intresset för elitfotboll. Från ingenstans kommer en hängivenhet för ett allsvenskt lag eller ett storlag som FC Barcelona till en kille som står inför nya utmaningar med partner och barn. Det är ett tryggt och säkert sätt att manifestera maskulinitet inför sig själv och andra. Och det är högst legitimt att intressera sig för sport och den har fått bre ut sig i massmedierna, men det har också lett till att kvinnorna i allt högre grad bänkar sig i TV-soffan vid större fotbollsmästerskap.

Men därmed inte sagt att jag skiljer mig så mycket från andra män. När jag levde i ett alltmer pressat förhållande och då barnen var riktigt små, då släppte jag ibland loss med hjälp av den exklusivt manliga pubrocken istället, en betydligt mindre företeelse, men den hade ungefär samma funktion för mig. Jag tyckte det var gött att stå i publiken på en fullsmockad pub och skymma sikten för den kortvuxne Jerry Williams under en spelning med återförenade Ducks DeLuxe. Grabbigt eller rättare sagt gubbigt!

Jag minns jag fortfarande ett av mina försök att smälta in under högstadietiden i mitten 80-talet. Jag bar en Iron Maiden-t-shirt en dag i skolan och de tuffa hårdrockskillarna i plugget tyckte att jag inte verkade vara trovärdig som Maiden-fan, utan började korsförhöra mig på album och låtar, och genomskådade naturligtvis mig som bluff. På den tiden gick det inte an att vara kortklippt och gilla heavy metal samtidigt.

Det närmaste Iron Maiden jag kommer är nog snarare låten samma namn, men den är ett stycke spröd engelsk progressiv folkpop.


Barclay James Harvest - The Iron Maiden (1970)

6 kommentarer:

Mats L sa...

Mycket bra, pricksäkert och befriande att få hör någon vettig reflektera över det här. Jag tänker ofta på sånt också. Är själv gammalt fan (på mellanstadiet) men det var omslagen som drog mig liksom Hulken. När jag kom i puberteten försvann det direkt och det var mer om själv musiken. Maiden och Wasp åkte ut till förmån för Beatles, Who och Sweet. Den musiken kunde jag relatera till som en låt som Substitute, än ALexander the great på Somewhere in time. Jag har svårt att förstå att vuxna kan få ut något av Iron Maiden, men jag ser det klart att många verkligen får det.

Jonken sa...

Väl rutet Magnus! Håller med Mats, samma resa gjorde även jag. Jag kan faktiskt ha samma kluvna förhållande till The Doors eller Sisters of Mercy. Band som är så oerhört förknippade med en period i mitt liv, en period jag varken kan eller vill återkomma till.

Jag förstår inte heller den macho-kultur som finns kring heavy metal. Det är ju ganska så barnsliga attribut som metalen slänger sig med, i mina ögon. Nitar, läder och annat krafs som numera känns helt harmlösa. Är det kanske kommersialismen som tagit udden ur metalen och gjort den helt ofarlig genom att prångla ut Maiden t-shirts till spädbarn? Jag vet inte och jag ska inte ödsla tid på att utveckla det vidare heller.

Magnus S sa...

Jag tror att många dras till veteranband som Iron Maiden i en värld, ett samhälle och könsroller i förändring. De är konsekventa och kör sin pompösa heavy metal oanfäktade av allt detta. Folk älskar att se samma Eddie the Head, skoluniform eller smink år ut år in. Det är trygghet i en vilsen tidsera. Sedan är Iron Maiden klart bäst på merchendize, de där förbaskat fula t-shirtsen och tröjorna.

Men jag tycker att det visar hur trång mansrollen är när man vill uttrycka den genom att digga Maiden - det är en slags maskulinitet på pekboksnivå. Men det är också ett tecken på utarmningen i Sverige, hur folkbildning fått stryka på foten för rätt puckad underhållning.

Arbetarna på Grängesberg hade på 1950-talet studiecirklar på kvällstid om freudiansk psykoanalys, efter långa kroppsligt slitsamma arbetsdagar. Jag kan inte komma över det.

Mats L sa...

Fy fan vad bra, psykoanalys efter en hel dag med kroppsligt arbete, vilka tider! Ljus åt folket och bort från detta Eddie the headförsedda kulturmörker.

Anders H sa...

Insiktsfullt skrivet. Jag har själv funderat i samma banor och skulle gärna ta tjänstledigt ett år för att göra en sociologisk studie av fenomenet.

I min uppväxt i Motala var Maidenkillarna och de sportintresserade våra självklara motpoler. Flera av mina gamla vänner plöjer nu glatt ned någon tusenlapp för att få se Ironmaiden på någon fotbollsstadium. När jag frågar varför får jag svävande svar som att ''de är bra killar'' alternativt ''Eddie kommer in på scen, inte så dåligt precis''. Det kanske är så att man gärna håller fast vid det som fanns när man var ung och är kvar. Det är viktigare än att man har något passionerat förhållande till föremålet. Sedan tror jag att Maiden har vunnit mer än vad man tror på att ha monstret Eddie som symbol. Nu symbolierar han oföränderligheten i bandet. Hur roligt vore det att ha T-shirts med fem 55-60 åriga gubbar med långt hår.

Fotbollen är ju lite besläktat. Eftersom man i fotboll håller på en tröja och en färg ( vilka som finns i tröjorna kan ju vara ändrat nästa månad) är ju detta relativt oföränderligt. Jag känner också en del, tidigare ointresserade av sport, som helt plötsligt börjar följa Real Madrids matcher på sunkiga sportbarer.

Lars sa...

Stopp ett tag nu. Först knorras det över de grovt tillyxade fåkllor där man lever sina högstadieliv; sportisar, metaldiggare och så de andra som kommit lite längre, har vidgade vyer och som minsann skulle sätta tänderna i en Freudbok redan i lekis om de fått chansen. Sedan visar det sig att samma människor fortfarande sorterar in Maidenfansen i samma grovt tillyxade fållor. Kan det inte ha att göra med att folk vill ha roligt, vare sig de är rörpulare,läkare, it-konsulter eller kulturvetare. Lägg därtill nostalgi och känslor och vi har en stor del av grunsatsen till den grogg vi kallar rock 'n roll.
Någon var någon på spåren i meningen att metalfrälsta står vid sidan av trender, metalvärlden åker inte Converse-kana Götgatan ner i senaste CM-brallan eller fastnar med skägget i the Bands brevlåda och jag tror att det tilltalar. Metaltidningarnas bevakning av banden tillhör också de mest seriösa och minst ängsliga.
Att simpelt avfärda det man inte förstår luktar sur spandex, från vilket håll det än kommer.
Ha en bra dag!