En liten vändpunkt

Vi stod runt hörnet i buskarna och laddade för drogfritt disco i Korsavadshallen för skolungdomen på Österlen. Det var sent i november 1987 och det blåste som alltid fuktigt och råkallt i Simrishamn vid den här årstiden. Jag tryckte i mig en kvarting Explorer Vodka utblandad med Fanta ur en PET-flaska så fort jag bara kunde. Sedan löste jag och mina polare entrébiljett till discot. Inga problem att komma in! Väl inne slog fyllan till. Allt var noga planerat. Jag kände mig så cool och kaxig som bara en kraftigt berusad sextonåring i skinnväst kunde göra.

Ett par lokala rockband spelade på en scen mitt ute på sporthallsgolvet den kvällen. Efter det snabba, ymniga vätskeintaget gick jag på toaletten vid foajén. Några jämnåriga killar, som jag kände, skulle snart spela i ett rätt så nybildat band. De stod vid handfaten och pratade med varandra, dämpat men ändå märkbart exalterat. Jag märkte hur fokuserade de var. Grabbarna målade ögonen med en svart kajalpenna som de delade. Jag glodde storögt på dem. De såg inget annat än sina egna spegelbilder. För mig som vuxit upp i en by, där en machokultur rådde, var detta oerhört djärvt. Trots att killarna strax skulle uppträda i ett band som nästan uteslutande spelade spelade covers av den jordnära skånske rockidolen Kal P. Dal, missade de inte tillfället att sminka sig. En dörr öppnades plötsligt för mig - visserligen bara med en smal springa - till den skumma och djupt fascinerande rockvärlden.

Jag raglade efter dem till sporthallen för att se deras band som hette Broster Brös och jag försökte skärpa mina sinnen för att uppleva spelningen. Men ganska snart blev jag distraherad. Ett gäng bråkstakar från verkstadsteknisk linje stod runt mig och ville slåss.