Mitt favoritband för tjugo år sedan

Sensommaren 1989 var det dags för mig som 18-åring att inställa sig i Kristianstad för två dagars mönstring med vägning, mätning, intelligenstest, medicinsk undersökning, samtal med psykolog och konditionstest för att se om jag var soldatmaterial eller inte. Efter första dagens prövningar gick jag och en kille från min hemtrakt ut på promenad längs residens- och regementsstadens spikraka gator och boulevarder. Vi styrde med bestämda steg mot en av skivaffärerna. Jag blev glad som ett barn när jag hittade Electric med mitt nya favoritband, The Cult.

Sedan gick vi på bio för att se den nya thrillern Täcknamn Coq Rogue med Stellan Skarsgård. Flera av de andra killarna i sovsalen hade påtaglig ångest vid läggdags, men jag kröp nöjd ner i de provisoriska papperslakanen och tänkte på mitt nyinköp.


The Cult - Wild Flower (1987)

Jag tror att jag älskade The Cult för att de i slutet av 80-talet omfamnade hela rockmyten mer än andra, i alla fall lika mycket som polarna i Guns 'N' Roses. I videon ser Ian Astbury och grabbarna nästan barnsligt lyckliga ut över att få köra raka AC/DC-riff, rocka loss, headbanga och göra gitarrposer. De kunde nu börja leva ut hela den amerikanska rockdrömmen med jeansvästar, lädermunderingar, hårsvall, motorcyklar och strippor. Bakom sig hade lämnat sitt gamla gråa England med independentlistor, gothbrudar, kvasidjupa texter, kråsskjortor och konstiga åttiotalsfrisyrer. På 80-talet var man lojal mot sin musikgenre, identifierade sig till fullo med den och dissade andra genrer. Ibland slogs till och med ungdomar för sin musik och stil mot andra subkulturer. Det fanns populärkulturella staket. Men under den här tiden gjorde The Cult ett häpnadsväckande trestegshopp från en slags goth till hippieflirtande psykedelia och vidare till ren och skär hårdrock. Eller var det häcklöpning de sysslade med?


Den amerikanske producenten Rick Rubin hade tagit dem under sina vingar i en studio i New York efter de gjort misslyckat försök att spela in en platta i England med en annan producent (ja, det lät verkligen skit om inspelningarna från 1986 till skivan som skulle hetat Peace). Förutom att ha producerat en del banbrytande hip hop, jobbade Rick Rubin med band som Slayer och Beastie Boys. Amerikanerna skämdes inte för att säga hur jävla mycket de älskade Led Zeppelin och annan hårdrock. Hemma i England hade ingen vågat säga något positivt om den musiken sedan punken kom, åtminstone inte i de kretsar som killarna i The Cult hade rört sig i, även om det varit sånt de växt upp med och älskat tidigare. I USA kände de att de kunde andas.

Jag köpte varenda album, tolva och singel från senaste plattan Sonic Temple och ända bak till Southern Death Cult från början av decenniet. Jag följde utvecklingen steg för steg bakåt och gillade det på ett lojalt sätt.

I november 1989 skulle de spela som förband till Aerosmith i Valbyhallen i Köpenhamn. På bussen ut till Valby skrålade de andra Cult-fansen sin favoritgrupps låtar. Jag sjöng med och rös vällustigt av gemenskapen. Ingen sjöng Love In An Elevator. Ljudmässigt var det en katastrof, en gröt på obeskrivligt hög volym som hängde över oss. Ian Astbury i solglasögon var full och hög och hade gipsad arm, i dålig form överhuvudtaget. Enligt heavy metal-magasinet Kerrang hade han och gitarristen Billy Duffy slagits vilt om en groupie hemma i Los Angeles, strax innan de åkt på turné i Europa. Rock 'n' roll! Men samtidigt förstod jag att de inte skulle erövra världen.