Hip hopen och jag.

Jag har väl alltid haft ett distanserat förhållande till hip hop. Kanske var jag charmad av den ett kort tag i slutet av 80-talet då hip hopen kändes så ny, fräsch och annorlunda för oss svenskar att den inte gick att motstå. Men jag har alltid sökt efter melodier i musiken, inte efter texterna, orden. Jag har sällan ens förstått, uppfattat eller hört vad man har rappat om. Sedan blev den tongivande hip hopen i mitten av 90-talet jävligt macho med alla dessa gangstas och thugs och sånt har jag i allmänhet svårt för. Många av dessa rappare har låtit så tonlösa, så känslomässigt avstängda eller bara hotfulla. Jag har haft enormt svårt att identifiera mig med det.

Kort sagt, det har funnits så mycket annan musik som jag har hållit nära hjärtat istället. Hip hopen har inte tillåtits att släppas i närheten av det.

Ändå har jag en oerhörd respekt för hip hop. Det finns ibland en speciell förtätad atmosfär där som knappast går att finna någon annanstans. Jag är väldigt svag för de DJs som använder samplingar skickligt, när de använder något som står i kontrast till MCn, en sampling som kommer från ett oväntat håll musikaliskt, som skapar dynamik och laddar låten med stämning. Men i slutändan handlar det om beats, det som får huvudet att gunga i takt och kroppen att vagga. Där är genren oöverträffad. Varje gång jag får höra något sådant känns hip hopen fortfarande sprillans ny, trots sina mer än trettio år på nacken.

I veckan fick jag en bland-CD av en ung kille som har ett sann passion för hip hop. Jag är upplivad av hans entusiasm och tänker ge det han så omsorgsfullt ställt samman en ärlig chans.

För tio år sedan fick jag min förra bland-CD med hip hop av en polare som ville visa att det fanns sådant i genren som var värt att låna minst ett öra till. Och det gjorde jag faktiskt. Vi kör två fina spår från den superba samlingen.


Mos Def - Ms Fat Booty (1999)


Gang Starr - Full Clip (1999)