Well, It Was Twenty Years Ago Today...

Jag minns inte riktigt hur och när jag fick tag på första numret av Sound Affects (på omslaget står det april 1988)och jag ska inte överdriva eller romantisera dess inverkan på mig just då. Men sett i backspegeln så var Terrys och John L.:s initiativ smått overkligt. Hur tänkte de egentligen? Trodde de verkligen att någon ville läsa en tidning som handlade om världens minst kända engelska indieband? Jag tror man får dra till med en gammal klyscha: de struntade säkert i om det fanns någon efterfrågan eller inte, de ville göra en tidning som de själva ville läsa.

Passion och entusiasm smittar av sig helt enkelt. I min bekantskapskrets var det flera som både ville läsa om de taniga små banden och leta febrilt efter deras halvsvåra vinyler. En av de riktiga "holy grails" bland popvännerna i Umeå var en tolva med vänsterbandet McCarthy, This Nelson Rockefeller, som jag aldrig trodde jag skulle lägga vantarna på. Låten blev bättre och bättre ju mindre jag hörde och hade tillgång till den. Jag tror jag undvek att få den inspelad på kassett, det hade varit för jobbigt. Till slut ordnade det sig i alla fall: jag fick tag på den, dyrt och långt senare.

Lyssnar man på This Nelson Rockefeller idag, så slås man av den fullständiga avsaknaden av andningspauser. Här ska poplåten manifesteras, här ska gitarrerna klinga, här ska budskapet fram, här ska inte finnas utrymme för vila. Delar av de här egenskaperna gör musik oantastlig. Man hinner liksom inte kila in någon kritik under låtens rusiga framfart. Den är sitt eget väsen. Sitt eget ljuvliga popväsen. Sitt eget skramliga popoväsen.


boomp3.com