Skivhyllan: The Creeps - Now Dig This (1988)
När jag var 18-19 år var The Creeps en av mina absoluta favoritgrupper. Det är kanske svårt att tro det idag, men för mig och många andra var de ett viktigt band.
Sommaren 1989 var Roxette hur stora som helst utomlands, men framför allt här hemma i Sverige, med fyra enorma hits det senaste året - Dressed For Success, Listen To Your Heart, The Look och Dangerous - alla från det rekordsäljande albumet Look Sharp!. Eftersom deras stora sommarturné genom riket också passerade sydöstra Skåne, följde jag med mina polare för att se dem i parken vid Christinehofs slott. Uppvärmare var The Creeps, vilket var världens chans för Älmhultskillarna att ta steget från att vara ett kultband, dömda att harva runt på småklubbarna, till att omfamnas av den stora poppubliken. Anförda av den otvivelaktige centralfiguren Robert Jelinek, använde det hyperaktiva bandet all charm och alla tricks de hade för att piska upp stämningen bland den loja publiken. Till stor del bestod den av familjer som hade picknick med kycklingsallad, rosenbröd och lantvin på filtar i gräset, i väntan på att Per och Marie skulle komma ut på scenen och underhålla. Jag rodnade av skam över att befinna mig i denna omgivning med så oändligt låg rock 'n' roll-faktor. Men jag blev helsåld på The Creeps, som nästan bara körde låtar från den senaste plattan Now Dig This. Jag har inget som helst minne av Roxette senare den kvällen.
Nästa dag körde jag i min gamla vita Peugeot 504 till Tomelilla för att se om radiohandlaren på Bangatan hade något med The Creeps. Ute på vischan var man hänvisad till radiohandlarnas till synes godtyckliga och begränsade utbud av skivor. Bara ibland åkte vi till Malmö eller Lund på den andra sidan av den skånska kontinenten för att jaga vax. Men se, jag hade tur och fann singeln med den intensiva balladen You'll Love Me More Everyday på en gång. 
Vid nästa Malmöbesök införskaffades förstås Now Dig This. Precis som på omslaget stod Hans Ingemanssons hammondorgel i centrum på låtarna, i hård konkurrens med Robert Jelineks kaxiga röst, som verkligen hade en förmåga att nå ändå fram till lyssnaren. Inspirationen var hämtad från soulen och den tidigaste funken från mitten av 60-talet, vilket fick dem att låta som The Spencer Davis Group, The Young Rascals och Georgie Fame & The Blue Flames - hammondorgeldrivna beatgrupper med själfulla sångare. Några spår tog ner tempot och var bar en jazzigare prägel. För att vara en svensk platta från 1988, hade den en väldigt skarp och påträngande produktion, vilket gör att plattan nästan låter ännu bättre idag. Samtidigt som The Creeps absolut var här och nu för en yngling som mig, verkade varje låt på Now Dig This redan ha levt ett liv på 60-talet.
boomp3.com
Ett halvår efter konserten vid Christinehofs slott kom uppföljaren och det stora genombrottet med albumet Blue Tomato och hittarna Ooh I Like It och Smash!. Eftersom The Creeps var en relativt ny favoritgrupp diggade jag även den skivan i några månader. Men jag kände någonstans att det var mer effektfulla fyrverkerier och mindre bra låtar på den skivan. Även om jag inte ville inse det, sa något mig att det här bandet, mitt bland all framgång, redan var på väg ner. Jag såg The Creeps live några gånger till, men jag fick inte samma kick som de gav mig första gången. Blue Tomato har jag inte lagt på skivtallriken sedan 1991.
Vi återvänder istället till Now Dig This och en av de lugnaste och vackraste stunderna på skivan i Another Song.
boomp3.com
5 comments:
Jag och 4 kompisar åkte 17 mil från Örnsköldsvik till Sundsvall i min röda Peugot 504 Diesel (årsmodell 1975 har jag för mig) enbart för att se Creeps som förband till Roxette på samma turné. Resan dit spelades ett band med Now Dig This! på A-sidan och The Sinners - From the Heart Down på B-sidan. Det var mina två favoritgrupper då och precis som Creeps peakade Sinners tidigt för att därefter sjangsera.
Skivan From the Heart Down låter bra än idag med sin avskalade sextiotalsklingande garageproduktion men Sinners blev därefter mer radioanpassad och mer utslätad för varje skiva som kom.
Efter att Creeps spelat för en ointresserad Roxettepublik (där vi var fyra personer som dansade framför scenen) vandrade vi demonstrativt ut ur lokalen. När Roxette gick på hade vi redan passerat Timrå med bilen på väg norrut igen.
Sen kom Smash och Ooh I Like It och allt var över.
Hittade faktiskt en cd-singel med Jelenikbandet The Hats när jag sorterade skivsamlingen i helgen som var, har för mig att den var rätt lam. Den blev utsorterad utan att jag lyssnade på den.
Jag vill minnas att Creeps tog till det lite udda PR-tricket att släppa Now Dig This! i mellandagarna vilket innebar att de missade julhandeln. Mitt kompisgäng hade de dock inga problem med att träffa. Vi hade redan toklyssnat på Enjoy The Creeps och var mer än redo för uppföljaren. Vet inte hur många gånger jag såg dem mellan första och tredje plattan men de var alltid fantastiska och en gång inför en spelning på V-Dala nickade Ingemansson vad som tycktes igenkännande till mig när vi möttes i dörren på Ofvandals. Det var stort i min värld då. Köpte om Now Dig This på CD för trettio spänn förra året och har hört den rätt mycket i den bärbara. Jag tycker fortfarande att den håller men sen gick det som redan påpekats snabbt utför även om jag inbillar mig att första låten, visst hette den Right back on track, på Blue Tomato fortfarande låter bra.
Olika landsändor, men samma sorts ungdom, samma musiksmak och samma känslor.
Kul Jörgen, att du nämner just The Sinners, ett band som jag också diggade och såg flera gånger därnere i Skåne tills jag hade ledsnat på dem ungefär samtidigt som jag blev trött på The Creeps. Jag var tvungen att gå in på YouTube och kolla in "Hotshot" på fransk TV från 1986, en lågbudgetvideo i ett växthus till "Walk On By" och den mer välbekanta videon till favoritlåten "When She Lies" som t o m visades på MTV då i slutet av 80-talet.
Tack Jörgen och Martin för era Creeps-minnen! Som sagt de var en gång ett viktigt band för många ungdomar, bland annat för att de inspirerade oss att lyssna på sextiotalsmusik.
Mycket förtjänstfullt skrivet! Ett band som definitivt förtjänar att hypas upp, då deras rykte i Sverige är något sämre än vad de är värda. Now dig this är den definitiva plattan. Även om uppföljaren innehåller bra låtar som Sharpshooter
och Right back on track (vilken knockade mig fullständigt när jag såg den på Listan med A.Jankell första gången) är den definitivt inget att skryta med. Även om skivorna efter storhetstiden inte är jämna finns ändå höjdare som Lovemagic och framför allt MR FREEDOM RIDES AGAIN, där den sistnämnda nästan ger mig samma extaskänsla som Gimme some lovin' med nämnda Spencer Davies. De var ett suveränt liveband, och speciellt en säsongstängningskväll på KB runt '96 var en fullständig knock-out! Long live the Creeps!
Hej Creeps-fans!
Är det någon av er som vet hur jag kan få tag på Creeps två första (fantastiska!) plattor? Orginal-CD, kopierade, MP3, ..., vad som helst, bara jag får lyssna på musiken.
Mejla mig gärna i så fall på mattias@berglund.nu
:-) Mattias
Skicka en kommentar