måndag 3 december 2007

Skivhyllan: Duke Ellington And His Orchestra – Afro-Bossa (1963)


Den otroligt vitale jazzveteranen Duke Ellington och hans storband tar med dig på det specialchartrade propellerplanet från Amerikas Förenta Stater och söderut till den lilla ön där Karibiens hippaste hotell ligger.

Stadens bedagade byggnader i kolonialstil trevar uppför bergssluttningen till den aktiva och oberäkneliga vulkanen. Luften känns trög av de starka dofterna från karibiska liljor som blandas med sältan som blåser in från den färgskimrande oceanen. Även efter solnedgången är kvällarna svettdrypande heta. Den väldiga månen hänger ute över bukten. På nattklubben sitter det sofistikerat aftonklädda jet-setet vid borden. I baren blandas förföriska drinkar med tropiska fruktjuicer och förstklassig rom. Röken från herrarnas cigarrer och damernas cigarretter förenas långsamt. Genom dimman skymtar en Sophia Loren-liknande skönhet. Hon kan inte längre värja sig mot den intensiva musiken och de läskande men lömska drinkarnas inverkan. Kvinnan ger sig hän i en extatisk dans. Den tidigare så civiliserade publiken dras snart också med av djungelrytmerna.

boomp3.com

Duke Ellingtons Afro-Bossa bjuder inte på bossanova, albumtiteln till trots. Kanske ville Dukes nya skivbolag Reprise bara dra fördel av att bossanova var det hetaste som fanns i musikväg vid den här tiden. Nej, detta är ett nästan barnsligt nyfiket möte mellan jazz och exotica, mästerligt arrangerat med tyngdpunkt på blås och percussion. Melodierna är omväxlande vibrerande, ystra, gåtfulla och romantiskt stämningsfulla. Att spisa Afro-Bossa är helt enkelt ett billigare sätt att resa till solen.

5 kommentarer:

Mats L sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Mats L sa...

Fucking jävla briljant skrivet. Vilka bilder du målar upp, låt oss skåla där till tonerna av skivan med det högst smakfulla omslaget! Mailadressen jag fick funkar inte...
Mats Larsson

Magnus S sa...

Tack Mats! Någon gång när jag är gräsänkling bjuder jag hem dig på en gedigen spisarafton. Ja du, man kan inte alltid vara självbiografisk och utgå från hembyn jämt. Ibland får man byta stilgrepp om man inte ska tråka ut sig själv och läsarna. Ett kul experiment!

Krister Lindstedt sa...

Hector har rätt!

mrdantefontana sa...

Fantastiskt stycke musik. Naturligtvis. The Duke var utan tvekan 1900-talets störste arrangör och bandledare.

Fin målerisk text där Magnus.
:-)