Skivdoktorn klinkar på den brittiska synthen

Skivdoktorn må vara strängt upptagen med att lyssna igenom Throbbing Gristles 12 cd långa jamsession The Desertshore Installation – ett smutsigt jobb men någon måste göra det. Det hela är enligt TG tänkt att utmynna i ett coveralbum på Nicos Desertshore platta. Att döma av hur sessionerna låter kommer det onekligen att bli ett intressant slutresultat. Detta doktorns mödosamma arbete till trots har han inte kunnat låta bli att lägga sina smutsiga fingrar på synthen och klinka lite.

Den tidiga brittiska industrimusiken är lite av en favoritera. Throbbing Gristle tillhör husbanden på kliniken. Tidiga Cabaret Voltaire befinner sig i gränslandet mellan industri och syntpop men hör i doktorns öron mer hemma i den förra. ”Nag Nag Nag” låter lika genial idag som när den först kom. Den tidiga industrimusiken har en markant likhet med den tidiga syntpopen; en önskan att komma bort från det tröttsamma rockposerandet; skitiga rockmusiker struttandes med en gitarr som alla bankar ut samma riff om och om igen. De var bägge också en reaktion mot vad som hände med punken; att den så snabbt blev stöpt i en form och fylld av klichéer. Det fanns både en och två gamla punkare i syntbanden och det var ingen tillfällighet att det var de mest välklädda punkarna.

boomp3.com

Den andra stora influensen jämte industrimusiken var glamrocken som kommer till sitt tydligaste uttryck hos Ultravox. Deras första tre album är en märklig trio som alltid varit underskattade kanske främst på grund av att de aldrig passat in i någon enkel genre definiering. Samtida med punken var Ultravox så rätt de kunde bli retrospektivt men totalt fel då. Deras första självbetitlade album var en schizofren mix av Bowie pastischer (men den spelades in innan Low, det var under denna inspelning Bowie ringde och föreslog Eno ett samarbete), punk, glam och syntexperiment producerat av Brian Eno och med Steve Lillywhite vridandes på knapparna. Öppningsspåret ”Saturday Night In the City of the Dead” hade varit en New Wave hit om den getts ut på Stiff medan ”My Sex” låter som ett soundtrack till ett av JG Ballards alster. Ett fascinerande album som fortfarande förmår att överraska.

Andra albumet föregicks av den excellenta punksingeln ”Young Savage”. Ett förebådande om att Ultravox gick in i en än hårdare attack på lp:n ”Ha! Ha! Ha!”. Detta är punk från början till slut. Ultravox användande av synthen hade lite gemensamt med ljudlandskapen skapade av band som Neu, Can och Kraftwerk. För Ultravox var synthen, särskilt på denna platta, helt enkelt ett sätt att skapa ett skitigare och hårdare sound än med den gitarr som var så favoriserad av punkbanden. Problemet för Ultravox var dock att de fortfarande inte passade in någonstans, de var alltför opolitiska för punken, detta var ändå 1977, och med en sångare helt klädd i svart, långt innan detta blev poppis, som gav ett mer distanserat än engagerat intryck ratades de av punkens renläriga profeter.

Om de två första albumen hoppade vilt omkring i olika genrer och präglades av en hög experimentlusta var det på sitt tredje album, ”Systems of Romance”, Ultravox hittade en mer enhetlig stil. Ett album som skulle visa sig ha ett enormt inflytande på den kommande syntpopvågen. Inte så konstigt med tanke på vilka influenser som omgav dem vid inspelningen: Conrad Plank i producentstolen, i studion jämte arbetade Brian Eno med sitt ”Music for Airports” album samtidigt som han spelade in Devo och Holger Czukay höll på att mixa sin ”Movies” skiva i samma studio. För Ultravox skulle det dock bli slutet på en era. Kort därefter blev de droppade av Island Records som aldrig riktigt visste vad de skulle göra med dem. Därpå slutade sångaren John Foxx som varit den drivande motorn i bandet och den som stod för den mer experimentella sidan. Ultravox skulle så småningom återuppstå utan John men med Midge Ure i spetsen men det är en helt annan och ointressant historia för doktorn. Det Foxx ledda Ultravox blev aldrig de första brittiska syntpop idolerna, den manteln skulle istället komma att hängas på en ung glaminfluerad punkare som ihärdigt spelade ”Systems of Romance” ungefär samtidigt som han hittade en Moog i en studio där han harvat ihop lite halvtaskiga punklåtar.

Gary Numan har ofta avfärdats som en Bowie klon men det är att göra honom orättvisa. Gary är en smart påg som gjorde smarta hits med sitt Tubeaway Army och förstod vikten av en välklädd image. Några månader efter ”Systems of Romance” kom Gary med ”Are Friends Electric?”. Präglad av mörka, paranoida inslag och ett kliniskt, robotaktigt sound kom Gary att visa vägen för efterföljande synth-, industri- och gothband. Gary spottade ur sig hits åren runt 1980, som ”Cars”, ”We Are Glass” och ”Complex”, innan tiden sprang ifrån honom. Gary håller fortfarande på och har med åren, i likhet med Morrissey, kunnat fortsätta tack vare en skara extremt hängivna fans. Idag hörs han dock bäst på en samling med de tidiga hitsen.

Human League blev de första internationella syntpop idolerna. Att det skulle bli så hörs dock inte ett spår av på deras första album ”Human Reproduction”, med det fina dansa-på-bebisar omslaget. Det här är så kliniskt och kyligt det kan bli och måste ha varit något av en chock att lyssna på för deras senare fans. Märkligt nog lyckades de få en liten hit med ”Empire State Human” men det mest minnesvärda sången är den märkliga ”Morale” som övergår i en cover på ”You´ve Lost That Lovin Feeling”! Detta lilla bisarra stråk skulle de återvända till med att släppa en singelcover på Gary Glitters ”Rock´n´roll Part One”.

Om Human League var kliniska och könlösa var Soft Cell desto mer för köttets fröjder. ”Non Stop Erotic Cabaret” är en enda lång, sleazy promenad i glädjekvarteren; luring disco dollies to a life of vice. Betydligt mer ”seriösa” var Heaven 17, ett av de få syntpop banden som gav sig på politiska texter. Öppningslåten på ”Penthouse and Pavement” är en funkig anti-fascist sång som symboliskt nog kom ut samma år som Bob Marley dog och Britney Spears föddes. Men det var ett annat band som året därpå skulle skapa den perfekta syntesen av syntpop och vara upphov till alla de otaliga urusla kopior vi idag förknippar med denna genre.

ABC:s Lexicon of Love är på sätt och vis både den första och sista riktiga syntpop plattan.
En av få syntalbum från denna tid vars ljudbild inte låter daterad mycket tack vare producenten Trevor Horn. Någon beskrev en gång soundet som James Brown möter Nelson Riddles Sinatra. Det ligger något i detta fortfarande men vad som framförallt får albumet att fungera är inte bara det fylliga soundet (riktiga stråkar användes bara på tre av spåren men det är nästan omöjligt att höra vilka) utan också Frys röst och texter som nästan är ett slags metapop. Här finns åtskilliga ironiska klichéer och fyndiga hyllningar till klassisk pop. Illusionen avslöjas som den kuliss den är på omslaget, men baksidan glömdes snart bort och kvar fanns bara den glättiga fasaden. Efter denna fulländning gick både syntpopen och även ABC artistiskt vilse. Borta var den skitiga sidan av glittret och med den experimenterandet som tidigare lett genren framåt i ett nervöst och ryckigt men glädjefullt upptäckande som emellanåt gav upphov till något helt nytt. Undantaget Depeche Mode som gick på andra hållet. Från glättigt pojkband till mörka, smarta, hits som Personal Jesus, ? of Lust och Enjoy the Silence.

His mother bought him a synthesizer

Got the Human League into advise him

Now he's making lots of noise

Playing along with the art school boys

Girls try to attract his attention

But what a shame it's in vain total rejection

He will never be left on the shelf

Cos Kevin he's in love with himself
Oh my perfect cousin ..

Pling plong!