torsdag 13 december 2007

Skivhyllan: The Barracudas – Drop Out With The Barracudas och The dB’s – Stands For Decibels (1981)

Jag var så förväntansfull och bekymmersfri som en tjugoåring någonsin kunde bli. Äntligen hade dagen kommit då jag skulle flytta ut från föräldrarna och bort från hembyn. Jag skulle ligga i Lund. Tillvaron som student visste jag knappast någonting om, men sedan åttaårsåldern hade jag drömt om att bli en del av den akademiska världen. Höstterminsstarten var bara ett par dagar bort. I augustivärmen sjöd den skånska universitetsstaden plötsligt av liv och ungdom igen, efter att den varit folktom tidigare under sommaren.

Jag flyttade in i ett möblerat rum i det centralt belägna student-området Parentesen och kände en intensiv känsla av frihet. Lund var späckat till bristningsgränsen av allt jag åtrådde – bildning, studentnationer med billig bärs och kanonsnygga tjejer som dessutom oftast var smarta. Men viktigast av allt var att jag hädanefter kunde gå på spelningar flera gånger i veckan och att det fanns en rad skivaffärer som jag kunde promenera till när mitt begär behövde stillas. Det var under Lundaåren 1991-93 som skivsamlingen fick sin nuvarande grundstomme och började växa.

Två skivor som jag förknippar med den tiden, köpte jag också där, ungefär tio år efter att de hade släppts (de hade kommit ut nästan samtidigt, precis i början av 1981). Även om plattorna sinsemellan är olika, vill jag hävda att de är jämbördiga. Det går i det här sammanhanget inte att bara skriva om den ena på den andras bekostnad. Varken The Barracudas eller The dB’s blev något av mina stora favoritband, men deras respektive debutalbum är fortfarande riktmärken för hur riktigt bra pop ska låta i mina öron.


Ganska omedelbart efter flytten till Lund hittade jag Drop Out With The Barracudas. Musiken pendlade mellan sprudlande surfpop och garagerockigt jingel-jangel. Med sina fjorton låtar och skiftande tonlägen kändes albumet rikt och frikostigt. Plattan funkade perfekt både för ensamt lyssnande och vid förfester. Något som tilltalade mig var att The Barracudas lät så ivriga över att frälsa världen med musik från det gyllene popdecenniet, som utan omsvep uttalades i låten I Wish It Could Be 1965 Again. Med tanke på att min musikdiet bestod av The Barracudas och andra åttiotalsband med kraftiga sextiotalsinfluenser, var det bara en tidsfråga innan jag dök djupt ner i popmusiken som faktiskt gjordes under själva sextiotalet.


The Barracudas - Somewhere Outside

Eftersom The dB’s var länkade från R.E.M. (jag hade lyssnat väldigt mycket på deras tidiga mästerverk Reckoning) köpte jag Stands For Decibels. Detta är en skiva som är mer krävande för popdiggaren därför att den är ganska påträngande (högt mixad) och nervig. Killarna sjöng ibland som om blixten nyss slagit ned framför deras fötter. Särskilt Chris Stameys låtar var ganska skruvade, även om musiken inte vid något ögonblick miste sin knivskarpa popkänsla. Den andre frontfiguren Peter Holsapple var lite mer jordnära i sin approach. Men Stands For Decibels är verkligen ett album som håller samman fint.

Även om The dB’s också var stadigt rotade i sextiotalspopen, kändes de som ett samtida eller rent av framåtblickande band i början av åttiotalet. Mitt smakprov från skivan är dock en pärla med retroprägel, som är laddad med Pet Sounds-harmonier och en matsked psykedelia.


The dB's - She's Not Worried

I efterhand känns det som att jag betalar av mitt studielån livet ut för en fil kand i popkunskap och inte i humanioraämnena, som det aldrig blev någon examen av.

13 kommentarer:

Sånger från nedre botten sa...

Min dåvarande tjej köpte Barracudas-plattan när den kom ut. Jag misstänker att hon inte kan lyssna på den längre eftersom spåren säkert blev utslitna. Drop Out har fortfarande en del riktigt starka spår.

Mattias sa...

Fina låtar, Magnus! Barracudas har jag aldrig riktigt fastnat för, men det beror mer på att jag aldrig skaffade plattor med dem (och inte heller fick nåt inspelat!). Men den där låten har ju mycket av det som man saknar i dagens "popvärld" (men så saknar man ju mycket också). Och "She's Not Worried" är en av mina favvo-låtar med dB's. Som sagt, mer nypsykedeliskt än mycket annat vid den här tiden. Underskattat!

Mattias sa...

Som alltid är det roligt med personliga minnen i en text också. Är detta möjligen ett minifragment ur den kommande omfattande essän om varför popmusik ibland är större än livet? Det är ju den som vi alla vill läsa!

Martin sa...

Jag har ju bägge plattorna (även om min Drop Out är Voxx-utgåvan med surfbrädesomslag) och har spelat Barracudas till döds utan att tröttna men aldrig riktigt kommit in i dB's som fullängdsband. Jag tycker att de funkar perfekt i en låt eller två (och Stameys tidiga singlar I thought you wanted to know respektive Summer Sun är några av mina absoluta favoriter). Fast Barracudas är ju om sanningen ska fram också bäst i singelformat. Bra text men du snodde helt klart ett av mina 1981-alternativ med Barracudas. Det här påminner mig också om när du var hemma hos mig och ställde frågor för en uppsats (minns inte nivån) om musiklyssnande (tror jag). Blev den någonsin klar?

Magnus S sa...

Sånger Från Nedre Botten, du hörde "Drop Out" när den kom?! Hur lät den 1981? Barracudas var rätt tidiga med den typens sextiotalsrevival vad jag förstår.

Mattias, vad är det i "Somewhere Outside" som saknas i dagens "popvärld" (som jag helt tappat kontakten med för att jag är totalt likgiltig)? Jag hade egentligen tänkt fråga er andra gamla popälskare i Spengo-redaktionen och delta själv i ett meningsutbyte om vad som är så magiskt med en poplåt. Det skulle bli en intressant grund till ett inlägg om popens storhet.

När jag gjorde research inför det här inlägget passade jag på att lyssna på de båda bandens uppföljaralbum, The Barracudas "Mean Time" och The dB's "Repercussion". Jag fann att dessa något mer nedtonade plattor var bättre än jag minns dem. Det finns en massa fina låtar där också som jag hade missat. På den tiden jag köpte dem var jag djupt besviken på att de inte hade mer av debutplattornas ungdomliga sturm und drang.

Nej Martin, den C-uppsatsen i etnologi i Uppsala blev jag aldrig klar med heller för att jag inte kunde formulera en central frågeställning, inte hade förmågan av avgränsa uppsatsen, hade väldigt svårt att få fram referenslitteratur före datorernas genombrott och var helt jävla slut samt överhuvudtaget studietrött när jag väl hade transskriberat alla nio intervjuer som vardera var 1-1½ timme långa. Men det var ofta kul samtal, särskilt med dig.

Sånger från nedre botten sa...

"Hur lät den 1981? Barracudas var rätt tidiga med den typens sextiotalsrevival vad jag förstår." Ett elakt svar på frågan skulle självfallet bli: Som nu. Men det struntar vi i. I och med att punken till en viss del bestod av sextitalspop, var det inte så stor aha-upplevelse och med mods- och skavågen sent 1979-1980 så var åkern plöjd. Det var bara att surfa med traktorn.

mattias sa...

Magnus: det är svårt att ge ett svar som ryms inom kommentarsfältet, men jag gör ett försök! Det som saknas är ungefär detta: popkänsla, melodikänsla, rumskänsla, analogfeeling, pondus, självklarhet, mognad, samspelthet, replokalserfarenhet, arrangemangsfiness, enkelhet, icke-perfektionism, ledigt sväng, rickenbackers, stick, bryggor, verser och refränger... Nu är detta inte riktigt rättvist, jag är ÖVERTYGAD om att det finns kanske än mer utmärkt, sextiotalsinfluerad, melodisk pop nuförtiden, särskilt i USA och i powerpopsammanhang men för att avsluta denna ogenomtänkta harang med en oriktad generalisering så känns det mest som att alla är så nervösa nuförtiden. Och sitter där i sovrummen och förgäves försöker få in luft och kvalitet i sina digitala hemmastudioinspelningar...

Fast bättre förr vet jag inte om det var... ;-)

Martin sa...

Magnus. Jag minns det också som ett trevligt samtal i lägenheten med det sluttande golvet. Uppsatser är väl egentligen till för att hänga över en snarare än skrivas klart. Minns du vad vi pratade om/lyssnade på?

hector sa...

I min värld har du doktorsexamen i insupande och spridande av ypperlig musik. You rule! Go Magnus go!!!!
Mats L

Magnus S sa...

Martin, jag försökte kartlägga nio personers musikintresse. Det handlade inkörsportar till musikintresset, kulturellt kapital, konsumtionsmönster och vägen till ideellt engagemang eller arbete etc etc. Jag försökte egentligen utröna varför vissa människor fastnar för musik och vill jobba inom den sfären. Det de intervjuade hade gemensamt var att de jobbade ideellt, semi-professionellt eller professionellt med musik på olika sätt. De gillade pop och rock. Sex män och tre kvinnor intervjuade jag och de var i åldrarna 16 till 45. Du representerade de semi-professionella som jobbade på skivbörs och var discjockey. Jag tror att vår intervju flöt ut lite grann mot musiksnack på kompisbasis.

The Vince!!!! sa...

Drop out är ytterligare en av dom där plattorna man inte kan leva utan, fast Barracudas bästa låt är Grammar Of Misery från Mean Time, och på den plattan var ju Chris Wilson med, och detta relaterar till mitt senaste skivköp.
Skrev så här om det inköpet på Yahoogruppen Riffrock: Införskaffade Stevie Klassons första soloplatta förra veckan, och jag
hade väl inga större förväntningar på den, men det är en riktigt bra
rockplatta med vissa drag av power pop, och stundtals är det riktigt
bra "good time groove" över den också. Chris Wilson känd från
Flamin´ Groovies och Baracudas medverkar på några låtar, Chris har
även skrivit en av låtar tillsammmans med Stevie, dessutom så gör
Stevie en cover av Fortunate Sons Downbound Train, Chris Wilson
ingick i gruppen Fortunate Sons. Andra kändisar som medverkar på
plattan är Johnny Thunders bekantskapen Patti Palladin, som Stevie
träffade redan på 80-talet då han ingick i Johnny Thunders kompband
The Oddballs. En trevlig rockplatta som rekomenderas varmt, om ni
skulle trilla på den.


Och DB´s fick jag konstigt nog aldrig några riktiga känslor för trots att jag var med under hela hysterin, men det är ju trots allt skillnad på blondiner och brunetter!!!!
MVH
Hjalle

spengochrille sa...

Hej Magnus

Db´s plattan håller mycket bättre än väntat. Har mer nerv än jag förväntat mig, hör idag en stor likhet med Velvet Underground som jag inte hörde för 15 år sen. Det är märkligt att det mesta som Chris och Peter rört vid efter debuten varit så utslätat och tillrättalagt. En given favorit inom åttiotalspopen.

styrelsen sa...

Vi blir nyfikna på uppsatsen. Och livet i Lund på 90-talet.