onsdag 1 augusti 2007

Bit för bit i bingo-lotto-land

Magnus kittlade min fåfänga med att jag skulle vara något slags expert på Docent Död och Docenterna. Med att jag väl hade nästan allt de gjort. Med att jag väl var en av de få som hela tiden fortsatt att lyssna. Först kändes det lite jobbigt. Jag är verkligen ingen expert. Jag har nog det mesta men lyssnar rätt sällan och inte alls på allt. Men ok jag är fåfäng nog. Här nedan har ni nedslag i måttligt kronologisk ordning ur ett enskilt liv med Docenterna Död
.


Min första kontakt var som med en hel del annan musik på BK Records i Uppsala. På den tiden skivavdelningen låg, ovanpå fotoavdelningen, på västra sidan av Dragarbrunnsgatan precis vid 22:ans busshållplats mot Nåntuna. När det fortfarande gick att hyra video och provspela Atari 2600 i butiken mittemot. Där det blev glasögonaffär senare. Jag minns att jag tog Tore Skogmans autograf på den där skivavdelningen men det var en annan, tidigare, gång. Den här köpte jag tre svenska singlar på rea. Två av dem framstår som obegripliga idag. Om jag minns rätt var det Tomas Ledins Sommaren är kort (kan även ha varit Kärleken är som en studsande boll eller någon annan) och Factorys Kuddsnack. Den tredje var mitt unga öppna sinnelags fynd. Hon dansar bara med nyktra killar med Docent Död. Utgåvan med affisch. En affisch som även fanns i Vaksalaskolans teckningssal. Jag spelade den hur mycket som helst på den gamla stereogramofonen av märket Centrum jag tagit över när vardagsrummet gick Sony. A-sidan hade något sorgligt över sig som tilltalade och b-sidan Boppe kändes hårt poppig.



Mitten av 80-talet och Docenterna skulle spela på något slags musikfestival på gamla militärområdet s1 i Uppsala. Jag har ytterst vaga minnen. Det var väldigt dammigt tror jag. Ett tag satt vi på gamla Café Genomfarten invid Domkyrkan. Såg jag ens bandet? Kanske...

Klart var att jag lyssnade på skivorna. Mest på debutplattan. Sexspårs MP:n med Solglasögon, Chick-e-Chack och Bensin i blodet. Samt min personliga favoritfavorit Hjärta av guld med sin textrader om "Hon bor i Vasastan med sina små och fula pudlar". Jag hade aldrig varit i Vasatan men kommer ihåg att en medlem i Amanda om natten år senare blev lite imponerad en sen kväll på Upplands Nation av att jag kunde texten.



De första singlarna med Docent Död köpte jag begagnat på Skivboden intill Luthagsesplanaden. Jag minns inte priset men de var ganska dyra för någon vars ekonomi baserades på studiebidrag och lite extra städjobb. Troligen 75 kronor styck. Kanske var det inte så just den gången men det är ganska troligt att Rävjunk-Sören stod bakom kassan och pratade öronen av mig medan Skivboden-Peter stod bakom i trappan upp till lagret/kontoret och gjorde glappkäfttecken med handen. Jag älskade de där efter-plugget-turerna till Skivboden. Deras standardpris på 43 kronor och det faktum att man utan att ha en aning om hur det hade gått till kunde komma hem med en skitarg singel med Flipper eller en skivbox Nick Drake som åtminstone tillfälligt förändrade ens gymnasieliv.



Jag jobbade i presstältet på Hultsfredsfestivalen ett par somrar och sov hemma hos världens snällaste man Arne, tillsammans med hans son Hagge och ett 30-tal andra, inne i samhället. Efter första kvällens genomgång med pressgänget tog vi några öl på Metropol. Joppe var med. Jag tror att han hade hand om TV-journalisterna på något sätt. Jag var ganska star struck. Docenterna gjorde även en konsert på stora scenen i den vevan. Söderns Ros och Puss hade kommit ut, kvinnor behövde motorcykelmän, och de hade gästartister samt var närmast folkkära.



Vid ett annat tillfälle var Joppe gästsångare hos Doc V på Barowiak. De hade olika gäster på kvällarna några jular och jag minns bland andra Per Persson från Packet och Jakob Hellman. Jag var ganska stärkt när jag ställde mig bredvid Joppe vid bardisken och berömde hans klassiska kortärmade lambrettatröja och började ställa långtgående frågor om The Mops som han i ett tidigare liv hade producerat någon singel med. Jag har för mig att han sa att han mest lyssnade på Prince. Han var trevlig men något riktigt möte var det nog inte frågan om. Senare när jag såg honom hade han ofta en F1 skjorta.



Persson med Packet halsade rakt av den öl jag höll fram på Norrlands Nation i Uppsala. Sverige hade samma kväll vunnit VM-guld i ishockey så en måttligt vild gissning är att de var 1991 eller 1992. Per Persson bar landslagströja och försökta surfa på lyckovågen. När Docenterna gick på stora scenen vände Joppe bara ryggen till publiken och slog ihop händerna över huvudet en gång till en extatisk kör av VM-guld, VM-guld, VM-guld.

Vissa minnesanteckningar tyder på att jag nog såg Docenterna på Katalin i Uppsala hösten 2002 men jag minns inget om hur det var om jag nu faktiskt var där. Däremot minns jag senast jag såg dem på Stacken våren 2003. Det var egentligen mest småtrevligt sådär men så i näst sista låten när bara Joppe och Idde var på scen bet en för mig sen länge bortglömd textrad från låten Någon vänder ryggen till: "En svensk sommar/kan kännas som en/tysk höst ibland/Ni förstår nog vart jag vill komma". De hade gärna fått fokusera på mer ickehits och sorgsna låtar. Docenterna är trots allt ett mångt allvarligare band än de flesta verkar förstå. När vi kom ut från skrymslet i Nalens källarvåning var stan förövrigt förbannat kall.



Just ickehitsen är väl kanske vad jag borde ha fokuserat den här spretiga texten på. De flesta som läst så här långt lär väl trots allt ha koll på vägsträckan Solglasögon-Varma öl och kalla element-Söderns Ros. Om inte annat är det ju lätt ordnat genom någon av samlingarna Låt tiden gå eller Jag tar mitt liv med popmusik. Vi får väl se om det kan bli en andra docentpostning med låttips bortanför hitsen framöver eller plockade alla vilken låt rubriken är hämtad från så att en sådan post är överflödig?



Tack till JS som mindes namnet på Doc V.

4 kommentarer:

Magnus S sa...

Wow Martin, vilket jobb du har lagt ned på att redogöra för ditt förhållande till ett av Sveriges bästa band genom tiderna!

Jag har visserligen några husgudar som jag håller högt, men jag har sällan hänfallit åt verklig idoldyrkan. Ett av de få tillfällen som jag nattetid har drömt om möten med pop-/rockstjärnor var då jag i tjugoårsåldern hade en dröm om att jag var polare med Joppe. Han gillade mig i drömmen särskilt för att jag till skillnad från andra inte var "star struck" utan behandlade honom som vilken annan vanlig kille som helst. Jag minns vagt att jag fick hänga med Larry Lövgren också.

Den enda andra rockstjärnedrömmen var när jag hjälpte Neil Young på fötter igen, efter att han hade dekat ner sig.

Ungefär samtidigt som Joppe Pihlgren-drömmen runt 1991 spelade de på Hultsfredsfestivalen. Jag hade tillverkat en flagga, den vita Docenterna-loggan på ett svart tyg (precis som omslaget på den lite mindre lyckade självbetitlade plattan från 1986). Jag och mina polare väntade längst fram vid kravallstaketet redan vid soundchecket. Irma Schultz gjorde Joppe uppmärksam på min flagga. Hela bandet vinkade. Jag blossade om kinderna.

Delade hiss med Irma på tunnelbanestationen i Stureby härom månaden. Vi var båda ute med våra ungar i barnvagn. Men jag lyckades lägga band på mig själv.

Apropå plattan från 1986 så upptäckte jag att Claes Rosenberg (med sin lilla familj) gick på samma babysim som jag och yngste sonen. Men jag ville inte gå fram och säga hej och påminna honom att han var en 80-talshjälte från Wilmer X, Zal C Riders och Docenterna.

Martin sa...

Och vilken kommentar. Du är ju en framstående om än ofrivillig docentstalker Magnus.

Sven sa...

Tjena! Ville bara berätta att jag var och såg Docenterna här i Göteborg i går kväll. Det var en helt fantastiskt spelning, joppe, jon och larry i högform. Idde vacker som en dag. Det märktes att gänget bara gör det här för att de tycker det är roligt. Bandet blev inkallade på scen för extranummer tre gånger. Det sista nummret var Joppe ensam på scen sjungandes Någon vänder ryggen. Magiskt.

Martin sa...

Vad kul att du gick in och kommenterade fast det gått så lång tid sedan postningen gjordes Sven. Låter som en bra kväll. Jag är lite avundsjuk eller snarare ganska väldigt.