God can? – En förlorad själ (del 2)

Få ämnen har omsjungits lika flitigt i soulmusiken som Gud. Inte minst då kärleken till honom. Något jag inte minst påmindes om när jag för någon månad sen såg Mavis Staples på Berns i Stockholm. Mycket av vad som framfördes handlade föga överraskande just om Gud, alternativt anständighet/rättvisa.

Mavis Staples var för övrigt fantastisk: så pigg vill jag också vara när bara några år till de 70 återstår. Lämnade Berns med ett fånigt leende och ambitionen att ge första bästa behövande medmänniska en stärkande kram. Hittade dock ingen kvalificerad på hemvägen så det fick anstå.

Hur bra Mavis och familjegruppen The Staple Singers var live på 60- och 70-talet vågar jag knappt ens tänka på.

Förvisso är Mavis Staples skolad i gospelmusiken, precis som så många andra soulsångare/-sångerskor. Även om just When will we be paid, här i en inspelning från Ghana 1971, mer handlar om världslig än gudomlig rättvisa. Tycker därför det är på sin plats att låta några andra röster om Gud ta plats, som den briljante soulsångaren/låtskrivaren Paul Kelly och hans hit Stealing in the name of the lord från 1970. Att Stealing in the name of the lord blev Kellys största framgång känns som ett gott bevis på att tidsandan hade ändrats.



Ungefär samma tema som Paul Kelly, hyckleriet bland de troende/kyrkan, sjunger Honey Cone om i Sunday morning people också från 1970. Honey Cone var tänkt att bli Holland-Dozier-Hollands nya The Supremes på låtskrivartrions egna skivbolag Hot Wax. Och gruppen lyckades utmärkt med sitt uppdrag: två gånger toppade Honey Cone Billboards R&B-lista. Dock inte med Sunday morning people, men det berodde säkert mest på att den inte gavs ut som singel …



De som pratar om/tillber Gud må vara hycklare, men herren själv däremot … han kan. Åtminstone hade Paul Kelly kommit till den insikten sju år efter Stealing in the name of the lord. Med God can visade Paul Kelly än en gång vilken briljant låtskrivare och lysande sångare han är, samt inte minst att han fick sin skolning i den amerikanska söderns kyrkor. ”My grandmother kept me in church: twice on Sundays and several times during the week.”, konstaterade han i en intervju med den engelska soultidningen In the basement för några år sen. Det märks.

Kellys fyra lp på Warner Brothers från 70-talet – Dirt, Don’t burn me, Hooked, hogtied & collared, Stand on the positiv side – är alla väl värda att leta upp, och bör inte vara vidare svåra att hitta. Möjligen med undantag för Dirt. På den sista och svagaste Warner Brothers-plattan, Stand on the positiv side från 1977, finns God can. En sång som om inget annat visar hur svårt det är att göra upp med barndomens värderingar. God can har följaktligen spelats in av flera gospelartister. Som Mavis Staples och hennes familj.



Men innan vi bekänner våra synder är dags att begå dem! Få om ens någon har varit så bra på att sjunga om festandets glädje som Louis Jordan. Inte konstigt att fester nästan aldrig blir lika kul som Louis Jordans musik. Så Let the good times roll! Åtminstone för i kväll.