Skivdoktorn: B-sides konspirationen, del 2

Skivdoktorns vinylnäsa har bökat vidare i myllan i sin ständiga jakt på att avslöja det som varit dolt, det som vegeterar på den andra sidan – på b-sidan. Doktorn, som fortfarande älskar 2-Tone och anser Jerry Dammers vara ett geni med för lite tänder, spann de gamla singlarna och återfann två av de mest charmiga singlarna på 2-Tone från ett av de mest, på vinyl, underrepresenterade banden: The Bodysnatchers. Sju tjejer som spelade hellre än bra och vars b-sidor är bättre än a-sidorna.

Bodysnatchers startade efter att basisten Nicky Summers gjort ett misslyckat försök att gå med i Mo-dettes, istället satte hon in en annons i musikpressen sökandes efter ”Rude girls”, efter ett oändligt antal snuskiga telefonsamtal lyckades hon få ihop ett band. De debuterade på ett av Madness gamla favoritställen, puben Windsor Castle, i november 1979 och sögs snabbt, kanske alltför snabbt, upp i 2-Tone cirkusen. I mars 1980 kom första singeln, vars b-sida Ruder Than You kom att bli något av en tema låt för ska tjejer med sitt hyllande till alla Rude Girls och raden ”we´re ruder than you” (tillägnat Specials?).

I juli kom nästa singel med Too Experienced på b-sidan. Bodysnatchers finaste vinylstund. En rak cover på Winston Francis original som i Bodysnatchers version får en delvis annan innebörd genom att den sjungs av en kvinna, Rhoda Dakar. ”Too experienced/To be taken for a stroll/Too experienced/To let someone wreck my soul/Too experienced/To be taken for a ride/I watch out for foolish pride.” Genom att sjungas av en kvinna istället för en man går den från att vara en typisk chauvinistisk text till ett ställningstagande av en stark kvinna. I alla fall vid ett första påseende. För är detta egentligen inte bara skivdoktorn som är ute på hal is och där kanar omkring som jönsen i texten när han ger uttryck för ännu en stereotyp?

Det är alltid lätt att stämpla ett kvinnligt band med en antydan till ställningstaganden, som feminister men lika lite som Specials var bögar för att de spelade i ett alltigenom manligt band var Bodysnatchers några radikala feminister. Ty, detta utspann sig inte under en tid när alla sa sig vara feminister för att det var politiskt korrekt. Det är nästan bara kvinnliga popband som klarar sig undan feministstämpeln, fem av medlemmarna Bodysnatchers bildade efter splittringen Belle Stars. Ett annnat utmärkt samtida kvinnligt band var Bananarama som i gengäld blev beskyllda för att vara fåniga bimbos av historielösa kritiker som inte kom ihåg att de började sin karriär i samarbete med Fun Boy Three (som bestod av tre medlemmar från Specials), och som kom att göra en av de bättre politiska låtarna år 1983: Rough Justice. Varför ses kvinnliga popband som bimbos och deras rockmotsvarigheter som feminister? Doktorn är förbryllad över detta fenomen. Kan här finnas ett samband med att de flesta kritiker och skivsamlare är manliga (inklusive undertecknad – jo, det finns kvinnliga doktorer också) och egentligen inget annat än förvuxna tonårspågar med stereotyper.

Efter att både Specials och Bodysnatchers splittrats fortsatte Jerry Dammers med en ny, studiobaserad, version av Specials genom att återta deras ursprungliga namn Special AKA. Rhoda som ville fortsätta Bodysnatchers inriktning gjorde honom sällskap i studion. Ur detta samarbete kom en av den brittiska ska vågens starkaste singlar, en av de starkaste överhuvudtaget.

The Boiler är visserligen ingen b-sida men kanske borde singelsidorna ha varit omkastade med instrumentalversionen som a-sida istället med tanke på hur dåligt den sålde. Eller som Jerry Dammers uttryckte det “it is the only record that was ever made quite deliberately to be listened to once and once only.” Å andra sidan kan bara ett studiogeni som Dammers inte bara bli förbannad över att den inte sålde bättre utan dessutom uppvisa en total oförståelse över varför.

Boiler är Bodysnatchers första egenkomponerade sång. Den började som en improviserad rap (jo, detta var 1979) om en våldtäkt. När den slutligen fästes på vinyl (med ett gästspel på bas av Nicky Summers) i januari 1982, efter otaliga omtagningar av studioperfektionisten Dammers, blev den historien om en tjej som träffar en kille när hon är ute och shoppar, de går ut på en date på en pub, han följer efter henne hem, överfaller henne i en park, hon försöker slå honom ifrån sig men han är större, hon börjar gråta och när han försöker våldta henne börjar hon skrika. Texten i Boiler har redan från början en dramatisk, olycksbådande ton perfekt synkad med lika olycksbådande musikaliska break. Tjejen är till en början glad över att ha blivit uppmärksammad för hon känner sig som en ”old boiler” men därifrån går det utför. Kanske en av de inte bara bästa utan också definitivt mest obehagliga sånger som fästs på vinyl. Det enda jämförbara som poppar upp i Skivdoktorns febrilt arbetande hjärna är Sex Pistols Satellite som i likhet med Boiler slutar med desperata skrik.

B-sidan på Holiday In the Sun började sitt liv som en inspiration från Pistols tidiga spelningar i Londons satellitstäder och deras hatade ungdomsdiskon. Efter månaders studioharvande, i samband med inspelningen av Never Mind the Bollocks, hade den återinspelats så många gånger med så många gitarrlager att Rotten låter som ett kämpande drunkningsoffer som försöker komma upp till ytan. Hur mycket han än kämpar når han inte upp, försöker förgäves få hjälp: ”I can´t take no more, you better stop.” Han börjar skrika, slå i väggarna, försöker ta sig upp. När musiken tystnar skriker han fortfarande. Men det är inte musiken som tryckar ner honom, dess kompakthet blir en symbol för det massiva tryck bandet befann sig under. Hatade och bespottade av en hel nation blev dess desperata skri ett uttryck för en längtan efter frihet från konventioner, från massans tryck.

Där Boiler riktar sig utåt är Satellite alltigenom inåtvänd, nihilistisk, till skillnad från Boilers expressiva utryck. Egentligen finns där bara en ytlig koppling mellan Boiler och Satellite som vid närmare betraktande inte bär sig. Men så är inte heller Boiler en b-sida. Nej, för att hitta den dolda, konspiratoriska, kopplingen måste vi inte bara gå tillbaks till Bodysnatchers b-sidor utan till en kall januarinatt i Cleveland 1976, bevarad på b-sidan till Patti Smiths Gloria.

På scenen står en svettig Patti Smith med Lenny Kaye och band och en överraskningsgäst i form av John Cale. Plötsligt öser de loss i en slamrig version av Who:s My Generation med öppningsraderna: ”People try to put us down/Just because we get around/I don´t need that fucking shit/Hope I die because of it”. Precis som Ruder Than You var ett kaxigt upprop att stå på sig är My Generation det i Pattis tappning när den avslutas med mantrat: ”I´m so young/I´m so godamn young” och avslutningsraden ”We created it let´s take it over”. Det spelar ingen roll vad det är som ska tas över men när man är ung och rebellisk så är det naturligtvis den där känslan av frihet över att framtiden tillhör en, att den blir vad man gör den till. Att den sen inte blev som tänkt är annan sak.

Ett och ett halvt år innan den där stökiga natten i Cleveland, i juni 1974, kom Pattis första singel med den excellenta b-sidan Piss Factory. En självbiografisk och vid tiden för dess inspelning självuppfyllande historia om en tjej på sitt första skitjobb: “Sixteen and time to pay off /I got this job in a piss factory inspecting pipe/…/ It's so hot in here, hot like Sahara/ You could faint in the heat/But these bitches are just too lame to understand/Too goddamned grateful to get this job/To know they're getting screwed up the ass”. För att avslutas med en längtan, en åtrå att bli någon som inte behöver stå där: ”I'm gonna be somebody, I'm gonna get on that train, go to New York City/I'm gonna be so bad I'm gonna be a big star and I will never return/Never return, no, never return, to burn out in this piss factory/And I will travel light/Oh, watch me now.” I likhet med Too Experienced är det en sång fylld av åtrå att inte bli utnyttjad, ett uttryck för en längtan att fly tristessen.

16 år efter Boiler singeln fick Rhoda frågan:
- But overall, are your 2-Tone memories happy ones?
- No, not really.

Se även: B-sides konspirationen, del 1